The Masquerade

Nu kanske jag är inne på känsligt område, jag vet inte... men då och då blir jag illa berörd av något, sådär så att det verkligen sätter sig, och idag var det ett sånt tillfälle. Världskatastrofer och krig och såna grejer går mig ofta förbi, är det något som fastnar så är det för det mesta något till synes litet. Sånt som man missar om man har lite för bråttom. Som en ensam tant på en vårdcentral. Som hör dåligt, ser dåligt, knappt kan gå själv och är aldeles ensam sedan maken dött efter dryga 60 års äktenskap. Ensam därför att maken inte kunde få barn och inte ville adoptera eftersom det skulle vara hans egna ungar eller inga alls. Ett sånt levnadsöde gör mig ledsen. Nu ska man väl inte spekulera, men det gör jag ändå. Säkert var han äldre än hon, och det är ju nästan alltid gumman som blir kvar. Är det inte väldigt tjurskalligt att inte vilja adoptera för att det inte är ens egna barn? Det blir ju det! Tar man en riktig nyföding så kan det ju knappast bli mer eget, och såvida ungen inte hade riktiga psykfall till föräldrar så kan det väl inte spela SÅ stor roll vilken uppsättning gener och anlag som finns där inne? Nej, han var kanske rar och go och en jättebra make på många sätt, jag hoppas det i alla fall, men såna fasoner ger jag inte mycket för. Stackars tant...

Det är så gulligt när man berättar för en "stammis" att man gifter sig om två månader och han svär lite över att då har inte han någon chans längre. Visst hör det till för några att flirta lite med "flickorna" i kassan, och visst är det knappast en originell replik, men det går ju inte att låta bli att le lite. Det känns lite bra på något sätt ändå. Eller vadå ändå förresten, jag tycker att det var gulligt och roligt sagt. För en bekräftelsejunkie som jag är det en perfekt liten humörboost när man dessutom står på behörigt avstånd bakom en disk och det är underförstått att allt som sägs antingen är sjukvårdsrelaterat eller på skämt.

Det är för övrigt en bra dag idag.

♥

Hembesök är en rätt vanlig företeelse hos patienter som av en eller annan anledning inte kan eller bör ta sig själva till en vårdmottagning. Att patienter kommer ner till mottagningen och är snorkiga, irriterade och rent otrevliga är tyvärr inte helt ovanligt det heller. Jag minns en gång när jag var ganska ny och började gråta för att jag var dels arg, förolämpad och upprörd, men också för att jag var rädd faktiskt. Inte så att jag var rädd någon längre tid, men jag blev skrämd när en patient med kanske inte all sin kraft men troligen en väsentlig del av den, drämde handflatan i luckan precis bredvid mitt ansikte och skrek något åt mig, vad har jag glömt. Det bidrog förstås att det inte var den första patienten som hade skrikit, bråkat och uppträtt på valfri sida gränsen mellan otrevligt och direkt hotfullt den dagen.

Det är självklart att såna saker är otrevliga, obehagliga och ibland skrämmande, trots att man då sitter på (relativt) tryggt avstånd med en lucka som visserligen inte är så snabb men ändå går att dra igen, en larmknapp och ett gäng kollegor varav i alla fall några skulle höra om man ropade. Tyvärr så finns det ju inte bara obehagliga människor här på vårdcentralen, utan även i sagda människors hem. Vad bra, då slipper man dem ju! Ja, jo... om man inte går hem till dem förstås. Inte för att man vill utan för att det är ens jobb. Och hur mycket mer obehaglig blir inte en hotfull och otrevlig människa i sitt eget hem? Jämfört med ovan nämnda situation som bara den är rejält obehaglig...

Vad gör man då när man är ensam hemma hos en patient som är envis, otrevlig och dum, som vägrar ta sin medicin och som häver ur sig massa oförskämdheter som till exempel "kom hit så ska jag sätta på dig!"? och när man av sina kollegor får höra att det inte är något att bry sig om? att det bara är att inte ta åt sig, att strunta i det. I rättvisans namn ska väl sägas att det inte är alla som säger så, och även de som gör det har nog också gått undan och gråtit eller kommit hem och aldrig velat gå tillbaka mer någon gång när de var unga och färska och inte fullt så härdade (på gott och ont). Men ska man verkligen gå med på vad som helst bara för att "deras hjärnor ser ut som en schweizerost"? Ska man behöva ta personliga påhopp och sextrakasserier bara för att "det är dem det är synd om"? Jag kan absolut hålla med om att det är synd om en stackare som slänger ur sig sånt där, men det betyder verkligen inte att det är ok, och de kanske är så förstörda att de inte kan rå för det, men ska man verkligen behöva stå ut med sånt och låta det passera gång på gång? Hade det varit en kollega är det nog inte många som skulle reagerat så överslätande, men det är ju samma behandling även om den kommer från en patient, och man tar skada då också.

Så småning om lär man sig nog att bli lite hårdare, lite tuffare, man blir härdad. Det är ju faktiskt dem det är synd om, de har ju hål i huvet... Man tar det inte personligt, struntar i det och gör sitt jobb bara. Man slutar drabbas av impulsen att skrika tillbaka, ge dem en rejäl örfil eller gå därifrån och sätta sig ner och gråta. Men till vilket pris?

Hmm... jag har precis ränt runt i halva vårdcentralen och letat på läkarrum, i fikarum, på bänkar och skrivbord, i min väska (flera gånger), fickorna på landstingströjan som jag har på mig (ännu fler gånger), i skåp och i kassar efter min mobil. På väg tillbaka till kassan från det sista stället ger jag upp, skiter i alltihop, hoppas att den inte är stulen utan att det bara är jag som är komihåghandikappad och tänker Gud hjälp mig, jag kommer inte på fler ställen nu. Bara för att i ungefär samma sekund komma på att jag har ju faktiskt... har jag... ja! hittade den. I bakfickan.
Det är ett intressant fenomen det där, att (vad jag har märkt i mitt eget liv i alla fall) saker har en tendens att lösa sig precis när man har gett upp. När man slutar kämpa och andas ut, tänker att det får gå som det går och helt ärligt till hundra procent bara släpper taget och slutar försöka. Då är det som när man slutar dra i en trasslig knut som bara har blivit hårdare och trassligare, och när man slutar dra och bara knölar ihop den är det som att de trassliga snöreländena bara hittar rätt och helt plötsligt är knuten, för all del fortfarande trasslig men lös och lätt att reda ut.

För övrigt så känns det som att en sån här sak är något av ett tecken på att semestern nästa vecka faktiskt är befogad.

En av mina favoritpatienter, en "stammis" (en av de trevliga) kom förbi idag. Igen. Han är ganska ung (men ungdom är väl å andra sidan relativt när man jobbar i samma byggnad som ett äldreboende) och har precis haft lite tur på travet och varit utomlands (jag vet inte om de hade med varandra att göra, men båda har i alla fall inträffat nyligen). Idag klagade han igen på att man aldrig får vara frisk och att olika läkare säger olika saker, och rätt vad det är slänger han ur sig ett "Näe, jag känner för att åka till Mallorca istället. Ska du med?"

Läkare will be läkare, så är det bara. Men det finns ändå olika sorters läkare, och några av dem är roligare att ha att göra med än andra. Jag vet inte om det finns något sådant som särskild läkarhumor, men det förekommer faktiskt humor på ett sånt här ställe även där man kanske inte direkt märker, eller väntar sig det. I fikarum pratas det som bekant om allt mellan himmel och jord, när jag var där senast var ämnet ett tag whisky och alvedon och den tveksamma kombination dessa två utgör. 10 cl whisky och åtta alvedon varje dag är helt enkelt inte nyttigt. Så är det bara. Tänk vad de kan idag, läkarna. Hur som helst så associerades det fritt, sådär som man gör i ett fikarum, och rätt var det är slänger en av de närvarande doktorerna ur sig följande fråga:

Vad är det för något som är sexuellt överförbart och har hundra procents dödlighet?

Ja vad kan det vara? Ämnet vi var inne på just då gjorde att svaret var ganska självklart, men hundra procent? Det vill man ju inte råka ut för! Om det inte redan är för sent... Vaad kan det vaaara?

Expeditionen som jag står i är ca sju kvadratmeter. I rummet som är i direkt anslutning till expeditionen, liksom bakom den, så finns det en termometer. Den visar just nu ungefär 27°C och det är varmt. Det är för varmt för att jobba i. Fast riktigt så varmt är det förstås inte här, i min lilla låda. Här är det naturligtvis ännu lite varmare. Jag är svettig och äcklig och vill gå hem. Men det ska jag göra. Snart. Om max tio minuter. Nu ska jag bara låsa ut patienterna så att de inte kan störa mig mer, sen så...

"Hissen därute fungerar inte!"
"Jaså, inte? Det kanske är någon som har tryckt in nödstoppsknappen igen då."
"Vaförnåt!?"
"Stoppknappen, den röda knappen bredvid de andra knapparna, det kanske är någon som har tryckt på den. Då stannar hissen. Men det är bara att vrida på den så ska hissen gå som vanligt igen."
"Vadå?" [misstänksam blick]
"Jag ska gå ut och titta på hissen."
"Ja, gör det för den fungerar inte!"

eller

"Hissen är trasig!"
"Det är nog bara någon som har tryckt på stoppknappen."
"Nej den är trasig!"
"Har du provat att vrida på stoppknappen så att den hoppar upp? Det händer ofta att den är intryckt och då går inte hissen."
"Jag tryckte på den där knappen men hissen kom inte! Den är ju alltid trasig den där hissen!"
"jag ska gå ut och kolla på den."

eller

"Hissen är trasig igen."
"Är du säker på..."
"Nej den fungerar inte!"
"Men det kan vara..."
"Den är trasig!"
"Ja, fast det kan..."
"Nej den är trasig säger jag!"
"Ok, jag ska gå ut och kolla på den."

I samtliga fall (och de är många) utom kanske tre (max) så har nödstoppknappen varit intryckt. Jag har gått ut, vridit på den så att den har hoppat upp, och hissen har fungerat igen. Gamla människor har livserfarenhet som är oerhört värdefull och jag tycker ofta att det idag finns alldeles för lite respekt för äldre människor. Men snart tar jag någon krokig pensionär och hivar upp honom eller henne på sin rullator, släpar ut eländet till hissen och visar hur man vrider på den röda knappen så att den hoppar upp. Och VOILA, hiss-skrället fungerar igen! Titta jag lagade den! Jag ska baske mig skriva till hissreparatör på mitt visitkort, för det är det enda jag gör vissa veckor känns det som. "Lagar" den där sketna hissen. Som aldrig är trasig. Den är värdelös och gnisslar och skakar, det vet jag, men den är inte trasig! Den är nödstoppad! Och om det inte är några snorungar eller andra snorpersoner som springer dit och trycker in den bara för att jävlas så måste det vara de som åker i hissen som trycker in den, DVS SAMMA PERSONER SOM STÄNDIGT ÄR PÅ MIG OM ATT DEN ÄR TRASIG!

Antingen får jag blodtrycksfel snart eller så dödar jag hissen. För patienterna får man ju inte ge sig på har jag hört.

Så säger www.synonym.se om biträden. De allra flesta synonymerna verkar kräva en andra person (eller första kanske, med biträdet som andra person) som på något sätt har hjälp av ett biträde, men någon sådan finns inte här. Det är jag som är expeditionsbiträdet. Sekreterarna hjälper till när det blir för många patienter på en gång, men annars är de ju sekreterare. Då återstår expedit. Jag är alltså en expeditionsexpedit. Intressant.

Jag undrar om det här inlägget skulle listas bland resultaten av en sökning på "sex", med tanke på ordet "Expeditionsexpedit". Vad fel det skulle bli. Men nu har jag ju skrivit lite om sex också förstås.