The Masquerade

Jag har noga tappat alla fyra av mina läsare nu... men lika glad för det är jag, eller nåt. Äntligen fått småbilderna från bröllopsplåtningen. Många turer framotibaka blev det. Mest mitt fel, men hey. Nu kanske vi äntligen kan välja vilka vi ska pappra och få iväg ett tackkort... om gästerna fortfarande kommer ihåg att de har varit på bröllopet, shit vad vi är sega. Här är en av bilderna i alla fall, det blev en uteplåtning som vi ville. Med vatten också, yay ^_^

Yay, joggat före frukost två dar i rad! dutti hanna ^_^
Detta har förstås en naturlig förklaring... eller ja, dagens jogg har en naturlig förklaring, igår var jag bara onaturligt hurtig när jag vaknade. Fick nämligen reda på igår att min klänning har kommit O_O och visste förstås redan innan att det bara är lite drygt fyra veckor till bröllopet, men om ungefär en vecka ska alltså klänningen provas. Min klänning, den som är sydd till mig och som jag har betalat, min klänning, inte någon annan bara för att kolla modell eller storlek utan the real thing. Min klänning. Dvs, det var den första reaktionen: yay kul! andra reaktionen var då förstås (jag tror att jag är ganska genomsnittlig här) "shit, träna varje dag! inga bullar! gymet eller jogga varje dag! aaah! bråttom! hur mycket kan man gå ner på fyra veckor? eller en... hur lång tid har jag på mig? träna varje dag!" lite sorgligt egentligen :p Något som i alla fall behöver göras till dess är införskaffande av underkläder så att jag kan ha de på mig när jag provar klänningen. Spännande ska det bli i alla fall, se hur den ser ut... den är säkert fin :)

det är en bra dag idag

Hur gör man för att inte ta över hela planeringen av allting runt sitt bröllop själv? När man liksom "vet" att allt blir bäst om man fixar det själv, får panik av att vänta någon dag extra på att någon annan ska ta tag i någonting, tycker att det är lite kul att fixa och greja och kanske på något skumt plan vill vara lite snäll också... men det är ju inte mitt bröllop, det är ju vårt bröllop. Jag är visserligen inte den bruden som smäller sin man på fingrarna om han försöker ha en åsikt om sina egna kläder, men på något vis smyger jag in och tar över allt ändå. Suck. Måste alla bli sina mammor? Jag vill inte vara min mamma, jag vill vara de bra sakerna från mamma och de bra sakerna från pappa och så vill jag baka ihop dem med några egna påhitt och bli en ännu bättre hanna-halva. Det vore bra. Lite så kanske det är förstås, men jag tror nog att jag råkade få med mig en bunt korkade egenskaper också. Kanske till och med hittade på en och annan själv. Skit också. Varför kan man inte få vara perfekt för? Bluh.

Förresten har jag tröttnat lite på all den här planeringen nu. Det ska vara mat och det ska vara tårtor och det ska vara klänningar och blommor till höger och vänster, som om det spelade någon roll egentligen. Det är ju inte kläderna som ska gifta sig med varandra. Ändå är det så himla viktigt, och jag är lite bitter på mig själv för att jag egentligen tycker det också. Inte lika mycket som många andra iofs tror jag, men fortfarande mer än en hel del ytterligare andra är jag rädd för. Jag bryr mig inte tillräckligt lite om det för att säga screw it! i alla fall och ta ett pissenkelt bröllop som knappt kräver varken pengar eller planering. För det går, det är klart att det gör. Men ett bröllop är så hypat att jag är rädd att jag kommer ångra mig efteråt om vi gör så. Egentligen var det ju aldrig ett alternativ, men i alla fall jag hade nog trott att det skulle bli mindre och enklare än såhär. Det var nog antalet gäster som gjorde att det smög iväg och helt plötsligt var större än vi hade fattat från början.

Det vore så oändligt skönt att bara sluta tänka på allt det här nu, och låta någon ta hand om allt som är kvar så kan vi bara betala det som behövs sen på något sätt. Det vore skönt.

Jag älskar dig älskling ♥ hihi jag hade inte kunnat göra det där hjärtat utan dig ;) jag gör några till bara för att jag kan

Japp, nu börjar Stressen sätta in på allvar känns det som. Typ "det är snart bara två månader kvar och vi har fortfarande inte en aning om det och det och det och vi har fortfarande inte gjort det och det och vi måsta prata med den och den och hur ska vi göra med det vem ska göra det" och bla och bla och bla och stress... jag har en obehaglig känsla av att två månader går extremt fort. Nu ska inbjudningskorten gå iväg strax också, och då blir det så final på något sätt. Inte att det inte skulle blivit av, men innan folk är oficiellt inbjudna så kan man fortfarande ändra på massa små saker, några stora också. Men när informationen är tryckt på korten och de är skickade så är det svårt att ändra sig.

På tal om inbjudningskort så ställdes jag framför den fånigaste frågan hittills häromdagen tror jag, hur gör man med frimärken? Man vill ju inte att de ska fucka upp de fina stämplade linnepressade kuverten, ska man då jaga runt och välja ut frimärken till råga på allt? Det känns ju bara för löjligt. Men jag åker bara  inte ut till eskilstuna, linköping, norrköping och alingsås för att slippa frimärken. Vilket förstås vore det snyggaste. Men nej bara nej. Undrar om det finns folk som gör så... nu ska jag skriva ut massa kuvert och se om skrivaren blev ordentligt rengjord igår.

tjing

ps. hihi det finns verkligen en frimärksväljare på postens hemsida! lysande ^_^

Nu är hindersprövning och namn-papper skrivna och kuverterade och står på köksfläkten i väntan på att postas. Det är alltså snart klart att jag slutar vara en Flank om två och en halv månad ungefär. Klart jag kommer sakna det lite, men mest är det kul och spännande.

Jag fick precis frågan i fikarummet om jag skulle ha någon möhippa, och det kunde jag inte riktigt svara på... jag har faktiskt ingen aning. Det enda jag har hört tidigare i ämnet är att bruden helt oförhappandes luras/rövas iväg på nåt rackartyg någon gång innan bröllopet, gärna då i samförstånd med brudgummen som typ har varit insider och hjälpt till att snoka i adressböcker och kalendrar innan. Jag har hört om både roliga grejer och jobbgt pinsamma som man undrar hur någon alls kan se någon humor i. Nu har jag även förstått att det är tärnorna som är ansvariga för sagda rackartyg, vilket rätar ut ett och annat frågetecken. För mig i alla fall, jag har nämligen aldrig riktigt fattat hur det egentligen funkar det där. Hur kan man vara säker på att inte någon annan planerar en möhippa samtidigt som man själv gör det? Tänk om man är en sån som har massa vänner och så råkar det bli två eller tre stycken bortrövningar? Fast det förstås, de borde ju komma i kontakt med samma personer så småning om och då löser det sig väl. Men tänk vilken förvirring det skulle kunna bli om ingen visste vem som skulle fixa... men det är ju faktiskt ganska logiskt att det är tärnornas grej. Vilket för mig tillbaka till själva frågan, ska jag ha en möhippa? Don't know, ska jag? Lina? Carre?

Ja hur ska jag göra med det? Vet inte faktiskt. Det känns mest som en amerikank grej som jag egentligen inte riktigt fattar poängen med, men som ändå är lite kul. Så jag vet inte, men det vore nog lite roligt. Det kan ju inte vara alltför svårt heller... Fast just nu så ser det mest ut som att det blir something new, something new, something new and something new :p Det kan iofs vara fint med något blått i buketten, tex en enda blå blomma kan vara lite sött. Får se hur det blir med det där... Några förslag kanske?

Det känns lite som att förbereda sig inför en stor maskerad faktiskt - fast en maskerad där man inte behöver sitta och knyppla ihop allt själv av gamla kuddar och grejer utan faktiskt får köpa nytt och det kan bli sådär bra och fint. Och dyrt... men det får man försöka att inte tänka på eller nåt.

Jag har beställt klänning och skor!
den här drömmen utgick jag ifrån:  det blir något i den stilen, fast lite annorlunda och med någon form av ärm. Inte helt bara axlar i alla fall.  Sen blev det ett par satinskor i samma färg:   Och så beställde jag ett extra par också bara för att de var så snygga och billiga  knallröda satinskor med 7,5 cm klack är de inte bara underbara? när jag nu inte tog den röda klänningen kan jag väl åtminstone få ett par röda skor ;) livsfarligt tänk, jag vet, men jag menar det egentligen inte. jag köpte dem för att jag ville ha dem helt enkelt :p bättre? kanske, kanske inte...

Ring är dock inte beställd, men är inte den här  bara underbar? Vad skriver man i en vigselring? Förutom datum och det där som liksom är givet förstås. Vi har ju redan skrivning i förlovningsringarna, ska man skriva mer i vigselringen? Isåfall blir det ju bara jag som får det eftersom han bara har en ring. Blir inte det lite konstigt?

Jag vill ha en slöja men hur ser en sån ut? Det låter enkelt tills man börjar fundera på allvar...

Jag har inte ens bytt namn ännu, men ändå har jag hunnit få heta Aldenport... det är fascinerande det där, man tycker att man pratar tydligt och säger rätt och de nickar och ler och så får man hem ett papper där man heter Planch eller Aldenport. Inte för att det är en särskilt stor grej förstås, men det blir ett litet pyssel till med att få namnet ändrat förstås fast mest är det ju festligt hur svårt det ska vara att höra rätt. För inte säger man väl fel själv, icke.
Angående namnet där, så blir det förresten så att jag hamnar ju lite mittemellan när vi reser bort efter bröllopet... så den stora frågan var förstås: vad ska jag heta på passet? Jag frågade på ticket och då fick jag veta att det tydligen inte ska spela någon större roll vad man är folkbokförd som utan det viktiga är att det som står på passet stämmer överens med det som står i bokningen, och eftersom mitt pass är giltigt en stund till så kan jag alltså lika gärna behålla mitt nuvarande efternamn på biljetten. Fast det hade förstås varit roligare att resa som herr och fru efternamn :P Enda problemet som vad jag förstod kan uppstå är om jag skulle strula bort passet där borta och behöva ta kontakt med något svenskställe där och så heter jag inte det som står på passet längre. Tja, man vet ju aldrig, saker och ting tenderar att aldrig ha hänt förut när de inträffar första gången... Jag ska nog prata med farbror polisen också.

Nu är det i alla fall dags att öppna ögonen och dyka ner i en artikel som ska läsas. Bluh. Min blogg verkar föresten plötsligt ha förvandlats till en bröllopsblogg... Men men, det är min blogg och jag skriver vad jag vill hah! Ok, sluta svamla börja plugga. NU!

Wow. Vad mycket energi man ska lägga på småsaker... bara placeringskorten liksom. Hur viktigt är det i sammanhanget vilka placeringskort man har? Nä, inte riktigt högst upp på listan. Men det blir ändå lite kinkigt om man inte har några alls, och eftersom de över huvud taget måste finnas så måste de se ut också, och ska någonting se ut så måste man bestämma hur det ska se ut, och vips så blev till och med de papperslapparna en huvudvärk. Jag såg nyss ett tryckeri som tog från fyra kronor och uppåt för sina placeringskort, så man ska alltså pröjsa fyra-fem hundra för att folk ska veta var de ska sitta. Det känns ju sådär. Det blir säkert hemslöjd till slut, problemet med det är ju tiden.

Men bort med molnen och fram med solen, det är inte bara huvudvärkar i luften! Bröllopsresan är bokad! Det blev inte det perfekta datumet dagen efter bröllopet, och inte dagen efter det heller faktiskt men det är ändå ok, då kan vi ju öppna presenterna hemma innan vi drar och det kan väl säkert vara kul eller nåt. Det viktiga är i alla fall att vi har två veckor bokade med utsikt över medelhavet! Det ska bli så skönt att åka, och det är så skönt att ha det bokat.

Nu i veckan ska jag försöka lägga beställningen på min klänning också, då blir det slutgiltigt bestämt hur den ska se ut... inte ens jag vet det helt säkert än. Inte mer än att det blir bra förstås ;) Men jag har lite olika delar som ska kombineras ihop på ett smidigt sätt. Det går nog bra.

På fredag ska vi på middag hos värdparet, det känns otroligt skönt att ha någon att lämna över ansvaret för festen till.

Nu ska jag försöka förflytta mig tillbaka till här, nu och lunch. Sen jobb. Måste ta en sväng på panduro sen... men det får bli en annan dag. Kanske torsdag.

Tjingeling

Jag var och provade klänningar för första gången på allvar idag. En av de sakerna som slog mig mest var hur magiska de där vita, elfenbensvita, halv-vita och o-vita klänningarna inte är. Jag är väl inte en sån tjej som har haft mitt sagobröllop detaljplanerat sedan fem års ålder med en brudgum som enda detalj kvar att fixa, det medges, men jag tror nog ändå att jag har haft en speciell föreställning om klänningen. Inte hur den ska se ut, eller kanske det också men inte medvetet, men någon sorts väl dold idé om att den ska vara så himla speciell och att när man har en brudklänning på sig så känns det på ett visst sätt och man bara vet att det är speciellt och bla bla bla, allt det där. Ja, jag hade nog köpt det tänket jag också, men så är det inte. Jag tänker nog behålla tanken på att min egen klänning när den kommer ska vara speciell och alldeles alldeles underbar, men på alla de där galgarna i alla de där påsarna så hängde det bara vanliga, inte ett dugg magiska klänningar. Jag blev röd i ansiktet av att knäppa storlekar som precis passade trots att de var av satin, mitt hår var fortfarande platt och lockigt i den där osexiga  kombinationen som bara slaskregn kan åstadkomma, trots meter och åter meter av tyll kring benen, och även om det är väldigt häftigt att ha en riktigt vräkig långklänning på sig så är det ändå bara en klänning. Jag älskar klänningar. Det fanns många väldigt fina klänningar. Det var roligt att prova kläder som man aldrig annars har anledning att ha på sig. Men det var inga magiska klänningar, även om några var riktigt läckra och satt skitsnyggt så var det ingen som liksom gav en pirrande och speciell känsla om något fantastiskt underbart utöver det vanliga osv osv. Men jag är inte besviken, tro inte det. Möjligen att jag är lite förvånad, dels att inse att jag hade såna romantiska föreställningar om ett klädesplagg och sen också för att de visade sig vara osanna, men på ett sätt är jag inte ett dugg förvånad samtidigt. Jag ska ju inte gifta mig med en klänning. Det vore konstigare om jag gjorde den till huvudatraktion. Jag ska gifta mig i en klänning, och den kommer att vara jättevacker och jag kommer att vara jättevacker, men jag ska fortfarande gifta mig med min Tobbe, inte med min klänning. Så det är nog inte så konstigt i alla fall.

En annan sak som slog mig är att det ska vara så himla svårt... trots att jag vet att vilken modell det än blir så kommer det att bli bra när det väl gäller. Ändå ska det hållas på och duttas och våndas i minsta detalj. Man är bra onödig ibland.

En tredje sak... när ett av biträdena tryckte fast en slöja i skallen på mig kände jag mig faktiskt lite mer speciell. Det är för mig väldigt bröllopigt och brudigt och lite prinsessigt och väldigt vackert med slöja. Jag vet inte om det var för att jag aldrig har haft en riktig slöja på mig förut (och var rasande tjusig i den!) eller för att den dolde det mesta av min slaskregnsfrisyr, men den lyfte klänningsgrejen många pinnar på min stege. Fast nästa gång ska jag ha någon med mig. Typ någon av tärnorna eller min blivande man eller kanske mamma om hon är snäll... för människorna där var till sorgligt lite hjälp faktiskt. Och man ska vara fler än en.

Tack Lisen :) det är nog rätt så jag med den röda klänningen faktiskt. Men det kommer förmodligen inte hända, undrar om det är för att jag är för feg eller för traditionell... nej, min brudklänning ska vara en "riktig brudklänning".  Hur en riktig brudklänning ser ut kan jag inte riktigt förklara, men jag har några idéer i huvet som förhoppningsvis kommer ha blivit mer konkreta om några veckor, när jag har fått hjälp att sätta ihop dem...
En röd klänning kan för mig inte riktigt vara en "riktig" brudklänning, på samma sätt som till exempel en knälång klänning. Och sannolikheten måste betraktas som något större att jag i framtiden, efter bröllopet alltså, får en chans att bära en riktigt läcker knallröd skapelse än en stor tygig vit historia. Men visst skulle jag passa i den röda. Typ hur bra som helst ;)

Det vore allt bra häftigt att gifta sig i en knallröd klänning...
Jag vet inte om jag riktigt egentligen skulle våga, eller vilja för den delen, vill man så vågar man väl antar jag. Säga vad man vill om viljor och vågar, men den är läcker den röda klänningen.

En annan klänningsvariant som jag beundrar lite i smyg är gräddpuffarna. Ganska gräsliga egentligen, men det finns ändå några som kan bära upp dem. Jag misstänker att jag själv inte skulle se riktigt klok ut i en sån där puffig skapelse, och har egentligen aldrig gillat dem, men jag börjar mer och mer imponeras av volymen och puffigheten i till exempel en sån här kreation.

Däremot har jag lite svårt för att ungefär skitmånga procent av alla modeller som ligger ute för beskådning är helt ärm- och axelbandslösa. Det är jag inte helt överens med. Letandet fortsätter.