The Masquerade

Jag tappade just en liten burk drömyoggi i knät. Åt fel håll. Kände den liksom på sig att jag ska gå hem inom en halvtimme och tänkte kompensera för att det inte har hänt något särskilt riktigt jobbigt idag? Förutom huvudvärken förstås, men whatta... Jag skopade upp det med min tesked och nu syns det inte. Det känns lite kallt och förmodligen kommer de lukta lite konstigt om några timmar när youghurtpartiklarna har varit för varma för länge, men då är ju jag redan hemma. Jag gillar nog mitt liv i alla fall faktiskt. Många gånger kanske jag hellre skulle slippa det än ha det, men jag har hellre det här än någon annans. Jag gillar det här. Sådär överlag i alla fall, som man måste tänka... för nu är jag ju här.  Och jag gillar det faktiskt. Fast jag tänker fortsätta att önska mig lyckliga slut.

Igår satt jag med en tant och väntade på färdtjänsten när jag egentligen bara ville hinna med tidigast möjliga buss. Då kände jag mig lite sådär medmänsklig som man kan göra när man offrar sin egen stressighet för att en söt liten dam ska slippa ha ångest alldeles ensam. Jag fick en femma för telefonsamtalet (jag ringde och bråkade lite på dem eftersom bilen verkligen inte kom). Det var lite gulligt... Först sa jag (sådär som man har fått lära sig att man bör och gör) att det inte alls behövdes när hon frågade om hon fick betala mig för samtalet, men så petade hon i alla fall upp en femkrona ur sin bruna skinplånbok och tryckte ner den i min hand sådär som gamla människor kan göra, nästan som om de var rädda att någon skulle se myntet, och sa "kan du hålla den åt mig ett tag" sådär tantklurigt som bara tanter kan.

Men nu ska jag nog gå hem...