The Masquerade

Ja skit i det du. Kan man svara så? Nja, egentligen inte kanske... men jag kan bli så irriterad på folk som slänger ur sig frågor i den stilen till synes helt utan att tänka. Jag kan nästan känna mig rent förolämpad, fast det kanse är att överreagera. Eller så är det helt berättigat, jag vet inte. Men när någon häver ur sig ett "tjena, hur är läget?" någon gång när man bara passerar varandra på väg åt olika håll eller i någon annan situation där man har ungefär 3-4 sekunder på sig, vad svarar man då? "Jo tack, jag är så stressad att jag gråter på kvällarna, jag funderar på vad livet egentligen ska vara bra för och ibland vill jag bara göra slut på alltihop. Men annars är det bra. Själv då?" Får man svara så? Det känns nästan som att det finns någon tyst överenskommelse att om någon gör sig besväret att fråga hur jag mår, då får jag om jag har något hyfs i kroppen baske mig anstränga mig lite jag också och hålla den där fasaden snygg och prydlig! Hur skulle Sverige se ut om folk gick omkring och mådde dåligt?

Sen blir det ju fel när någon verkligen vill veta också, "Jo tack, bara bra, och du?" svarar man då utan att tänka, för det är ju rätt svar det har man ju fått lära sig. För hur skulle Sverige se ut om folk gick omkring och brydde sig om varandra? Eller tänkte på vad de sa?

Ännu värre är nästan fråge-påståendet "Allt bra?", fast det är förstås lite lättare att svara på. "Nej." Men sen måste man förstås se ut som att man skämtade, skratta lite eller lägga till någon snitsig kommentar. På det viset slipper man ljuga men man upprätthåller ändå ordningen. Vi människor är allt bra fiffiga.