The Masquerade

Hembesök är en rätt vanlig företeelse hos patienter som av en eller annan anledning inte kan eller bör ta sig själva till en vårdmottagning. Att patienter kommer ner till mottagningen och är snorkiga, irriterade och rent otrevliga är tyvärr inte helt ovanligt det heller. Jag minns en gång när jag var ganska ny och började gråta för att jag var dels arg, förolämpad och upprörd, men också för att jag var rädd faktiskt. Inte så att jag var rädd någon längre tid, men jag blev skrämd när en patient med kanske inte all sin kraft men troligen en väsentlig del av den, drämde handflatan i luckan precis bredvid mitt ansikte och skrek något åt mig, vad har jag glömt. Det bidrog förstås att det inte var den första patienten som hade skrikit, bråkat och uppträtt på valfri sida gränsen mellan otrevligt och direkt hotfullt den dagen.

Det är självklart att såna saker är otrevliga, obehagliga och ibland skrämmande, trots att man då sitter på (relativt) tryggt avstånd med en lucka som visserligen inte är så snabb men ändå går att dra igen, en larmknapp och ett gäng kollegor varav i alla fall några skulle höra om man ropade. Tyvärr så finns det ju inte bara obehagliga människor här på vårdcentralen, utan även i sagda människors hem. Vad bra, då slipper man dem ju! Ja, jo... om man inte går hem till dem förstås. Inte för att man vill utan för att det är ens jobb. Och hur mycket mer obehaglig blir inte en hotfull och otrevlig människa i sitt eget hem? Jämfört med ovan nämnda situation som bara den är rejält obehaglig...

Vad gör man då när man är ensam hemma hos en patient som är envis, otrevlig och dum, som vägrar ta sin medicin och som häver ur sig massa oförskämdheter som till exempel "kom hit så ska jag sätta på dig!"? och när man av sina kollegor får höra att det inte är något att bry sig om? att det bara är att inte ta åt sig, att strunta i det. I rättvisans namn ska väl sägas att det inte är alla som säger så, och även de som gör det har nog också gått undan och gråtit eller kommit hem och aldrig velat gå tillbaka mer någon gång när de var unga och färska och inte fullt så härdade (på gott och ont). Men ska man verkligen gå med på vad som helst bara för att "deras hjärnor ser ut som en schweizerost"? Ska man behöva ta personliga påhopp och sextrakasserier bara för att "det är dem det är synd om"? Jag kan absolut hålla med om att det är synd om en stackare som slänger ur sig sånt där, men det betyder verkligen inte att det är ok, och de kanske är så förstörda att de inte kan rå för det, men ska man verkligen behöva stå ut med sånt och låta det passera gång på gång? Hade det varit en kollega är det nog inte många som skulle reagerat så överslätande, men det är ju samma behandling även om den kommer från en patient, och man tar skada då också.

Så småning om lär man sig nog att bli lite hårdare, lite tuffare, man blir härdad. Det är ju faktiskt dem det är synd om, de har ju hål i huvet... Man tar det inte personligt, struntar i det och gör sitt jobb bara. Man slutar drabbas av impulsen att skrika tillbaka, ge dem en rejäl örfil eller gå därifrån och sätta sig ner och gråta. Men till vilket pris?