The Masquerade

För några dagar sen lyssnade jag på Sommar i P1. Jag minns inte vem som pratade med jag har för mig att jag gillade det han sa, han verkade riktigt vettig. Sen spelade han en låt. En som jag helt hade glömt bort hur bra den är. Jag har mina perioder då jag tar fram de tre skivorna med alla låtar ur Kristina från Duvemåla och lyssnar så mycket jag orkar, men det var ett tag sedan sist och jag kommer hur som helst sällan så långt som till tredje skivan. Jag tror att den låten kommer efter Kristinas missfall, när hon har blivit sjuk. Det är väl en följd av allt som har hänt, hon börjar tvivla på sin Gud och helt plötsligt rycks grunden för hennes liv bara bort under fötterna på henne. Allt det som hon har byggt sitt liv på är inte så självklart längre. När Helen Sjöholm sjunger "du måste finnas" (låten alltså, inte bara den strofen) kan man verkligen känna Kristinas desperation. Hon menar det verkligen (Kristina alltså): du MÅSTE finnas! Nu sitter den tredje skivan i bilen. Den låten berör verkligen. I alla fall mig. Det är en sån där låt som liksom tränger sig in i porerna, redan från inledningstakterna känner jag hur hjärtrytmen ändras en aning och intensiteten och desperationen fyller både bilen och mig. Det är ett ruggigt bra stycke musik, och mycket väl framfört.