The Masquerade

Idag är en sån där dag när man är så trött att ögonen går i kors och man känner lite för att slå någon på käften. En sån dag då man irriterar sig gränslöst på människor som, trots att de rimligen borde vetat om att de skulle till en vårdmottagning idag, ändå var tvungna att ta den där morgonduschen i billig parfym från 1967 som de köpte litervis av för att de tyckte om den då men inte ens kan känna lukten av nu och trots det envisas att förgifta luften för andra människor med. Då är det bara att hålla andan och knappa in personnumret på kortast möjliga tid så att man kan hänvisa dem till väntrummet och hoppas att det inte är så många där som redan hade andningsproblem av något slag. Värre blir det om de ska fråga en massa saker, ska man svara då är det knepigt att fortsätta hålla andan, eller göra omfattande utgrävningar efter exempelvis ett högkostnadskort, vilka vanligtvis går till på det viset att när allt innehåll i handväskan är tömt på disken (en sak i taget förstås) så dyker det upp en kasse från ingenstans, i vilken det ligger en liten påse, i vilken det ligger en plånbok eller ett kuvert, i vilken/vilket det ligger en himla massa kort och papper vilka ska noggrant bläddras igenom och vändas på allihop och förhoppningsvis ligger korteländet där och då är det bara att plocka ihop alla saker igen. En. Sak. I. Taget... då är det också rätt svårt att hålla andan. Jag har inte tillräckligt med karaktär för att ta livet av mig på det viset, och skulle inte riktigt önska det heller faktiskt.

Måndag igen... fast tisdag. jag har redan hunnit bli irriterad på posten till sabbatsbergs som inte kan gå internt och på post till patienter som bor nära och inte är särskilt gamla men inte kan pallra sig hit för att hämta vad det nu är för något. Helt meningslöst att jag står och tjurar på ett kuvert bara för att jag inte kan minnas postadressen till olivercronas väg 1 och någon (ajuste...) har tagit ner lappen ("städat"), förmodligen för att den har suttit där så pass länge att man förväntas kunna adressen vid det här laget. Men inte hanna så hon får bläddra i adressboken...
Men jag lyssnade på Fredrik Lindströms sommarprogram på vägen hit och han säger att det är normalt att vara arg på stolpar... så då är det nog ok att tjura på kuvert också.
Snart är det semester i alla fall, några sköna veckor utan pengar att vårda latheten lite extra. Undras vad man kan tänkas hitta på då.

För att fortsätta på det trevliga temat irritationsmoment... en patient kommer och tar en lapp med nummer 58, men siffertavlan ovanför luckorna visar på 59. ingen större huvudvärk, tar 58 och när den är klar så sticker jag ut huvet och istället för att trycka fram 59 (som ju redan står där) och säger att då kan jag hjälpa 59 nu då. De två väntande patienterna kikar ner på sina nummerlappar och skakar på huvudet, den ena har 61 och 60 säger den andra. Jag ser mig omkring lite extra för jag tyckte verkligen att 59 borde finnas i närheten, men icke. Så jag får hjälpa patienten som sitter och säger "60" och inget mer, varpå han kommer fram och slänger fram en liten lapp som det står 59 på. Vad göra... man svär lite försiktigt inne i huvudet och ler artigt åt 59.