The Masquerade

Jag var och provade klänningar för första gången på allvar idag. En av de sakerna som slog mig mest var hur magiska de där vita, elfenbensvita, halv-vita och o-vita klänningarna inte är. Jag är väl inte en sån tjej som har haft mitt sagobröllop detaljplanerat sedan fem års ålder med en brudgum som enda detalj kvar att fixa, det medges, men jag tror nog ändå att jag har haft en speciell föreställning om klänningen. Inte hur den ska se ut, eller kanske det också men inte medvetet, men någon sorts väl dold idé om att den ska vara så himla speciell och att när man har en brudklänning på sig så känns det på ett visst sätt och man bara vet att det är speciellt och bla bla bla, allt det där. Ja, jag hade nog köpt det tänket jag också, men så är det inte. Jag tänker nog behålla tanken på att min egen klänning när den kommer ska vara speciell och alldeles alldeles underbar, men på alla de där galgarna i alla de där påsarna så hängde det bara vanliga, inte ett dugg magiska klänningar. Jag blev röd i ansiktet av att knäppa storlekar som precis passade trots att de var av satin, mitt hår var fortfarande platt och lockigt i den där osexiga  kombinationen som bara slaskregn kan åstadkomma, trots meter och åter meter av tyll kring benen, och även om det är väldigt häftigt att ha en riktigt vräkig långklänning på sig så är det ändå bara en klänning. Jag älskar klänningar. Det fanns många väldigt fina klänningar. Det var roligt att prova kläder som man aldrig annars har anledning att ha på sig. Men det var inga magiska klänningar, även om några var riktigt läckra och satt skitsnyggt så var det ingen som liksom gav en pirrande och speciell känsla om något fantastiskt underbart utöver det vanliga osv osv. Men jag är inte besviken, tro inte det. Möjligen att jag är lite förvånad, dels att inse att jag hade såna romantiska föreställningar om ett klädesplagg och sen också för att de visade sig vara osanna, men på ett sätt är jag inte ett dugg förvånad samtidigt. Jag ska ju inte gifta mig med en klänning. Det vore konstigare om jag gjorde den till huvudatraktion. Jag ska gifta mig i en klänning, och den kommer att vara jättevacker och jag kommer att vara jättevacker, men jag ska fortfarande gifta mig med min Tobbe, inte med min klänning. Så det är nog inte så konstigt i alla fall.

En annan sak som slog mig är att det ska vara så himla svårt... trots att jag vet att vilken modell det än blir så kommer det att bli bra när det väl gäller. Ändå ska det hållas på och duttas och våndas i minsta detalj. Man är bra onödig ibland.

En tredje sak... när ett av biträdena tryckte fast en slöja i skallen på mig kände jag mig faktiskt lite mer speciell. Det är för mig väldigt bröllopigt och brudigt och lite prinsessigt och väldigt vackert med slöja. Jag vet inte om det var för att jag aldrig har haft en riktig slöja på mig förut (och var rasande tjusig i den!) eller för att den dolde det mesta av min slaskregnsfrisyr, men den lyfte klänningsgrejen många pinnar på min stege. Fast nästa gång ska jag ha någon med mig. Typ någon av tärnorna eller min blivande man eller kanske mamma om hon är snäll... för människorna där var till sorgligt lite hjälp faktiskt. Och man ska vara fler än en.