The Masquerade

Helsvarta eller toktrasiga kläder, agressiv make-up antingen i svart-vitt eller alla för människoögat synliga färger (och så glitter förstås), nitar och diverse andra alternativa attribut. Du har sett dem. För några år sen skulle jag kanske ha sagt "oss". Om jag hade stått ut med att bli ihopblandad med regnbågssmurfarna. Jag var inte direkt svartvit i och för sig, mest bara svart. Det försvann gradvis, nästan utan att jag märkte det och idag skulle jag känna mig lite märklig om jag gick ut på stan i min svarta långkjol, baraxlade snedskurna långa svarta tröja, överdriven svart ögonmake-up och mörkrött läppstift. Jag skulle nog känna mig utklädd. Då var det så jag såg ut till vardags, det kändes helt naturligt och jag hade det för att jag tyckte att det var snyggt - inte för att väcka uppmärksamhet. Sa jag. Trodde också. Det var säkert så till en viss grad också, men det var ju såklart ett medvetet avsteg från rådande uppfattningar om vad som var "normalt". Och jag var ju inte dummare än att jag fattade att folk kollade och pratade. Många fick problem när jag på fullt allvar sa att jag var kristen, men det är klart... tror man att någon är satanist är innebär det ju faktiskt en rätt tuff omställning.

Grejen med min utstyrsel var att jag alltid bar den med högt huvud och rak rygg. Jag skulle aldrig ha kallat mig exhibitionist, jag kanske är det lite trots allt men jag skulle aldrig då ha kallat mig det. Jag hade rätt taskigt självförtroende till och från och var inte världens socialaste, men jag var inte dum heller. Jag fattade att jag stack ut när jag klädde mig på det där viset. Och jag stod för hur jag såg ut.

Jag tror att det krävs ett visst mått av exhibitionism för att gå klädd så som dessa "alternativa" gör, och det som kan irritera mig något alldeles gruvligt är när man ser någon "alternativ" stackare som verkar vilja försvinna in i sig själv; det tuppkamsprydda huvudet är på väg ner rakt igenom axlarna, den nitklädda ryggen ser ut nästan som den hade puckel, den svartsotade och glitterkantade blicken flackar och undviker det mesta. Jag begriper ärligt talat inte hur man kan vara "alternativ" och påstå att man står för och är stolt över det när man ser ut som en totalkuvad själlös liten stackare som skäms för hela sin existens. Hur man med hela sin stil väljer att sticka i ögonen på alla "normala" och med hela sin kropp försöker vara så osynlig som möjligt. Jag förstår det ärligt talat inte. Blyga exhibitionister? Det finns säkert en alldeles fullgod förklaring, förmodligen är den besläktat med förklaringen till att somliga aldrig växer ur sin alternativa period. För några år sedan blev jag jättearg på alla som påstod att det bara var en period, en fas, men nu har jag dels själv gått ur den och dels börjat iakta de som inte har gjort det. Jag låter resten vara osagt, det här är känsligt för vissa och inte tillräckligt viktigt för mig för att det ska vara värt att trampa folk på tårna. Men kontentan av det jag här inte har sagt är att jag är rätt övertygad om att det är och bör vara en fas. Och att den bör genomgås med stadiga steg och högt huvud.

En av mina favoritpatienter, en "stammis" (en av de trevliga) kom förbi idag. Igen. Han är ganska ung (men ungdom är väl å andra sidan relativt när man jobbar i samma byggnad som ett äldreboende) och har precis haft lite tur på travet och varit utomlands (jag vet inte om de hade med varandra att göra, men båda har i alla fall inträffat nyligen). Idag klagade han igen på att man aldrig får vara frisk och att olika läkare säger olika saker, och rätt vad det är slänger han ur sig ett "Näe, jag känner för att åka till Mallorca istället. Ska du med?"