The Masquerade

Hallux rigidus. Det heter så när stortån stelnar... den kan göra det när man har artros i foten. Men mina stortår knäpper bara. Jag tror förresten inte att jag har artros i foten. Det var bara roligt att skriva hallux rigidus.

Jag läser en bok. Den hungriga prinsessan heter den och handlar om en kvinna som tröttnar på att bara vara snäll. Den gör mig väldigt kluven, jag både hatar och älskar den. Samtidigt. Först blev jag lite glad för att någon hade förstått hur det kan vara och sen blev jag arg och förbannad för att det är precis så det kan vara, sen fortsatte jag att vara bara arg och förbannad och inte ett dugg glad. Bara lite, eftersom någon har fattat. Egentligen vill jag sluta läsa för jag vill inte vill inte vill inte att det ska behöva vara så och samtidigt vill jag inget hellre än att läsa till slutet för jag har sett att boken har en sista sida, den måste ha ett slut och jag vill jag vill jag vill att det ska lösa sig och att allas liv ska bli bra igen. Jag vill inget hellre än att hon ska ge sin diskret men fruktansvärt hemskt vanliga vidriga man på käften en gång för alla, om det inte vore för att jag faktiskt samtidigt bara vill att hon ska stanna hos sin familj och att allting ska bli bra men hur blir allting bra? Jag vet faktiskt inte om jag kommer att läsa klart den, det är ovanligt för mig. Jag kanske slutar mitt i och lämnar tillbaks den till fikarummet på jobbet. Det är ju min sista dag idag, så jag kanske gör det... jag kanske till och med bara läser sista kapitlet precis innan jag går hem så att jag vet. Fast jag vill ju bara veta om det slutar bra... Jag har tröttnat på tragiska slut där alla dör och som lämnar efter sig en halvbedövad luddig känsla av misär och olycka. Jag vill ha lyckliga slut. Jag kanske håller på att bli gammal... blir det så då? att man bara vill ha lyckliga slut? Jag avskydde lyckliga slut förut, de var tråkiga. Nu kan jag inte tröttna på att få höra att allt kan bli bra.

Jag blir som sagt väldigt kluven av boken. Igår på tåget ville jag kasta den på någon och skrika, men jag fortsatte läsa. För att jag ville. Jag kanske kan läsa sista kapitlet och sen hoppa tillbaka och fortsätta bara om den har ett lyckligt slut... är jag så feg? Nej, egentligen inte. Inte egentligen...