The Masquerade

Jag tappade just en liten burk drömyoggi i knät. Åt fel håll. Kände den liksom på sig att jag ska gå hem inom en halvtimme och tänkte kompensera för att det inte har hänt något särskilt riktigt jobbigt idag? Förutom huvudvärken förstås, men whatta... Jag skopade upp det med min tesked och nu syns det inte. Det känns lite kallt och förmodligen kommer de lukta lite konstigt om några timmar när youghurtpartiklarna har varit för varma för länge, men då är ju jag redan hemma. Jag gillar nog mitt liv i alla fall faktiskt. Många gånger kanske jag hellre skulle slippa det än ha det, men jag har hellre det här än någon annans. Jag gillar det här. Sådär överlag i alla fall, som man måste tänka... för nu är jag ju här.  Och jag gillar det faktiskt. Fast jag tänker fortsätta att önska mig lyckliga slut.

Igår satt jag med en tant och väntade på färdtjänsten när jag egentligen bara ville hinna med tidigast möjliga buss. Då kände jag mig lite sådär medmänsklig som man kan göra när man offrar sin egen stressighet för att en söt liten dam ska slippa ha ångest alldeles ensam. Jag fick en femma för telefonsamtalet (jag ringde och bråkade lite på dem eftersom bilen verkligen inte kom). Det var lite gulligt... Först sa jag (sådär som man har fått lära sig att man bör och gör) att det inte alls behövdes när hon frågade om hon fick betala mig för samtalet, men så petade hon i alla fall upp en femkrona ur sin bruna skinplånbok och tryckte ner den i min hand sådär som gamla människor kan göra, nästan som om de var rädda att någon skulle se myntet, och sa "kan du hålla den åt mig ett tag" sådär tantklurigt som bara tanter kan.

Men nu ska jag nog gå hem...

Hallux rigidus. Det heter så när stortån stelnar... den kan göra det när man har artros i foten. Men mina stortår knäpper bara. Jag tror förresten inte att jag har artros i foten. Det var bara roligt att skriva hallux rigidus.

Jag läser en bok. Den hungriga prinsessan heter den och handlar om en kvinna som tröttnar på att bara vara snäll. Den gör mig väldigt kluven, jag både hatar och älskar den. Samtidigt. Först blev jag lite glad för att någon hade förstått hur det kan vara och sen blev jag arg och förbannad för att det är precis så det kan vara, sen fortsatte jag att vara bara arg och förbannad och inte ett dugg glad. Bara lite, eftersom någon har fattat. Egentligen vill jag sluta läsa för jag vill inte vill inte vill inte att det ska behöva vara så och samtidigt vill jag inget hellre än att läsa till slutet för jag har sett att boken har en sista sida, den måste ha ett slut och jag vill jag vill jag vill att det ska lösa sig och att allas liv ska bli bra igen. Jag vill inget hellre än att hon ska ge sin diskret men fruktansvärt hemskt vanliga vidriga man på käften en gång för alla, om det inte vore för att jag faktiskt samtidigt bara vill att hon ska stanna hos sin familj och att allting ska bli bra men hur blir allting bra? Jag vet faktiskt inte om jag kommer att läsa klart den, det är ovanligt för mig. Jag kanske slutar mitt i och lämnar tillbaks den till fikarummet på jobbet. Det är ju min sista dag idag, så jag kanske gör det... jag kanske till och med bara läser sista kapitlet precis innan jag går hem så att jag vet. Fast jag vill ju bara veta om det slutar bra... Jag har tröttnat på tragiska slut där alla dör och som lämnar efter sig en halvbedövad luddig känsla av misär och olycka. Jag vill ha lyckliga slut. Jag kanske håller på att bli gammal... blir det så då? att man bara vill ha lyckliga slut? Jag avskydde lyckliga slut förut, de var tråkiga. Nu kan jag inte tröttna på att få höra att allt kan bli bra.

Jag blir som sagt väldigt kluven av boken. Igår på tåget ville jag kasta den på någon och skrika, men jag fortsatte läsa. För att jag ville. Jag kanske kan läsa sista kapitlet och sen hoppa tillbaka och fortsätta bara om den har ett lyckligt slut... är jag så feg? Nej, egentligen inte. Inte egentligen...

Ja skit i det du. Kan man svara så? Nja, egentligen inte kanske... men jag kan bli så irriterad på folk som slänger ur sig frågor i den stilen till synes helt utan att tänka. Jag kan nästan känna mig rent förolämpad, fast det kanse är att överreagera. Eller så är det helt berättigat, jag vet inte. Men när någon häver ur sig ett "tjena, hur är läget?" någon gång när man bara passerar varandra på väg åt olika håll eller i någon annan situation där man har ungefär 3-4 sekunder på sig, vad svarar man då? "Jo tack, jag är så stressad att jag gråter på kvällarna, jag funderar på vad livet egentligen ska vara bra för och ibland vill jag bara göra slut på alltihop. Men annars är det bra. Själv då?" Får man svara så? Det känns nästan som att det finns någon tyst överenskommelse att om någon gör sig besväret att fråga hur jag mår, då får jag om jag har något hyfs i kroppen baske mig anstränga mig lite jag också och hålla den där fasaden snygg och prydlig! Hur skulle Sverige se ut om folk gick omkring och mådde dåligt?

Sen blir det ju fel när någon verkligen vill veta också, "Jo tack, bara bra, och du?" svarar man då utan att tänka, för det är ju rätt svar det har man ju fått lära sig. För hur skulle Sverige se ut om folk gick omkring och brydde sig om varandra? Eller tänkte på vad de sa?

Ännu värre är nästan fråge-påståendet "Allt bra?", fast det är förstås lite lättare att svara på. "Nej." Men sen måste man förstås se ut som att man skämtade, skratta lite eller lägga till någon snitsig kommentar. På det viset slipper man ljuga men man upprätthåller ändå ordningen. Vi människor är allt bra fiffiga.

Jag ska flyga luftballong. Det blir nog ett riktigt äventyr... Jag ska gå och lägga mig också, före luftballongsfärden. Flera gånger faktiskt, men särskilt nu. Jag är fasligt trött. Jag var i gallerian idag. Vi handlade. Vi handlade ganska dyrt, men ändå inte... Sen lekte vi knut alla sju (visst blir det sju? det är svårt när man själv ingår i båda familjerna, det blir så lätt fyra plus fyra och i det här fallet är det ju faktiskt inte åtta utan sju... knepigt det där.) och jag vann ingen gång tror jag. Eller kanske en... Men nu ska mascaran bort ur ögonen. god natt.

"När vi samtalar med varandra tror vi vanligtvis att det vi säger är ganska välordnat och strukturerat, mer eller mindre som en skriven text. Men så är det inte. Till och med vetenskapliga och juridiska diskussioner visar sig vid närmare analyser - exempelvis när man skriver ut en bandupptagning - innehålla mängder av 'ähh' och 'öhh', horribla meningskonstruktioner, avbrott, infall och besynnerliga hänvisningar."