Själviskt?

Nu kanske jag är inne på känsligt område, jag vet inte... men då och då blir jag illa berörd av något, sådär så att det verkligen sätter sig, och idag var det ett sånt tillfälle. Världskatastrofer och krig och såna grejer går mig ofta förbi, är det något som fastnar så är det för det mesta något till synes litet. Sånt som man missar om man har lite för bråttom. Som en ensam tant på en vårdcentral. Som hör dåligt, ser dåligt, knappt kan gå själv och är aldeles ensam sedan maken dött efter dryga 60 års äktenskap. Ensam därför att maken inte kunde få barn och inte ville adoptera eftersom det skulle vara hans egna ungar eller inga alls. Ett sånt levnadsöde gör mig ledsen. Nu ska man väl inte spekulera, men det gör jag ändå. Säkert var han äldre än hon, och det är ju nästan alltid gumman som blir kvar. Är det inte väldigt tjurskalligt att inte vilja adoptera för att det inte är ens egna barn? Det blir ju det! Tar man en riktig nyföding så kan det ju knappast bli mer eget, och såvida ungen inte hade riktiga psykfall till föräldrar så kan det väl inte spela stor roll vilken uppsättning gener och anlag som finns där inne? Nej, han var kanske rar och go och en jättebra make på många sätt, jag hoppas det i alla fall, men såna fasoner ger jag inte mycket för. Stackars tant...


Long time...

"Du är lika fin i håret som den andra jäntan!" utbrister den gamla damen strax innan hon vänder sig åt fel håll, känner lite på patienttelefonen som hänger på väggen, tar sedan lite på själva väggen och ropar till sin man "här är det!" varpå han letar reda på hennes arm, vänder henne åt rätt håll och de knatar ut, arm i arm på väg till taxin. Kvar sitter jag och undrar varför jag känner mig glad av komplimangen när jag vet att hon är så gott som helt blind. Men på något sätt så räknas den ändå. Kanske för att jag inte kan tänka mig att hon skulle ljuga bara sådär, det måste ju vara så att hon verkligen tycker att jag är fin i håret som, visserligen för dagen nytvättat, hänger rakt ner och behöver toppas... men det är klart, såna detaljer ser ju inte hon. Men något ser hon väl. För hon är ju inte helt blind. Tor jag i alla fall. Det värmde lite i alla fall.

Det har hänt en del sen sist. Lilla hanna har blitt gift och är fru med ringX2 på fingret, bröllopsresan på mallis var mysig och härlig och Julia (dvs min bild ;) vann (!!!) modelltävlingen för Hööks-katalogen, så snart åker hon och en vuxen iväg på plåtning för vårkatalogen 2010. Spännande.

Träliga saker händer också förstås, igår hade några små ligister försökt sno min bil men det måste varit ena riktiga amatörer för de verkade bara ha lyckats paja låset och lite plasthöljen. Tillräckligt för att göra en lätt förbannad förstås, och eländet var rätt meckigt att köra med men tydligen var det inget värre än att min man (^_^) kunde fixa. My handyman ;)



Bilden är en av mina egna favoriter, en bunt gamla tulpaner som var utslängda, regnade på och lite trasiga. Gammalt och visset men ändå vackert. Snyggt hur ett kronblad eller två har ramlat av så att man ser in i blomman.

RSS 2.0