The Masquerade

Nu är alltså gåtan löst. Den eviga frågan (nej inte den, den andra). Eller tja, löst och löst... det har presenterats en potentiell förklaring i alla fall. Själva presenteraren gör naturligtvis anspråk på att sitta inne med den absoluta sanningen (vilket vi ju alla vet att, i den mån någon sådan är känd för mänskligheten så är det ju jag som har den) men resonemanget håller inte hela vägen även om det är en intressant tanke.

För att inte upprepa misstaget att börja med svaret så ska jag försöka leda in tankarna på frågan först. Du vet strumporna, de där som för det mesta är randiga eller i roliga färger och bör existera parvis men allt för sällan gör det? De ja (finns kanske några svarta eller vita par också, men som regel är de randiga eller mönstrade eller i trevliga färger som mintgrönt eller lila), de har en tendens att inte alls uppträda parvis som sig bör utan en och en. Var tar den andra strumpan vägen? Är alltså frågan som någon nu säger sig ha ett svar på. Detta svar skulle alltså lyda ungefär så här:

I ett strumppar finns en alfa- och en betastrumpa. Alfastrumporna livnär sig på (i bemärkelsen äter upp) betastrumporna, och det skulle alltså vara därför som det finns så många udda strumpor efter varje tvätt. Det skulle förvisso möjligen förklara det faktum att strumporna blir större och större, men knappast det att de blir tunnare och tunnare (det skulle förstås kunna vara rent åldersrelaterat). Däremot borde det väl ändå vara betastrumporna som äter upp alfastrumporna (till dig som inte förstår kan jag bara säga grattis)?

Jag får nog säga att det är visserligen ett intressant resonemang, men ett som kräver ytterligare utredning.

Jag borde plugga mer, jag borde be oftare, jag borde träna hårdare, jag borde äta nyttigare, jag borde släppa på mitt kontrollbehov, jag måste skaffa lite struktur!

Visst är det så. Är det inte alltid så? Varför gör man inte allt det där då? Mycket är säkert mest för att det känns tråkigt och inte ger omedelbar belöning, men inte allt. Tror jag i alla fall. Det finns, tror jag, två sorters borden. Minst. Ett borde som man egentligen inte vill, men helt enkelt borde, som till exempel att äta nyttigare. Jag tycker verkligen (för det mesta) att pizza är godare än havregrynsgröt och att choklad är tusen gånger roligare än morötter. Jag borde verkligen äta morötter istället för all choklad jag stoppar i mig, men jag vill egentligen inte. Det är en sorts borde. Då har man att välja på att antingen tvinga sig att göra det man borde, eller att jobba på att vilja göra det man borde, eller att bara strunta i det och blunda och springa.

Det andra bordet (haha, bordet...) är när det är något man faktiskt vill, men det går ändå inte. Jag har och har haft några såna borden. Vissa har jag kommit till rätta med, några håller på att ordna sig, och ytterligare en del verkar det aldrig vilja bli någon ordning på. Här kan man känna en rätt stor frustration, när man vill och försöker men ingenting händer. Eller verkligen verkligen vill men inte ens lyckas försöka. Det är klart att det ligger nära till hands att känna sig värdelös då, det är ju som att man verkligen inte kan. Inte ens kan lära sig verkar det som.

Grejen är, tror jag, att acceptera sitt liv så som det ser ut och göra det man faktiskt kan just nu. Det kan vara väldigt lite, ibland kanske man inte kan göra någonting alls. Den som har försökt vet att det inte går (eller i alla fall väldigt dåligt) att tvinga fram något varaktigt eller fungerande ur den här andra sortens borden. Många känner sig dåliga för att de går omkring och vill något som de just nu inte lyckas med, men jag tror att det är helt fel. Jag tror istället att man kan vara glad att man har en längtan efter något bra. Om man har en längtan men inte förmågan att göra den till handling (om det är vad som skulle behövas), så tror jag att man ska vårda den viljan man har och helt enkelt bara hålla den vid liv och fortsätta vilja och längta, så kommer den så småning om att föra oss framåt mot målet. Har du provat att titta på någonting när du är ute och går? Ofta blir det så att man viker av ditåt en aning utan att man är medveten om det (förrän man snubblar över trotoarkanten). Jag tror att vår längtan gör samma sak med riktningen i våra liv. Om vi vill något tillräckligt mycket kommer vi så småning om ha mognat fram till den handling eller det beslut som krävs för att klara av det vi ville.

Det är inte ett dugg värdelöst att vilja vara en bättre människa. Det som är dåligt är att stirra sig blind på att man inte kan. Vårda din längtan, om du inte kan göra något just nu så acceptera det och försök inte tvinga dig till något som får dig att känna dig misslyckad, men fortsätt att vilja (det är ju faktiskt också att göra något). En dag (den kanske ligger närmre än du tror, eller kanske längre bort) så kommer du upptäcka att din längtan har fört dig dit du ville.

Det mesta är enklare än man tror. Du behöver inte kämpa dig blodig, du behöver bara vilja.

Det spelar ingen roll att det rimmar, en bok är INTE klok! En bok kan inte vara klok. Böcker är inte kloka. Jag är inte heller klok, men på ett helt annat sätt. Jag är nämligen både klok och inte riktigt klok. Men det hör till ett annat kapitel. Skål.

Däremot kan en bok vara skriven av en väldigt klok människa, det är det många böcker som är. Det är vansinnigt många böcker som inte är det också tyvärr, men de kan vi försöka undvika. En bok som jag inte tänker undvika ett dugg är "mitt liv i dina händer" av Wilfrid Stinissen. Sjukt bra bok, sjukt klok kille. Det är lite tråkigt att jag bara har ett ex, för då måste jag dels vänta till jag har läst ut den själv innan jag kan börja tvinga andra att läsa den, och så kan jag bara tvinga en i taget... suck, livet är tufft ibland. Men jag har några intet ont anande (kanske) offer som står i kö för att påtvingas dessa kloka tankar.

Nu måste jag vara seriös. Skål.

Det verkar som ett förtydligande är av nöden här... någon vilseledd stackare har fått för sig att vanligt bläck skulle vara flytande. Så är alltså icke fallet. Vanligt bläck, sånt som rullas fram av en liten kula, är geggigt. Inte fast, inte flytande, det är geggigt. Fast det är klart, om man använder en relativt tunn bläckpenna till att stabilisera en något för löst sittande OH-spegel... då blir så småning om bläcket, efter att plasten runt det har smält, ganska flytande. Men det betyder bara att bläcket i fråga är flytande till sin konsistens, inte att det är flytandebläck. Glasklart.

Fast bläck då? Ja det måste vara en trumpet eller liknande. Något annat kan jag inte tänka mig. Tänk vad dumt med en flytande bläckorkester...

Skål