The Masquerade

Min gårdag: först är den ljus och lite fluffig när jag går hem, hittar avin på köksbordet och konstaterar att allt är i sin ordning med den i alla fall. Sen stiger förväntningarna när jag till slut går mot bilen faktiskt bärandes på kartongen som väger ungefär två kilo. Den måste vara där i, nu har jag min klänning! När jag sedan öppnar lådan kan jag andas ut och konstatera att den är jättefin. Verkligen jättefin. Jag bestämmer mig för att duscha innan jag provar den, jag är trots allt inte ett dugg fräsch efter jobbet, och så måste jag skeppa iväg symaskinen till Daniel (som för tillfället faktiskt befinner sig inte alls långt bort och syr) först.

Den första överaskningen blir att det inte finns något att snöra ryggen med. Snörning var det sagt, och enligt min tolkning har det hela tiden inneburit en komplett snöranordning, men det är inte vad jag har fått. I ryggen på klänningen sitter X antal öljetter, men inget snördon. Ok, tänker jag, det var en högst ovälkommen extrautgift och så måste jag hitta något lämpligt också men det löser sig. Överaskning nummer två, betydligt mer oroande, gäller också snörningen. Tygflärpen som ska ligga mellan huden och snörningen, sitter på fel sida om öljetterna. Tror jag. Om den är tänkt att snöras på det enda sätt som jag känner till är det där väldigt väldigt fel. Om man tänker sig att "o" är öljetterna, att "|" är sömmar, och att "D" är tygflärpen, så ser det ut så här:  |o|D     |o|   i min värld är det helt fel. Jag hoppas att man kan snöra den på något sätt som jag inte känner till helt enkelt och att det bara är jag som har fel, men jag är rädd för att det inte är så. Men det går ändå, det blir bara lite knöligt och så kan jag fixa det på något sätt sen när vi kommer hem. Det löser sig också. Jag var dock inte helt lugn, där började jag känna paniken komma krypande, och var inte alls redo för en tredje överaskning, den här riktigt problematisk.

Klänningen är för stor. Klänningen är för stor. Från midjan och upp är den för vid. Den hänger runt bröstkorgen istället för att sitta åt och det är väl inte hela världen, men den lite utställda uringningen blir i det här fallet ett rejält problem. Jag tappar den. Klänningen faller ner från båda axlarna så fort jag slappnar av.

Vid det här laget är det bara att bryta ihop och gå vidare som de säger, och bröt ihop det gjorde jag. Inte först, men efter ett tag. Sen när jag hade brytit ihop färdigt och pratat med Lina och med Daniel och försökt få tag på någon som kunde hjälpa mig innan fredag, så kom jag faktiskt fram klockan kvart över åtta till den duktiga sömmerska som sydde klänningen jag hade på min studentbal och som jag vet är specialicerad på historiska kläder. Jag skulle komma ner i morgon (idag alltså) och så skulle hon se vad hon kan göra. Återstår nu att få de som gjort bort sig att ersätta mina utlägg för omskräddningen.

Att man kan ha så mycket problem med en klänning. Jag har hållt på i månader och strulat med den här, och nu detta. Det är så att man vill både skratta och gråta åt det. Igår blev det alternativ nummer två, senare kommer jag skratta. Sen när jag orkar. Just nu måste jag bara lösa det här. Jag är trött.