The Masquerade

Dålig dag... eller egentligen inte, eller jag vet inte. Dålig start i alla fall. En sån där dag som slutar med att man kommer fram till att man bara borde dragit täcket över huvudet och skolkat från alltsammans istället för att försöka göra något vettigt av den. Så jag gjorde det, istället för att komma på det efter halva dan. Fast i mitt fall var det inte täcket över huvet och somna om utan hem och hämta ombyte och sen iväg till gymmet... det är skönt med gymkort, då kan man bara drälla in lite hur som helst utan att behöva tänka på pengar, inte just där i alla fall. Det är skönt. Jag har spelat på min nya fina gitarr också, men nu går det inte mer för mina fingrar måste vila... jag ska nog göra det också, vila alltså.

Hihi, letade efter inspiration till ringen och snubblade över den här snappsvisan som jag inte sett förut (melodi "oh tannenbaum" eller "en busschaufför" kanske är mer bekant för oss som är lite yngre ;)

En vigselring, en vigselring
dä ä ett höl mä gull umkring

En vigselring, en vigselring
dä ä ett höl mä gull umkring

Åh ä dä inget gull umkring
då ä dä ingen vigselring

En vigselring, en vigselring
dä ä ett höl mä gull umkring

Min fästman vet hur man levererar en komplimang han! "Du är inte bara dum, du är söt också" Tack älskling ;) Nu ska jag försöka få av alla datorer och få på lite vänner här. Natti natt.

Suck. Det räcker liksom inte med att man nixar telefonen, mobilen är ju kvar. Den kan man inte nixa. Nej för det går inte, men då finns det faktiskt lite andra lösningar.

Jag har blivit uppringd några gånger i veckan ett tag nu av ett företag i Stockholm som säger sig ha fått mitt nummer av en vän till mig som varit hos dem, vilket jag betvivlar. För det första så sökte de första gången en Johan, och när jag sa att det inte fanns någon sån på mitt nummer så kunde det kanske finnas en Elisabet där? men nej, jag heter inte det heller. Lösningen på det problemet var helt enkelt att ändra namnet på den påstådda inbjudan till mitt. Där ser man. Dessutom känner jag inte till att någon av mina bekanta skulle ha varid där över huvud taget. Det känns med som ett billigt knep. Hur som helst, de ringde igen senast idag och eftersom jag tyckte mig känns igen numret så lät jag bli att svara.

Jag tyckte mig minnas att jag hade försökt kolla numret på eniro förut men jag försökte igen, och blev inte mycket klokare på det. Inget svar. Däremot påmindes jag om en annan användbar sida: vem ringde?
mycket bra initiativ faktiskt, där fick jag bekräftat att det var samma människor som hade förföljt mig de senaste veckorna, och kunde lägga in mitt bidrag också. Ett problem bara: i kommentarläget så vill de ha ett namn, och om man då som jag vanligtvis uppger ett namn med bara två bokstäver så går det inte att posta kommentaren. Det roliga är att det kommer upp ett felmedelande, det du har skrivit raderas, och du får börja om från början. Utan att veta vad det var för fel. Precis, det står bara att det var ett fel med någonting men inte med vad. Det får man klura ut själv. Jag testade i alla fall på tredje försöket att skriva ut hela mitt namn och då var det inga problem längre.

En annan grej som var lite kul:

en tyst ringsignal som du kan lägga till på de nummer som brukar terrorisera dig, så slipper du ens märka att det ringer.

Något annat som jag hade missat på min egen telefon var att den under samtalslistor och samtalshantering tror jag det var, har en spärrlista där jag kan lägga in ett antal nummer så automatiskt trycks bort när de försöker ringa mig. så det var slutet på alla tröttsama samtal från just dem i alla fall. tydligen så ska alla samsungtelefoner ha det här, det hade jag ärligt talat ingen aning om. men hey, nu vet jag :) tack för den.

Jag har inte ens bytt namn ännu, men ändå har jag hunnit få heta Aldenport... det är fascinerande det där, man tycker att man pratar tydligt och säger rätt och de nickar och ler och så får man hem ett papper där man heter Planch eller Aldenport. Inte för att det är en särskilt stor grej förstås, men det blir ett litet pyssel till med att få namnet ändrat förstås fast mest är det ju festligt hur svårt det ska vara att höra rätt. För inte säger man väl fel själv, icke.
Angående namnet där, så blir det förresten så att jag hamnar ju lite mittemellan när vi reser bort efter bröllopet... så den stora frågan var förstås: vad ska jag heta på passet? Jag frågade på ticket och då fick jag veta att det tydligen inte ska spela någon större roll vad man är folkbokförd som utan det viktiga är att det som står på passet stämmer överens med det som står i bokningen, och eftersom mitt pass är giltigt en stund till så kan jag alltså lika gärna behålla mitt nuvarande efternamn på biljetten. Fast det hade förstås varit roligare att resa som herr och fru efternamn :P Enda problemet som vad jag förstod kan uppstå är om jag skulle strula bort passet där borta och behöva ta kontakt med något svenskställe där och så heter jag inte det som står på passet längre. Tja, man vet ju aldrig, saker och ting tenderar att aldrig ha hänt förut när de inträffar första gången... Jag ska nog prata med farbror polisen också.

Nu är det i alla fall dags att öppna ögonen och dyka ner i en artikel som ska läsas. Bluh. Min blogg verkar föresten plötsligt ha förvandlats till en bröllopsblogg... Men men, det är min blogg och jag skriver vad jag vill hah! Ok, sluta svamla börja plugga. NU!

Wow. Vad mycket energi man ska lägga på småsaker... bara placeringskorten liksom. Hur viktigt är det i sammanhanget vilka placeringskort man har? Nä, inte riktigt högst upp på listan. Men det blir ändå lite kinkigt om man inte har några alls, och eftersom de över huvud taget måste finnas så måste de se ut också, och ska någonting se ut så måste man bestämma hur det ska se ut, och vips så blev till och med de papperslapparna en huvudvärk. Jag såg nyss ett tryckeri som tog från fyra kronor och uppåt för sina placeringskort, så man ska alltså pröjsa fyra-fem hundra för att folk ska veta var de ska sitta. Det känns ju sådär. Det blir säkert hemslöjd till slut, problemet med det är ju tiden.

Men bort med molnen och fram med solen, det är inte bara huvudvärkar i luften! Bröllopsresan är bokad! Det blev inte det perfekta datumet dagen efter bröllopet, och inte dagen efter det heller faktiskt men det är ändå ok, då kan vi ju öppna presenterna hemma innan vi drar och det kan väl säkert vara kul eller nåt. Det viktiga är i alla fall att vi har två veckor bokade med utsikt över medelhavet! Det ska bli så skönt att åka, och det är så skönt att ha det bokat.

Nu i veckan ska jag försöka lägga beställningen på min klänning också, då blir det slutgiltigt bestämt hur den ska se ut... inte ens jag vet det helt säkert än. Inte mer än att det blir bra förstås ;) Men jag har lite olika delar som ska kombineras ihop på ett smidigt sätt. Det går nog bra.

På fredag ska vi på middag hos värdparet, det känns otroligt skönt att ha någon att lämna över ansvaret för festen till.

Nu ska jag försöka förflytta mig tillbaka till här, nu och lunch. Sen jobb. Måste ta en sväng på panduro sen... men det får bli en annan dag. Kanske torsdag.

Tjingeling

Jag var och provade klänningar för första gången på allvar idag. En av de sakerna som slog mig mest var hur magiska de där vita, elfenbensvita, halv-vita och o-vita klänningarna inte är. Jag är väl inte en sån tjej som har haft mitt sagobröllop detaljplanerat sedan fem års ålder med en brudgum som enda detalj kvar att fixa, det medges, men jag tror nog ändå att jag har haft en speciell föreställning om klänningen. Inte hur den ska se ut, eller kanske det också men inte medvetet, men någon sorts väl dold idé om att den ska vara så himla speciell och att när man har en brudklänning på sig så känns det på ett visst sätt och man bara vet att det är speciellt och bla bla bla, allt det där. Ja, jag hade nog köpt det tänket jag också, men så är det inte. Jag tänker nog behålla tanken på att min egen klänning när den kommer ska vara speciell och alldeles alldeles underbar, men på alla de där galgarna i alla de där påsarna så hängde det bara vanliga, inte ett dugg magiska klänningar. Jag blev röd i ansiktet av att knäppa storlekar som precis passade trots att de var av satin, mitt hår var fortfarande platt och lockigt i den där osexiga  kombinationen som bara slaskregn kan åstadkomma, trots meter och åter meter av tyll kring benen, och även om det är väldigt häftigt att ha en riktigt vräkig långklänning på sig så är det ändå bara en klänning. Jag älskar klänningar. Det fanns många väldigt fina klänningar. Det var roligt att prova kläder som man aldrig annars har anledning att ha på sig. Men det var inga magiska klänningar, även om några var riktigt läckra och satt skitsnyggt så var det ingen som liksom gav en pirrande och speciell känsla om något fantastiskt underbart utöver det vanliga osv osv. Men jag är inte besviken, tro inte det. Möjligen att jag är lite förvånad, dels att inse att jag hade såna romantiska föreställningar om ett klädesplagg och sen också för att de visade sig vara osanna, men på ett sätt är jag inte ett dugg förvånad samtidigt. Jag ska ju inte gifta mig med en klänning. Det vore konstigare om jag gjorde den till huvudatraktion. Jag ska gifta mig i en klänning, och den kommer att vara jättevacker och jag kommer att vara jättevacker, men jag ska fortfarande gifta mig med min Tobbe, inte med min klänning. Så det är nog inte så konstigt i alla fall.

En annan sak som slog mig är att det ska vara så himla svårt... trots att jag vet att vilken modell det än blir så kommer det att bli bra när det väl gäller. Ändå ska det hållas på och duttas och våndas i minsta detalj. Man är bra onödig ibland.

En tredje sak... när ett av biträdena tryckte fast en slöja i skallen på mig kände jag mig faktiskt lite mer speciell. Det är för mig väldigt bröllopigt och brudigt och lite prinsessigt och väldigt vackert med slöja. Jag vet inte om det var för att jag aldrig har haft en riktig slöja på mig förut (och var rasande tjusig i den!) eller för att den dolde det mesta av min slaskregnsfrisyr, men den lyfte klänningsgrejen många pinnar på min stege. Fast nästa gång ska jag ha någon med mig. Typ någon av tärnorna eller min blivande man eller kanske mamma om hon är snäll... för människorna där var till sorgligt lite hjälp faktiskt. Och man ska vara fler än en.