The Masquerade

Läkare will be läkare, så är det bara. Men det finns ändå olika sorters läkare, och några av dem är roligare att ha att göra med än andra. Jag vet inte om det finns något sådant som särskild läkarhumor, men det förekommer faktiskt humor på ett sånt här ställe även där man kanske inte direkt märker, eller väntar sig det. I fikarum pratas det som bekant om allt mellan himmel och jord, när jag var där senast var ämnet ett tag whisky och alvedon och den tveksamma kombination dessa två utgör. 10 cl whisky och åtta alvedon varje dag är helt enkelt inte nyttigt. Så är det bara. Tänk vad de kan idag, läkarna. Hur som helst så associerades det fritt, sådär som man gör i ett fikarum, och rätt var det är slänger en av de närvarande doktorerna ur sig följande fråga:

Vad är det för något som är sexuellt överförbart och har hundra procents dödlighet?

Ja vad kan det vara? Ämnet vi var inne på just då gjorde att svaret var ganska självklart, men hundra procent? Det vill man ju inte råka ut för! Om det inte redan är för sent... Vaad kan det vaaara?

Min gårdag: först är den ljus och lite fluffig när jag går hem, hittar avin på köksbordet och konstaterar att allt är i sin ordning med den i alla fall. Sen stiger förväntningarna när jag till slut går mot bilen faktiskt bärandes på kartongen som väger ungefär två kilo. Den måste vara där i, nu har jag min klänning! När jag sedan öppnar lådan kan jag andas ut och konstatera att den är jättefin. Verkligen jättefin. Jag bestämmer mig för att duscha innan jag provar den, jag är trots allt inte ett dugg fräsch efter jobbet, och så måste jag skeppa iväg symaskinen till Daniel (som för tillfället faktiskt befinner sig inte alls långt bort och syr) först.

Den första överaskningen blir att det inte finns något att snöra ryggen med. Snörning var det sagt, och enligt min tolkning har det hela tiden inneburit en komplett snöranordning, men det är inte vad jag har fått. I ryggen på klänningen sitter X antal öljetter, men inget snördon. Ok, tänker jag, det var en högst ovälkommen extrautgift och så måste jag hitta något lämpligt också men det löser sig. Överaskning nummer två, betydligt mer oroande, gäller också snörningen. Tygflärpen som ska ligga mellan huden och snörningen, sitter på fel sida om öljetterna. Tror jag. Om den är tänkt att snöras på det enda sätt som jag känner till är det där väldigt väldigt fel. Om man tänker sig att "o" är öljetterna, att "|" är sömmar, och att "D" är tygflärpen, så ser det ut så här:  |o|D     |o|   i min värld är det helt fel. Jag hoppas att man kan snöra den på något sätt som jag inte känner till helt enkelt och att det bara är jag som har fel, men jag är rädd för att det inte är så. Men det går ändå, det blir bara lite knöligt och så kan jag fixa det på något sätt sen när vi kommer hem. Det löser sig också. Jag var dock inte helt lugn, där började jag känna paniken komma krypande, och var inte alls redo för en tredje överaskning, den här riktigt problematisk.

Klänningen är för stor. Klänningen är för stor. Från midjan och upp är den för vid. Den hänger runt bröstkorgen istället för att sitta åt och det är väl inte hela världen, men den lite utställda uringningen blir i det här fallet ett rejält problem. Jag tappar den. Klänningen faller ner från båda axlarna så fort jag slappnar av.

Vid det här laget är det bara att bryta ihop och gå vidare som de säger, och bröt ihop det gjorde jag. Inte först, men efter ett tag. Sen när jag hade brytit ihop färdigt och pratat med Lina och med Daniel och försökt få tag på någon som kunde hjälpa mig innan fredag, så kom jag faktiskt fram klockan kvart över åtta till den duktiga sömmerska som sydde klänningen jag hade på min studentbal och som jag vet är specialicerad på historiska kläder. Jag skulle komma ner i morgon (idag alltså) och så skulle hon se vad hon kan göra. Återstår nu att få de som gjort bort sig att ersätta mina utlägg för omskräddningen.

Att man kan ha så mycket problem med en klänning. Jag har hållt på i månader och strulat med den här, och nu detta. Det är så att man vill både skratta och gråta åt det. Igår blev det alternativ nummer två, senare kommer jag skratta. Sen när jag orkar. Just nu måste jag bara lösa det här. Jag är trött.

Expeditionen som jag står i är ca sju kvadratmeter. I rummet som är i direkt anslutning till expeditionen, liksom bakom den, så finns det en termometer. Den visar just nu ungefär 27°C och det är varmt. Det är för varmt för att jobba i. Fast riktigt så varmt är det förstås inte här, i min lilla låda. Här är det naturligtvis ännu lite varmare. Jag är svettig och äcklig och vill gå hem. Men det ska jag göra. Snart. Om max tio minuter. Nu ska jag bara låsa ut patienterna så att de inte kan störa mig mer, sen så...

"Hissen därute fungerar inte!"
"Jaså, inte? Det kanske är någon som har tryckt in nödstoppsknappen igen då."
"Vaförnåt!?"
"Stoppknappen, den röda knappen bredvid de andra knapparna, det kanske är någon som har tryckt på den. Då stannar hissen. Men det är bara att vrida på den så ska hissen gå som vanligt igen."
"Vadå?" [misstänksam blick]
"Jag ska gå ut och titta på hissen."
"Ja, gör det för den fungerar inte!"

eller

"Hissen är trasig!"
"Det är nog bara någon som har tryckt på stoppknappen."
"Nej den är trasig!"
"Har du provat att vrida på stoppknappen så att den hoppar upp? Det händer ofta att den är intryckt och då går inte hissen."
"Jag tryckte på den där knappen men hissen kom inte! Den är ju alltid trasig den där hissen!"
"jag ska gå ut och kolla på den."

eller

"Hissen är trasig igen."
"Är du säker på..."
"Nej den fungerar inte!"
"Men det kan vara..."
"Den är trasig!"
"Ja, fast det kan..."
"Nej den är trasig säger jag!"
"Ok, jag ska gå ut och kolla på den."

I samtliga fall (och de är många) utom kanske tre (max) så har nödstoppknappen varit intryckt. Jag har gått ut, vridit på den så att den har hoppat upp, och hissen har fungerat igen. Gamla människor har livserfarenhet som är oerhört värdefull och jag tycker ofta att det idag finns alldeles för lite respekt för äldre människor. Men snart tar jag någon krokig pensionär och hivar upp honom eller henne på sin rullator, släpar ut eländet till hissen och visar hur man vrider på den röda knappen så att den hoppar upp. Och VOILA, hiss-skrället fungerar igen! Titta jag lagade den! Jag ska baske mig skriva till hissreparatör på mitt visitkort, för det är det enda jag gör vissa veckor känns det som. "Lagar" den där sketna hissen. Som aldrig är trasig. Den är värdelös och gnisslar och skakar, det vet jag, men den är inte trasig! Den är nödstoppad! Och om det inte är några snorungar eller andra snorpersoner som springer dit och trycker in den bara för att jävlas så måste det vara de som åker i hissen som trycker in den, DVS SAMMA PERSONER SOM STÄNDIGT ÄR PÅ MIG OM ATT DEN ÄR TRASIG!

Antingen får jag blodtrycksfel snart eller så dödar jag hissen. För patienterna får man ju inte ge sig på har jag hört.

Jag tror aldrig att jag har haft så mycket strul med införskaffandet av ett klädesplagg förut. Nu har jag för all del inte måttbeställt någonting förut, men ändå. Strulat har det gjort, och det med besked. Trots detta så känner jag mig nu väldigt glad och förväntansfull, jag är på humör att förlåta allting och bara åka hem och titta i brevlådan. Den borde nämligen vara på väg, om inte till och med framme, vid det här laget. Det senaste jag hörde var att den skulle skickas senast fredag och även om den kom iväg så sent som igår borde den väl komma fram idag. Tror jag. Samtliga tidigare erfarenheter gällande just det här tygstycket säger mig förvisso att allt eventuellt hopp jag känner är falskt och för tidigt och att det helt säkert kommer dyka upp någon ny obskyr liten detalj som förbisetts eller strulat. Men, det skiter jag högaktningsfullt i. Säg att det nu skulle vara något mer krångel, då kan jag väl lika gärna vara glad nu och bli arg sen. Jag vinner ju ingenting på att gå omkring och tjura för säkerhets skull när jag precis lika gärna kan tro på att det ska gå som det ska och tro på att klänningen väntar på mig när jag kommer hem, färdig, perfekt och jättefin. Både kropp och själ och ande mår dåligt av att tjura. Och så blir man sur också. Helt i onödan kanske. Då är det mycket mycket bättre att vara glad helt i onödan. Men jag hoppas att det inte är så. I onödan alltså.

Jaha, det surrar visst i fickan på landstingets klarblå kofta. Jaså det ringde! Jaja, bara att ringa upp igen då eftersom jag naturligtvis missade samtalet precis. Men vad gör det. Nej precis, inte särskilt mycket. Själva det följande samtalet är bra mycket intressantare. Det visar sig nämligen vara från självaste klänningshögkvarteret! Jag blir naturligtvis, naiv som jag är, väldigt glad och tänker "äntligen händer det något!". Och nog har det hänt något allt... Det är förvisso ingen som av misstag har satt eld på klänningseländet, inte med flit heller faktiskt, men tro det eller ej så har det faktiskt dykt upp ännu ett problem med dekorbandet. I det här läget känns det mest skrattretande, men jag är inte arg på någon. Bara aningen stressad.

Så här ligger det till: de har jagat efter det där bandet som det saknas 1,5 meter av. I denna jakt har de kontaktat de som jag först köpte det av, och det borde ju gå relativt smärtfritt. Kan man ju tycka. MEN av någon för mig okänd anledning (förmodligen samma som gjorde att de inte kunde ta in tyget som jag valt från leverantören de tidigare själva uppgett) så har de inte möjlighet att få tag på mer av det bandet. Lite märkligt tycker jag, men jag kan ju inte bakgrunden. Det finns säkert en förklaring som är logisk ur någon synvinkel... Det som alltså händer nu är att jag väntar på ett mail med alternativa band (haha, det låter som musik snarare än tyg ^_^) som jag ska välja mellan. Grejen är att när jag kollade deras hemsida innan jag gjorde beställningen så i stort sett ratade jag vart enda band eftersom jag inte gillade dem. Osis för mig. Jag hade en teori om varifrån bandet kan ha kommit, så de skulle kolla upp det och sen får vi se vad som händer.

Men som sagt: jag är inte arg på någon. Möjligen lite syrak på stället som säger sig inte kunna få tag på mer band (för det tror jag inte är helt hundra procent sant), men verkligen inte på de som jobbar för att få klänningen klar i tid. De verkar helt på det klara med att det är de som har gjort fel och verkar göra så gott de kan för att det ska lösa sig till det bästa. Jag kommer inte betala något för det nya bandet, jag får tillbaka utläggen för det gamla och får även tillbaka själva bandet. Det enda som återstår att bekymra sig för är att jag måste välja ett nytt band (det gamla som var så fint!) och att det är ca en vecka och två dagar kvar.

Stay tuned för den rafflande fortsättningen av "Min klänning", ett thriller-drama under tidspress!

Det var en gång för länge länge sedan (verkligen, typ hundra år), som jag bestämde mig för att börja ordna med klänning till medeltidsveckan och liknande arrangemang. Jag tänkte att jag skulle vara ute i god tid så att jag inte skulle behöva stressa mot slutet som man alltid gör annars. Jag ville inte heller sy den själv eftersom passformen då inte skulle bli perfekt, så jag började således leta efter någon som kunde sy upp klänningen och även efter tänkbar modell och stil på sagda klänning. Efter ett tag kontaktade jag den mycket duktiga skräddare som hade sytt det krinolinförsedda underverk som jag hyrt till min studentbal, för konsultation och så småning om beställning. Klänningen skulle kosta mellan 5000 och 7000 kronor. Det var förstås mer än jag hade räknat med, men naturligtvis hade jag satt min övre gräns på ca 5000 kronor (egentligen 4000 men med en viss marginal). Eftersom jag redan hade bestämt mig tänkte jag helt enkelt genomföra det vansinniga köpet, men när hon sedan skulle höra av sig till mig angående tygprover och inte gjorde det så började jag sakta komma till sans igen. Inte kan man lägga ut så mycket pengar på en klänning om man inte ska typ gifta sig i den! Och som student också... Nej, istället för att ringa och fråga varför hon inte hörde av sig började jag alltså leta efter ett billigare alternativ.

Efter ytterligare en tid fick jag tag på en människa med en hobbyverksamhet som kunde sy upp den för dryg ett tusen, kanske närmare två. Det var ju avsevärt billigare och verkade mycket lovande. Länge och väl mailade vi fram och tillbaks om hur modellen skulle se ut och efter många om och men fick jag till slut äntligen iväg själva den slutgiltiga beställningen. Bara för att mötas av svaret som beklagade att hon inte kunde ta hand om min beställning på grund av sjukdomsfall inom familjen. Ut och leta igen, den här gången lite smått panikslagen.

Nästa försök blev något mellanting mellan skräddaren och hobbyverksamheten, priset likaså (men bra mycket närmare det nedre alternativet). Eftersom modellen jag ville ha nu var i stort sett helt framarbetad så kunde jag snabbt göra mig förstådd angående vilka ändringar jag ville ha gjorda på den befintliga modellen de hade att erbjuda (det rörde sig i stort sett om att göra 1100-tal till mer åt 1400-tal och byta plats på lite dekorband), och beställningen kunde läggas in rätt så omgående. Skönt, eftersom mina tidsmarginaler bara krympte hela tiden. De hade dock inte det dekorband som jag ville ha så jag fick beställa det från det förra stället, men jag fick en angivelse på hur mycket som behövdes och jag beställde bandet. När det sedan kom hem till mig så skickade jag det vidare till Söderköping där klänningen till slut började sys. Äntligen tänkte jag och andades ut alldeles för tidigt.

Torsdag 19/7 åker jag mot Kungahälla medeltidsdagar och bör då ha min klänning med mig, tiden har alltså krympt till knappt två veckor. Vid det här laget hade jag velat ha min klänning för länge sedan med tanke på hur löjligt lång tid i förväg jag drog igång det här spektaklet. Men det har jag alltså inte. Jag har dessutom ljugit. Min klänning är nämligen inte ett dugg klar som jag tidigare letts till att tro. Eller lite kanske. Efter att jag hade fått beskedet om att klänningen skulle skickas dagen därpå (det vill säga i onsdags) och sett till att pengarna hade kommit fram, så får jag veta att öljettmaskinen är trasig. Det kändes ju som ett bakslag. Men det skulle tydligen inte orsaka särskilt stor fördröjning turligt nog. Två dagar senare får jag veta att det saknas 1,5 meter dekorband. Jag har tydligen fått fel måttuppgift. Hon som syr har dessutom ingen aning om var jag har köpt bandet. Jag svarade i lördags och berättade var jag hade köpt det.

Återstår alltså att hon ska beställa mer band, det ska skickas och komma fram, det ska sys på, klänningen ska skickas och komma fram. Och dessutom provas för allra första gången till råga på allt. Allt detta inom helst en vecka. Vad säger man om det? Jag kan bara hoppas att det inte behöver göras några ändringar... Där har man för att man för en gångs skull är ute i god tid.

Jag har totalt snöat in på namn. Det är inget nytt påfund, jag har intresserad mig för namn och deras betydelse i flera år. Inte på något seriöst forskaraktigt sätt utan helt amatörmässigt i stil med "när jag får barn vad ska de heta då?" mest. Man kan naturligtvis inte kalla ett barn vad som helst bara det har en passande betydelse, det måste ju vara ett namn som låter bra också, men åt andra hållet då? Kan man ge ett barn ett namn som är jättefint men betyder blodshämnd? Ja precis, mitt senaste hjärnspöke heter Vendetta. Det ser bra ut, det klingar bra och låter fint, precis som ett flicknamn. Men kan man verkligen kalla en liten flicka för blodshämnd? Med ens så får jag värsta filmscenariot i huvudet där ett barn växer upp och formas av sitt namn till en skoningslös hämnare. På vad vet jag inte, men i filmen dyker det alltid upp något. Om inte annat kan man ju alltid hämnas på samhället, right? Nej det är väl inte ett särskilt troligt scenario. Det lär ju faktiskt inte hända, man vinner inte bara för att man heter Victoria. Däremot skulle det nog bli svårt att få igenom Vendetta som namn... Det kanske skulle räknas som kränkande eller något. Och även om hennes jämnåriga under en väldigt lång tid inte skulle tro något annat än att det var ett helt vanligt namn så skulle nog namnet ändå orsaka en del höjda ögonbryn och kanske värre, vet inte vad. Men man döper väl inte ett barn till blodshämnd? Ens om det skulle låta bra? Eller? Citat från www.babynames.com "The meaning of the name Nemesio is Vengeance". Inte blodshämnd för all del men close enough. Det är kanske inte det vanligaste i Sverige heller (ursprung: Spanien) men det finns uppenbarligen. Skulle man alltså kunna kalla en flicka för Vendetta? Ärligt talat så tror jag att man kan få problem för att man vill ha det till just ett flicknamn. Daniel föreslog Vendela som alternativ, men jag gillar inte riktigt det. Förut älskade jag det namnet och jag tycker fortfarande att det är fint men det är inget bra substitut för Vendetta. Det klingar helt fel. Då är Carres förslag mycket bättre: Vanessa. Jag kan kalla min dotter Vanessa och sen när hon blir äldre så ska jag förklara varför hon heter som hon gör. Undrar om hon kommer gilla det. Förmodligen.

Jag har ingen dotter. Inte än. Det är inte ens någon på gång. Jag bara spekulerar. Jag gillar namn. Och barn. Mina barn kommer få en miljard namn var, och alla kommer vara konstiga. Utom typ ett kanske om jag låter deras pappa vara med och bestämma lite. Tack vare min pappa heter jag inte Filippa till exempel. Inte min syster heller. Vi har förlåtit honom nu, men det tog några år. För visst hade det varit häftigt att heta Filippa.

Just precis nu är mina naglar lite sorgliga (men jag försöker rädda dem). För några dagar sen såg de ut ungefär så här. Eller ganska precis faktiskt. I alla fall de som är på bild. De andra såg inte ut exakt sådär. Fast typ. För de var målade på samma sätt. Först var de bara röda en dag sen bestämde jag mig för att det var för tråkigt och gjorde blå hörn på alla. Det blev lite roligare.

Nu ska jag sova (yeah right... varför är det så svårt att gå och lägga sig?). Jag ska i alla fall läsa lite. Håller på med Dan Browns "änglar och demoner". Förutom att den är bra i allmänhet så är det intressant med själva motivet med kriget mellan kyrkan (främst katolska då) och vetenskapen. Det får jag skriva mer om någon annan gång. Man kan råka ut för spännande saker som kyrklig natuvetare... Nu är ju jag inte katolsk för all del, men det finns kristna i alla sammanhang som totalratar vetenskap. Det är väl bara olika vanligt antar jag. Men jag skulle ju sova nu... Varför är det egentligen så svårt att gå och lägga sig!? Det spelar liksom ingen roll vad man gör, man gör det ändå för länge. Nu går jag, hejdå tack och godnatt!

Jag är lite trött, vi blev väckta av hundarna en stund före tio i morse och det blev väl inte helt tidigt igårkväll heller. Men det fina med att inte ha massa saker som man måste göra är att man kan vila mitt på dagen istället. Det är trevligt. Och dessutom är tio bra mycker bättre än 06:57. Då var det bara att dra träningsbrallorna utanpå sovshortsen från H&M, slänga på sig en munkjacka samt ett par skor och låta sig släpas ut i den överaskande ljumma morgonen. Med någon form av skatbo/påskris/asymmetriskt fluff på huvudet, två spargris-springor till ögon och en skitpigg liten fluffboll i andra änden av kopplet nosandes på precis allt så känndes det ändå inte helt illa. Sen gick vi naturligtvis och la oss igen när vi kom in.

Förutom hundarna består dagarna mycket av mat, vi planerar och lagar allting själva och känner oss ungefär hur duktiga som helst, trots att inget vi gör egentligen är särskilt avancerat. Igår lagade och grillade vi helt egenkomponerade hamburgare som blev lite för goda, min mage är konstant utspänd och jag har en känsla av att det inte kommer att bli bättre. Jag har också blandat min första riktiga irish coffee och fått större förståelse för Carres tjusning av sagda dryck.

Min klänning är klar! Den blåa fina (hoppas jag, jag har inte sett den än) klänningen som ska med till Kungahälla och Visby och förhoppningsvis andra ställen också där det sjungs. Den skickas idag tydligen, men den kommer ju inte hit så jag får se den när jag kommer hem. Då ska jag lägga upp en bild också så jag slipper beskriva hur den ser ut, för det vore ju jobbigt.

Nu börjar jag bli rätt trött, det är väl ingen risk att Daniel vaknar men jag ska nog ändå gå och göra honom sällskap. Vila mitt på dagen är helt klart underskattat. Särskilt när hundarna också gör det. Det kommer säkert någon rapport till härifrån. Kanske lite roligare då, man man vet aldrig...