The Masquerade

Jag kan prata med min mamma, precis sådär som man pratar med en väldigt nära vän. Det är alldeles underbart. Hon är och kommer naturligtvis alltid att vara min mamma och i mammarollen ingår tjatet, förmaningarna, de tråkiga råden, uppmaningarna, obehagligt pekande på obehagliga sanningar och tråkiga restriktioner, MEN jag kan också känna att jag är vän med min mamma. Och det är härligt. Bland annat därför tänker jag dedicera mitt andra inlägg i den här kategorin. Det här är till dig mamma.

Jag har just sagt god natt till mor min, vi satt uppe alldeles för sent och pratade om allt som händer just nu och hon stackaren måste gå upp halv sju i morgon. Själv tänkte jag sova till nio i alla fall, hade först tänkt gå och lägga mig elva och gå upp åtta men sen förstörde hon min plan efterson hon är så bra att prata med ibland. Jag tror faktiskt att jag kan prata om näst intill allt med henne. Det som jag över huvud taget pratar med någon om tror jag att jag kan prata med dig om också mamma, är det inte underbart? Tack för att du, tillsammans med pappa, har gett mig en så bra grund att stå på och så bra verktyg och egenskaper att bygga vidare på den grunden med. Jag har gått igenom en del, men jag är ändå väldigt nöjd med den jag har blivit och fortfarande håller på att bli, och det är ju inget man bestämmer själv riktigt, inte till hundra procent i alla fall. En del har jag fått med mig som har ställt till det, men mycket som jag har fått lära mig passivt och aktivt har gjort att jag idag kan gå runt med ett leende och känna att livet är spännande, det är jag som lever det och jag gör det bra. Tack mamma, för att du är så bra att prata med och för att du, tillsammans med pappa, har gjort ett så bra jobb med att forma mig och ge mig en grund att stå och bygga på. Det kan inte vara lätt att veta hur man ska göra med det första barnet, men jag tycker att ni har gjort ett bra jobb. Och nu ska jag vara en duktig flicka och sova (lite i senaste laget kanske, men hey jag är ju ledig).

God natt Mamma

Det här inlägget tänker jag dedicera till Sofie. Bara för att jag kan, och för att hon är så underbar. Lite för att hon är den enda som läser min blogg (förutom jag själv såklart... och någon enstaka vilsegångare... kanske Daniel... men hon är den enda som har kommenterat inläggen! utom jag...) och för att hon ger mina arbetsdagar lite gudkant ibland. Man skulle kunna tro att det är smöreri så att jag ska bli hembjuden på fika eller något annat trevligt i hennes nya fina söderlya, och det dementerar jag å det bestämdaste inte det minsta. Det kan också vara som en hyllning till hennes skådespelarinsatser i Alice, som Alice. Du och jag på scen snart igen Sofy? Man kan alltid hoppas. Och det gör man såklart, du är en fröjd att spela mot raring!