Jag är bättre än du...
...är ett väldigt provocerande budskap. Det får man inte säga. Inte mena heller. Helst inte ens verka som man menar. Jag både förstår och inte förstår det faktiskt. Eller snarare: jag förstår att det är så, i viss utsträckning även varför, men jag tycker att det är lite synd och tråkigt. Inte för att det är så väldigt festligt att gå runt och hävda sig, bara behovet av det är ju en del av själva problemet, men just för att det ska behöva vara ett problem. Det där att man inte får vara bättre än någon annan, och om man nu skulle råka vara det att man är väldigt noga med att man är det diskret och försiktigt.
De allra flesta vet ju om att vissa är bättre på något och andra är bättre på annat, det får man ju lära sig nästan innan "Du får inte slicka på frostiga metallföremål!" till och med. Men varför är det då så vansinnigt svårt att ta något som skulle kunna innehålla en antydan till "jag är bättre än du"? Det betyder inte nödvändigtvis "du är dålig, en dålig människa!", det behöver inte ens innehålla någon kritik alls faktiskt.
Jag vill helst gärna vara bäst på allt. Det är därför jag spelar så lite gitarr, trots att det står en jättebra jättefin nysträngad ibanez och skäms några meter från min säng bara. Jag kan så lite, och det låter mycket bättre när någon annan spelar på den, och om jag ska öva så mycket så att jag blir bäst måste jag ju vara dålig jättelänge. Och det vill jag ju inte. Det är ju tråkigt. Jag tror att många andra också helst vill vara bäst. Fast man vet med sig att man inte är det. Men som vi alla vet, som man lärde sig själv lååångt innan att man inte får slicka på lyktstolpar mitt i vargavintern: "syns inte, finns inte". Och det är klart, om någon kommer och klumpigt nog råkar antyda sin braighet i något, då blir man ju (om man inte skulle vara minst lika bra själv och med högt huvud kan påpeka det) brutalt påmind om en brist hos sig själv. Och det vill vi verkligen inte vara med om. Nej något sånt vill vi inte höra talas om.
Tänk om inte alla skulle behöva vara så skitnödigt bra hela tiden. Tänk om vi kunde tycka om oss själva och varandra lite mer. Tänk om vi kunde fokusera lite mindre på hålrum och brister och lite mer på det vi har. Tänk om vi kunde se världen och oss själva mer som än ost än som massa hål. Det tror jag skulle vara bra.
De allra flesta vet ju om att vissa är bättre på något och andra är bättre på annat, det får man ju lära sig nästan innan "Du får inte slicka på frostiga metallföremål!" till och med. Men varför är det då så vansinnigt svårt att ta något som skulle kunna innehålla en antydan till "jag är bättre än du"? Det betyder inte nödvändigtvis "du är dålig, en dålig människa!", det behöver inte ens innehålla någon kritik alls faktiskt.
Jag vill helst gärna vara bäst på allt. Det är därför jag spelar så lite gitarr, trots att det står en jättebra jättefin nysträngad ibanez och skäms några meter från min säng bara. Jag kan så lite, och det låter mycket bättre när någon annan spelar på den, och om jag ska öva så mycket så att jag blir bäst måste jag ju vara dålig jättelänge. Och det vill jag ju inte. Det är ju tråkigt. Jag tror att många andra också helst vill vara bäst. Fast man vet med sig att man inte är det. Men som vi alla vet, som man lärde sig själv lååångt innan att man inte får slicka på lyktstolpar mitt i vargavintern: "syns inte, finns inte". Och det är klart, om någon kommer och klumpigt nog råkar antyda sin braighet i något, då blir man ju (om man inte skulle vara minst lika bra själv och med högt huvud kan påpeka det) brutalt påmind om en brist hos sig själv. Och det vill vi verkligen inte vara med om. Nej något sånt vill vi inte höra talas om.
Tänk om inte alla skulle behöva vara så skitnödigt bra hela tiden. Tänk om vi kunde tycka om oss själva och varandra lite mer. Tänk om vi kunde fokusera lite mindre på hålrum och brister och lite mer på det vi har. Tänk om vi kunde se världen och oss själva mer som än ost än som massa hål. Det tror jag skulle vara bra.
Kommentarer
Trackback
