Dum eller modig? Lite av varje hoppas jag...
Framför denna skärm igen... med vänsterhandens fingertoppar värkandes mot tangenterna (jag har plockat upp gitarren igen, så yay!) och båda händerna lite lagom skakiga (jag har druckit kaffe igen, shell skaffa koffeinfritt!) försöker jag förstå mig på mig själv (trots att jag egentligen vet att det inte riktigt låter sig göras). Jag har idag suttit ungefär 50 minuter på en intervju ca 15 mil bort, dvs ungefär fyra delar bilresa och en del intervju. Bara det liksom... yay. Fast jag gillar iofs att köra bil, så det var ändå lite trevligt. Förutom när bettan lurade ner mig på ulvsundavägen på hemvägen och jag bara alldeles precis för sent insåg att jag bara hade kunnat ta E4an rakt av... problemet med gps är att man slutar tänka själv, även när man skulle kunnat. Man borde ha en gps som känner av ens hjärnvågor på något sätt och blir svart när den känner av att man egentligen skulle hitta själv om man bara försökte. Gpser är nog inte ett dugg bättre än förnedringstv egentligen, allt är en del av den stora konspirationen som ska passivisera människor till lättmanipulerade paket... anyway, sidospår i alla ära men tillbaka till intervjun.
Jag har alltså varit på interbvju idag, för svenskt skolfoto. I Nyköping. Jag har aldrig jobbat med foto i hela mitt liv, jag har sålt en bild som aldrig användes, jag har några bilder som är paxade men inte sålda än och jag har tagit några bilder helt ideellt till en ridskolas hemsida. Det är i stort sett hela min meritlista. Fotomässigt. Ganska oimponerande med andra ord, men på något vis hamnade jag alltså på den här intervjun och även om jag fortfarande väldigt gärna vill ha jobbet började jag halvvägs in i själva snacket bli ganska nervös. Vad i hela världen har jag sparkat igång här egentligen? Är jag alldeles dum i huvet som ens söker det här jobbet? Eller är jag modig som tror på mig själv fastän jag ännu inte alls har det tekniska kunnande som krävs? För det andra fixar jag ju lätt som en pannkaka eller två, det är det rent fototekniska som jag liksom inte riktigt har lärt mig än. Men det var ju det jag tänkte fixa här, det finns ju knappast något bättre sätt att lära sig någonting än att försätta sig själv i en situation där man är så illa tvungen. Men shit, är jag alldeles dum i huvet? Kanske. Ibland är det nog bra att vara lite dum tror jag, det finns nog en hel del som man kanske borde vara rädd för att göra egentligen, men som ändå faktiskt kan gå riktigt bra och visa sig vara en värdefull erfarenhet. Dum eller modig, jag tänker i alla fall inte banga. Nu har jag varit så ärlig jag bara kunde och förklarat vad jag kan och vad jag kan lära mig så nu är det upp till dem som kan det att göra bedömningen om jag kan göras till en skolfotograf eller inte. Säger de nej så slipper jag och säger de ja så måste det betyda att de tror på mig så det är ju bara att slappna av och vänta på ett svar. Men visst, jag är skitskraj...
