Vendela Vanessa Vendetta
Jag har totalt snöat in på namn. Det är inget nytt påfund, jag har intresserad mig för namn och deras betydelse i flera år. Inte på något seriöst forskaraktigt sätt utan helt amatörmässigt i stil med "när jag får barn vad ska de heta då?" mest. Man kan naturligtvis inte kalla ett barn vad som helst bara det har en passande betydelse, det måste ju vara ett namn som låter bra också, men åt andra hållet då? Kan man ge ett barn ett namn som är jättefint men betyder blodshämnd? Ja precis, mitt senaste hjärnspöke heter Vendetta. Det ser bra ut, det klingar bra och låter fint, precis som ett flicknamn. Men kan man verkligen kalla en liten flicka för blodshämnd? Med ens så får jag värsta filmscenariot i huvudet där ett barn växer upp och formas av sitt namn till en skoningslös hämnare. På vad vet jag inte, men i filmen dyker det alltid upp något. Om inte annat kan man ju alltid hämnas på samhället, right? Nej det är väl inte ett särskilt troligt scenario. Det lär ju faktiskt inte hända, man vinner inte bara för att man heter Victoria. Däremot skulle det nog bli svårt att få igenom Vendetta som namn... Det kanske skulle räknas som kränkande eller något. Och även om hennes jämnåriga under en väldigt lång tid inte skulle tro något annat än att det var ett helt vanligt namn så skulle nog namnet ändå orsaka en del höjda ögonbryn och kanske värre, vet inte vad. Men man döper väl inte ett barn till blodshämnd? Ens om det skulle låta bra? Eller? Citat från www.babynames.com "The meaning of the name Nemesio is Vengeance". Inte blodshämnd för all del men close enough. Det är kanske inte det vanligaste i Sverige heller (ursprung: Spanien) men det finns uppenbarligen. Skulle man alltså kunna kalla en flicka för Vendetta? Ärligt talat så tror jag att man kan få problem för att man vill ha det till just ett flicknamn. Daniel föreslog Vendela som alternativ, men jag gillar inte riktigt det. Förut älskade jag det namnet och jag tycker fortfarande att det är fint men det är inget bra substitut för Vendetta. Det klingar helt fel. Då är Carres förslag mycket bättre: Vanessa. Jag kan kalla min dotter Vanessa och sen när hon blir äldre så ska jag förklara varför hon heter som hon gör. Undrar om hon kommer gilla det. Förmodligen.
Jag har ingen dotter. Inte än. Det är inte ens någon på gång. Jag bara spekulerar. Jag gillar namn. Och barn. Mina barn kommer få en miljard namn var, och alla kommer vara konstiga. Utom typ ett kanske om jag låter deras pappa vara med och bestämma lite. Tack vare min pappa heter jag inte Filippa till exempel. Inte min syster heller. Vi har förlåtit honom nu, men det tog några år. För visst hade det varit häftigt att heta Filippa.
Naglar, änglar och demoner
Just precis nu är mina naglar lite sorgliga (men jag försöker rädda dem). För några dagar sen såg de ut ungefär så här. Eller ganska precis faktiskt. I alla fall de som är på bild. De andra såg inte ut exakt sådär. Fast typ. För de var målade på samma sätt. Först var de bara röda en dag sen bestämde jag mig för att det var för tråkigt och gjorde blå hörn på alla. Det blev lite roligare.
Nu ska jag sova (yeah right... varför är det så svårt att gå och lägga sig?). Jag ska i alla fall läsa lite. Håller på med Dan Browns "änglar och demoner". Förutom att den är bra i allmänhet så är det intressant med själva motivet med kriget mellan kyrkan (främst katolska då) och vetenskapen. Det får jag skriva mer om någon annan gång. Man kan råka ut för spännande saker som kyrklig natuvetare... Nu är ju jag inte katolsk för all del, men det finns kristna i alla sammanhang som totalratar vetenskap. Det är väl bara olika vanligt antar jag. Men jag skulle ju sova nu... Varför är det egentligen så svårt att gå och lägga sig!? Det spelar liksom ingen roll vad man gör, man gör det ändå för länge. Nu går jag, hejdå tack och godnatt!
Hundar, fläskcarrar och en skitstor tennisboll
Idag på morgonen var jag arg. Trött och arg. En av hundarna hade väckt oss inatt, och så ville de ut klockan sju på morgonen sen också. Man hade ju kunnat tro att det inte skulle behövas gås ut så tidigt när de hade fått gå ut vid tvåtiden i natt, men joho då. Det gnälldes och strövades fram och tillbaka i hallen som om jorden höll på att gå under, sen när vi äntligen (efter kanske tre minuter) hade fått på skor och kopppel och kom ut var det visst inte så bråttom i alla fall. Det verkade i själva verket inte vara ett dugg bråttom alls faktiskt. Trött och arg som sagt. Men nu är jag inte det längre för sen sov vi igen. Jag hann nog inte riktigt vakna på den där halvtimmen i alla fall tror jag...
Nu står Daniel och putsar en fläsk-carre (förlåt mig Carr, men jag kan inte låta bli!) och sen ska jag marinera den så att vi kan grilla den ikväll och dricka rosévin och äta jättegod mat och ha det allmänt skitmysigt. Undrar om det går att bada idag...
Jag kom på ett nytt kreativt sätt att dekorera mina naglar på igår, eventuellt kommer den upp på bild när jag kommer hem och kan lägga upp bilder.
Nu börjar Daniel bli klar så jag ska gå och göra i ordning en marinad (som redan finns på flaska ^_^) och sen ska jag nog se om det finns någon bollpump här så vi kan blåsa upp den skitstora tennisbollen som jag fick igår :D Det kanske inte verkar som det, men det var en riktigt riktigt bra tvåochetthalvtårs-present. Ja just det, vi har varit tillsammans i två och ett halvt år nu. Det är rätt länge.
Rapport från Norrtälje
Jag är lite trött, vi blev väckta av hundarna en stund före tio i morse och det blev väl inte helt tidigt igårkväll heller. Men det fina med att inte ha massa saker som man måste göra är att man kan vila mitt på dagen istället. Det är trevligt. Och dessutom är tio bra mycker bättre än 06:57. Då var det bara att dra träningsbrallorna utanpå sovshortsen från H&M, slänga på sig en munkjacka samt ett par skor och låta sig släpas ut i den överaskande ljumma morgonen. Med någon form av skatbo/påskris/asymmetriskt fluff på huvudet, två spargris-springor till ögon och en skitpigg liten fluffboll i andra änden av kopplet nosandes på precis allt så känndes det ändå inte helt illa. Sen gick vi naturligtvis och la oss igen när vi kom in.
Förutom hundarna består dagarna mycket av mat, vi planerar och lagar allting själva och känner oss ungefär hur duktiga som helst, trots att inget vi gör egentligen är särskilt avancerat. Igår lagade och grillade vi helt egenkomponerade hamburgare som blev lite för goda, min mage är konstant utspänd och jag har en känsla av att det inte kommer att bli bättre. Jag har också blandat min första riktiga irish coffee och fått större förståelse för Carres tjusning av sagda dryck.
Min klänning är klar! Den blåa fina (hoppas jag, jag har inte sett den än) klänningen som ska med till Kungahälla och Visby och förhoppningsvis andra ställen också där det sjungs. Den skickas idag tydligen, men den kommer ju inte hit så jag får se den när jag kommer hem. Då ska jag lägga upp en bild också så jag slipper beskriva hur den ser ut, för det vore ju jobbigt.
Nu börjar jag bli rätt trött, det är väl ingen risk att Daniel vaknar men jag ska nog ändå gå och göra honom sällskap. Vila mitt på dagen är helt klart underskattat. Särskilt när hundarna också gör det. Det kommer säkert någon rapport till härifrån. Kanske lite roligare då, man man vet aldrig...
God morgon världen
Det är tråkigt att gå och lägga sig, men det är ännu tråkigare att gå upp några timmar senare... Om tio minuter ungefär drar dagens morgonmöte igång och med det har arbetsdagen startat officiellt. Jag är trött och mina ögon rinner, förmodligen finns det någon koppling där också. Men mina ögon rinner ofta, i alla fall det ena. Men det kan jag ta. Just nu vill jag bara att min lugg ska växa till sig lite så att jag inte behöver spännen och nålar för att hålla den borta från ansiktet. Vad gör man med en kort, aningen etappad frisyr som har blivit halvlång och är lockig i topparna? Förutom hästsvans eller klämma eller fluff? Jag vet inte. Vet du? Kan man boka frisyr-rådgivning hos en frisör kanske? Har man alltid haft långt hår är det inte lätt att veta. Jag vill ha jättemycket pengar också, men det har jag inte. Jag får nöja mig med att min klänning är på g, den kommer kosta många pengar men den kommer bli fin... blå... och fin. Bild kommer när jag får den. Lovar. Nu ska jag traska iväg mot fikarummet för att kicka igång dagen. Sen kommer morgon-patient-horden att näst intil springa omkull mig när jag öppnar dörrarna. Sen blir det lugnt ett tag. Vi ses.
Tortyr och missade stationer
Min ohängda pojkvän (som jag älskar, jag är bara förtjust i ordet ohängd) har prackat på mig en bok (som jag läser aldeles frivilligt, det var bara den första i serien som jag blev lite tvingad till) som både är väldigt bra och det vidrigaste jag har läst. Terry Goodkind är en väldigt bra författare, en av de bättre jag har läst (tror jag, jag läser för lite nu för tiden) men det måste vara någon spärr i hans huvud som inte jobbar som den ska. Intrigerna byggs upp smidigt och otvunget, han har ett bra sätt att få in ens tankar på rätt spår när det behövs, möjligen kan han bli lite tjatig när han ska väva in vad som har hänt i tidigare böcker men på det stora hela känns det som att han vet vad han gör och inte följer någon färdig mall. Men, ibland händer något. Inte alls lösryckt utan helt i linje med historien, så rent tekniskt kan man inte klaga, men innehållsmässigt är det vidrigt. Eller fascinerande om man frågar min ohängda pojkvän som inte hade vett att varna mig. Efter första boken visste jag i och för sig att det kunde förekomma, och nu i slutet av fjärde har jag insett att varje bok tydligen måste ha några kapitel med detaljerade beskrivningar av utstuderad tortyr och sadistiska psykfall. Fascinerande, my ass... Det är äckligt, det är vidrigt och det är motbjudande. Varje gång jag har kommit till äckel-biten i en bok har jag övervägt att inte läsa nästa för att det är så vidrigt, men sen glömmer jag bort precis hur äckligt det var och fastnar i nästa bok i alla fall. I morse åkte jag förbi Sundbyberg på grund av en tjej som hade massa råttor som skulle gräva sig genom huden ner i hennes mage, så jag fick illamående och äcklad åka till centralen i stället och ta T-banan till Solna centrum...
Jag ska aldrig bli bitter
Just nu befinner jag mig i ett läge som med lätthet skulle kunna bli vädigt tjurigt och gnälligt. Jag skulle kuna klaga och sura, med i alla fall lite rätt, men som jag skrev förut så borde man (jag) klaga mindre. Klagas ska det alltså icke. Jag tänker bara lugnt och sansat acceptera att jag fick U på tentan i personlighetspsykologi, inse att det var mitt eget fel (för det var det, till största delen i alla fall) och inte klaga. Den måste ändå skrivas om, eller så räcker det med att jag kompleterar (vilket jag tvivlar på, antingen skulle allt gått igenom eller inget) men hur som helst så varken ändras det eller underlättas av att jag klagar. Det blir man bara sur och gnällig av. Och i längden bitter. Jag ska aldrig bli bitter. Jag har vänner som har jobbat och jobbar tillsammans med bittra människor, jag träffar bittra människor ibland i mitt eget jobb, även hos folk som står en nära kan man se ett stråk av bitterhet flasha förbi någon gång. Jag ska aldrig bli bitter. Det är som en diskret avrättning som låter kroppen leva vidare medan anden och själen skrumpnar och förtvinar. Det är att döma sig själv till elände och misär som inte syns och bara kan avslutas av dig själv men det kommer du aldrig att göra, för när man väl har blivit bitter så gifter man sig med bitterheten och lär sig att leva med den och älska den för det är det enda man har, och det är ett livslångt äktenskap. Jag ska aldrig bli bitter. Jag ska leva min sommar och i höst ska jag kompletera eller skriva om tentan.
I'm broke but I'm happy, I'm poor but I'm kind
Jag är egentligen varken pank eller särskilt fattig. Jag gör bara av med mer pengar än jag borde. Fast jag är både lycklig och vänlig. Så mycket jag kan... Ibland skiter det sig förstås. Och ibland känner jag mig fattig också. Men är man verkligen fattig bara för att man inte har några pengar? De flesta kan väl enas om att halvsvultna familjer i små hyddor i Afrika är fattiga, visst, och en alkoholist som bor på gatan räknas nog också som fattig av de flesta. Men om jag inte har en krona då, varken i handen eller på banken? Jag skulle nog ändå inte se mig som fattig direkt. Jag skulle kanske säga att jag var det, eller pank, men egentligen tycker jag inte det. Synonymer.se jämför fattig med bland annat pank och utan pengar. SAOB däremot har en, tycker jag bättre definition på fattig, "som lever i små ekonomiska omständigheter, som 'har det smått'; som blott l. knappast äger det nödvändigaste för livets uppehälle [...]". Det antyder att det inte handlar endast om de ekonomiska tillgångarna för stunden, utan själva omständigheterna, hela livssituationen. Så var det med det, jag är inte ett dugg fattig. Men snligt SAOB får jag fortfarande kalla mig pank ibland. Fast det är klart... om man har lite sparat? Nej jag antar att jag inte är pank heller... Tänk vad bra man har det egentligen.
Sång, sång, sång och nu då?
Jag blev aldeles sugen på att sjunga... eller jag har nog varit det hela helgen. Ett av barnen som var med under midsommarhelgen hette Jolin, varpå [hjärnstillestånd, vad heter hon... hon med brösten... Dolly Parton!] Dolly Partons låt med samma namn naturligtvis började snurra i huvet och jag gick runt och plågade alla med den ungefär hela helgen. Inte precis hela helgen dock, jag bytte ibland till några strofer ur Alanis Morisettes härliga Ironic eller första refrängen i hennes Hand in my pocket som också fick gå på repeat ett tag eftersom det var ungefär det jag kom ihåg. Men sjunga är så underbart... Först var det barnkören i kyrkan, sen musik några gånger i veckan sexan till nian, sen mer sporadiskt under gymnasiet och lite sånglektioner utanför skolan också, därpå blev det folkhögskola med en tredjedel musik med sång som huvudinstrument och sen var det bara platt fall rakt på näsan. Nu då? Jag kan ju inte bara gå runt och gnola för mig själv dagarna i ända. Och privatlektioner är inte precis billigt... Återstår kör. Det kan väl vara trevligt i och för sig, men då ska man hitta en bra kör också, och så fort en kör är bra så blir det väldigt krävande i bland annat tid, typ restid och liknande. Daniel trivs visserligen väldigt bra i SSSF, men det går ju mycket tid alltså. Och så är det väl ytterst tveksamt om jag skulle komma in i en manskör... Jag får gnola ett tag till, tills jag kommer på något.
Jag är fortfarande hungrig, men nu är det lunch! Yay!
