The Masquerade

Det finns många sidor av de flesta jobb gissar jag, åtminstone finns det flera av dem här i mitt jobb. Det finns sånt som är trevligt och som man blir glad av, det finns sånt som man irriterar sig över och blir arg på, det finns sånt som är roligt och sånt som är tråkigt, det finns sånt som gör att man känner för att smita iväg på fikarast lite tidigare så att någon annan får ta hand om det, och så finns det massa annat också förstås.

En typiskt trevlig sak är när man får saker av patienter. Nu visste jag ju inte riktigt vad jag skulle göra med en hel kasse äpplen och fem liter plommon, men det var trevligt att få. När jag hade slutat för ett halvår sen ungefär och faster min som jobbar som undersköterska vidarebefordrade ett kuvert med 100,- och ett kort där det stod "lycka till med studierna" blev jag glad. Det var också typiskt trevligt. Patienten i fråga var så imponerad över att jag kunde hans personnummer utantill, så han hade skrivit under med sitt födelsedatum bara och inte namnet. Det var en rar farbror, undrar om jag hinner träffa honom igen under sommaren. En annan trevlig sak är helt enkelt när det kommer en trevlig patient. Det finns så söta små tanter, särskilt en som alltid är så glad, man piggas upp bara av att se dem. Patienter som förstår att man gör sitt bästa för att hjälpa dem och att man som lägsta pinnen i vårdhierarkin faktiskt inte kan rå för att landstinget fungerar som det gör är också trevligt. Fler såna tack.

Sen finns det massa roliga saker här också (varav vissa säkert finns på varenda kontor men de är kul ändå). Dokumentförstöraren till exempel, eller "tuggen". Den är rolig. Faxen är också kul (alla borde ha en egen fax). Kopiatorn är inte lika kul som faxen, men ändå rätt häftig. Det finns massa stämplar av olika slag, det är alltid roligt. Och så finns det förstås alltid ett gäng reklampennor från lite varstans. Jag har lagt vantarna på två stycken som jag är särskilt fäst vid, imigran novum står det på den ena och viagra på den andra. De hänger i min bröstficka och följer med överallt på jobbet. I höstas hade vi fått bläckpennor från pfizer i storlek jättestor, såna där som är ungefär 20 cm långa och kanske dubbelt så tjocka som en vanlig bläckpenna, som det också stod viagra på. Det var också roligt. Jag lyckades aldrig få fatt i en sån, men jag var glad ändå. Portomaskinen hade varit roligare om den inte hade låtit så gräsligt. Kassaluckan också.

Jag trivs på mitt jobb.

Det är tråkigt att gå och lägga sig, men det är ännu tråkigare att gå upp några timmar senare... Om tio minuter ungefär drar dagens morgonmöte igång och med det har arbetsdagen startat officiellt. Jag är trött och mina ögon rinner, förmodligen finns det någon koppling där också. Men mina ögon rinner ofta, i alla fall det ena. Men det kan jag ta. Just nu vill jag bara att min lugg ska växa till sig lite så att jag inte behöver spännen och nålar för att hålla den borta från ansiktet. Vad gör man med en kort, aningen etappad frisyr som har blivit halvlång och är lockig i topparna? Förutom hästsvans eller klämma eller fluff? Jag vet inte. Vet du? Kan man boka frisyr-rådgivning hos en frisör kanske? Har man alltid haft långt hår är det inte lätt att veta. Jag vill ha jättemycket pengar också, men det har jag inte. Jag får nöja mig med att min klänning är på g, den kommer kosta många pengar men den kommer bli fin... blå... och fin. Bild kommer när jag får den. Lovar. Nu ska jag traska iväg mot fikarummet för att kicka igång dagen. Sen kommer morgon-patient-horden att näst intil springa omkull mig när jag öppnar dörrarna. Sen blir det lugnt ett tag. Vi ses.

Det här inlägget tänker jag dedicera till Sofie. Bara för att jag kan, och för att hon är så underbar. Lite för att hon är den enda som läser min blogg (förutom jag själv såklart... och någon enstaka vilsegångare... kanske Daniel... men hon är den enda som har kommenterat inläggen! utom jag...) och för att hon ger mina arbetsdagar lite gudkant ibland. Man skulle kunna tro att det är smöreri så att jag ska bli hembjuden på fika eller något annat trevligt i hennes nya fina söderlya, och det dementerar jag å det bestämdaste inte det minsta. Det kan också vara som en hyllning till hennes skådespelarinsatser i Alice, som Alice. Du och jag på scen snart igen Sofy? Man kan alltid hoppas. Och det gör man såklart, du är en fröjd att spela mot raring!

Min ohängda pojkvän (som jag älskar, jag är bara förtjust i ordet ohängd) har prackat på mig en bok (som jag läser aldeles frivilligt, det var bara den första i serien som jag blev lite tvingad till) som både är väldigt bra och det vidrigaste jag har läst. Terry Goodkind är en väldigt bra författare, en av de bättre jag har läst (tror jag, jag läser för lite nu för tiden) men det måste vara någon spärr i hans huvud som inte jobbar som den ska. Intrigerna byggs upp smidigt och otvunget, han har ett bra sätt att få in ens tankar på rätt spår när det behövs, möjligen kan han bli lite tjatig när han ska väva in vad som har hänt i tidigare böcker men på det stora hela känns det som att han vet vad han gör och inte följer någon färdig mall. Men, ibland händer något. Inte alls lösryckt utan helt i linje med historien, så rent tekniskt kan man inte klaga, men innehållsmässigt är det vidrigt. Eller fascinerande om man frågar min ohängda pojkvän som inte hade vett att varna mig. Efter första boken visste jag i och för sig att det kunde förekomma, och nu i slutet av fjärde har jag insett att varje bok tydligen måste ha några kapitel med detaljerade beskrivningar av utstuderad tortyr och sadistiska psykfall. Fascinerande, my ass... Det är äckligt, det är vidrigt och det är motbjudande. Varje gång jag har kommit till äckel-biten i en bok har jag övervägt att inte läsa nästa för att det är så vidrigt, men sen glömmer jag bort precis hur äckligt det var och fastnar i nästa bok i alla fall. I morse åkte jag förbi Sundbyberg på grund av en tjej som hade massa råttor som skulle gräva sig genom huden ner i hennes mage, så jag fick illamående och äcklad åka till centralen i stället och ta T-banan till Solna centrum...

Just nu befinner jag mig i ett läge som med lätthet skulle kunna bli vädigt tjurigt och gnälligt. Jag skulle kuna klaga och sura, med i alla fall lite rätt, men som jag skrev förut så borde man (jag) klaga mindre. Klagas ska det alltså icke. Jag tänker bara lugnt och sansat acceptera att jag fick U på tentan i personlighetspsykologi, inse att det var mitt eget fel (för det var det, till största delen i alla fall) och inte klaga. Den måste ändå skrivas om, eller så räcker det med att jag kompleterar (vilket jag tvivlar på, antingen skulle allt gått igenom eller inget) men hur som helst så varken ändras det eller underlättas av att jag klagar. Det blir man bara sur och gnällig av. Och i längden bitter. Jag ska aldrig bli bitter. Jag har vänner som har jobbat och jobbar tillsammans med bittra människor, jag träffar bittra människor ibland i mitt eget jobb, även hos folk som står en nära kan man se ett stråk av bitterhet flasha förbi någon gång. Jag ska aldrig bli bitter. Det är som en diskret avrättning som låter kroppen leva vidare medan anden och själen skrumpnar och förtvinar. Det är att döma sig själv till elände och misär som inte syns och bara kan avslutas av dig själv men det kommer du aldrig att göra, för när man väl har blivit bitter så gifter man sig med bitterheten och lär sig att leva med den och älska den för det är det enda man har, och det är ett livslångt äktenskap. Jag ska aldrig bli bitter. Jag ska leva min sommar och i höst ska jag kompletera eller skriva om tentan.

Jag är egentligen varken pank eller särskilt fattig. Jag gör bara av med mer pengar än jag borde. Fast jag är både lycklig och vänlig. Så mycket jag kan... Ibland skiter det sig förstås. Och ibland känner jag mig fattig också. Men är man verkligen fattig bara för att man inte har några pengar? De flesta kan väl enas om att halvsvultna familjer i små hyddor i Afrika är fattiga, visst, och en alkoholist som bor på gatan räknas nog också som fattig av de flesta. Men om jag inte har en krona då, varken i handen eller på banken? Jag skulle nog ändå inte se mig som fattig direkt. Jag skulle kanske säga att jag var det, eller pank, men egentligen tycker jag inte det. Synonymer.se jämför fattig med bland annat pank och utan pengar. SAOB däremot har en, tycker jag bättre definition på fattig, "som lever i små ekonomiska omständig­heter, som 'har det smått'; som blott l. knappast äger det nödvändigaste för livets uppehälle [...]". Det antyder att det inte handlar endast om de ekonomiska tillgångarna för stunden, utan själva omständigheterna, hela livssituationen. Så var det med det, jag är inte ett dugg fattig. Men snligt SAOB får jag fortfarande kalla mig pank ibland. Fast det är klart... om man har lite sparat? Nej jag antar att jag inte är pank heller... Tänk vad bra man har det egentligen.

Klockan är fem-tio i åtta, det var lite för länge sedan jag åt någonting, och utan att jag riktigt är helt med på vad som händer har jag under tiden jag pratar med en av tjejerna från labbet gått fram till kaffeautomaten, ställt dit min svarta mugg utan handtag (den ska inte ha något handtag, den gjordes så) och tryckt på "kaffe brygg + mjölk". Dåligt.

Nu en timme senare börjar jag stanna av lite, men jag känner fortfarande av koffeinet. Världen omkring går inte i matrix-slow motion längre, men rackarns vad effektiv jag kände mig under morgonrusningen (som trots allt inte var särskilt rusig idag, men den heter så helt enkelt). Effektiv och lite darrig, skakig. Jag tappade i alla fall ingenting, det är lite imponerande. Men det var ju inte så mycket kaffe heller. Och jag hade ju faktiskt ätit frukost, men inte precis innan bara. Folk hävdar att de blir pigga av kaffe. Det har jag aldrig känt av. Däremot blir jag speedad till tusen om jag dricker kaffe på tom mage, eller bara för mycket. Alla rörelser går i 230 och jag pratar för fort. Fortfare än vanligt när jag pratar fort. Skitfort alltså. Så fort att Greta Garbo får heta Barbro i efternamn. Men kaffe är trevligt. Jag röker inte i alla fall, det är ju alltid något.

...och DÄR kom slagborrmaskinen igång igen! Är det inte så att när hantverkare ska fixa något hemma hos en själv så tar det en evighet att få något gjort, det fikas mest och de dyker upp lite som de behagar? Kanske inte, man ska akta sig för att generalisera. Däremot så är det ju ofta de dåliga och sega hantverkarna man hör talas om, just för att det inte blir bra, och det är väl så den bilden har uppstått. Jag tror dock inte att det är såna hantverkare som är igång här i huset... de är baske mig här och låter hela tiden! Det är väl fint att de sköter sitt jobb, kan man ju tycka, men så kan man ju också tycka att det blir lite påfrestande när man ska sköta sitt eget jobb med en slagborrmaskin i ena örat och halvdöva tant Augusta i andra...

En ljuspunkt i den bullriga tillvaron är i alla fall att jag inte är hungrig längre, och att tiden verkar rusa fram i den svindlande hastigheten av 60 sekunder per minut även idag.

Jag blev aldeles sugen på att sjunga... eller jag har nog varit det hela helgen. Ett av barnen som var med under midsommarhelgen hette Jolin, varpå [hjärnstillestånd, vad heter hon... hon med brösten... Dolly Parton!] Dolly Partons låt med samma namn naturligtvis började snurra i huvet och jag gick runt och plågade alla med den ungefär hela helgen. Inte precis hela helgen dock, jag bytte ibland till några strofer ur Alanis Morisettes härliga Ironic eller första refrängen i hennes Hand in my pocket som också fick gå på repeat ett tag eftersom det var ungefär det jag kom ihåg. Men sjunga är så underbart... Först var det barnkören i kyrkan, sen musik några gånger i veckan sexan till nian, sen mer sporadiskt under gymnasiet och lite sånglektioner utanför skolan också, därpå blev det folkhögskola med en tredjedel musik med sång som huvudinstrument och sen var det bara platt fall rakt på näsan. Nu då? Jag kan ju inte bara gå runt och gnola för mig själv dagarna i ända. Och privatlektioner är inte precis billigt... Återstår kör. Det kan väl vara trevligt i och för sig, men då ska man hitta en bra kör också, och så fort en kör är bra så blir det väldigt krävande i bland annat tid, typ restid och liknande. Daniel trivs visserligen väldigt bra i SSSF, men det går ju mycket tid alltså. Och så är det väl ytterst tveksamt om jag skulle komma in i en manskör... Jag får gnola ett tag till, tills jag kommer på något.

Jag är fortfarande hungrig, men nu är det lunch! Yay!

Vägg i vägg med ett golv som rivs upp, med damm och dunkande och ljud av diverse maskiner. Det är min arbetsmiljö. Just nu i alla fall. Och så länge som de bygger om de sedan ett bra tag tomma lokalerna till förskola. Det är ok ett tag men så småning om blir det halvt rytmiska dunkandet lite påfrestande. Man tröttnar. Det hade varit roligare om jag inte var så sjukt hungrig. Det är dåligt att vara så här hungrig så här tidigt på dagen, man får vara det så länge då. Men vem klagar? Ja det skulle väl vara jag då... Men bara lite, det känns lite bättre då. Jag undrar om det verkligen är sant att det känns bättre om man klagar. Blir det inte bara så då att man fokuserar på det som klagas på, och så tänker man på det ännu mer? Fast det är klart, det finns säkert många som klagar just för att det ska kännas värre och så får man mer sympatier. Eller nåt. Man borde klaga mindre. I alla fall jag borde klaga mindre. Om jag till exempel gjorde något vettigt istället för att sitta på jobbet och tänka på hur hungrig jag är så skulle jag störas mycket mindre av att jag faktiskt är väldigt hungrig. Jag skulle till exempel kunna byta papper i babsan, betalkortsprylen som vi har - den som är så seg. Fast det är rätt snyggt med de rosa ränderna... Och dessutom går det att skriva ut minst ett kvitto till efter att de har försvunnit, det vet jag för det har jag provat. Men det som händer då är att man glömmer att pappret är nästan slut och så kommer det en miljon kortbetalningar samtidigt och så blir det onödigt stressigt eftersom man skulle spara tid eller papper eller vad det nu var. Det är väl bäst att jag tar och byter det där pappret. Fast inte lär jag bli mättare av det...

Det är jag som är expeditionsbiträdet. Innan jag lärde mig vad jag var för något brukade jag bara säga att jag satt i kassan och tog hand om posten, men jag gör ju så mycket mer. Jag biträder ju expeditionen. Eller?


Enligt www.synonymer.se finns det dessa två tolkningar på "biträda". Så jag biträder nog inte expeditionen trots allt. Det skulle ju enligt definition ett förutsätta att expeditionen gör något själv eller, enligt definition två att den har någon form av åsikt. Och jag tror inte att jag kan biträda någon av de tolkningarna. Vad är ett biträde då?

Så säger www.synonym.se om biträden. De allra flesta synonymerna verkar kräva en andra person (eller första kanske, med biträdet som andra person) som på något sätt har hjälp av ett biträde, men någon sådan finns inte här. Det är jag som är expeditionsbiträdet. Sekreterarna hjälper till när det blir för många patienter på en gång, men annars är de ju sekreterare. Då återstår expedit. Jag är alltså en expeditionsexpedit. Intressant.

Jag undrar om det här inlägget skulle listas bland resultaten av en sökning på "sex", med tanke på ordet "Expeditionsexpedit". Vad fel det skulle bli. Men nu har jag ju skrivit lite om sex också förstås.

Det här är den spontana och sporadiska loggen över min maskerad. Reflektioner över vardag och annan dag levereras, inte var dag men kanske var annan om andan faller på, utan ambition att vara mer än reflektion och skrivning för skrivandets skull. Stil och ämnen kommer med stor sannolikhet att variera kraftigt och en varning för eventuell obegriplig terminologi bör utfärdas. Tvära kast mellan facktermer av olika slag, akademiska uttryck, helt vanlig slang och alldeles egna begrepp är att vänta och jag ska redan nu avsäga mig alla anspråk på objektivitet även om sådan möjligen vid enstaka tillfällen skulle kunna förekomma. I en maskerad ändras ständigt ord och uppsyn efter behag och sammanhang, därmed är även en logg över en sådan destinerad till detta föränderliga.