The Masquerade

Min ohängda pojkvän (som jag älskar, jag är bara förtjust i ordet ohängd) har prackat på mig en bok (som jag läser aldeles frivilligt, det var bara den första i serien som jag blev lite tvingad till) som både är väldigt bra och det vidrigaste jag har läst. Terry Goodkind är en väldigt bra författare, en av de bättre jag har läst (tror jag, jag läser för lite nu för tiden) men det måste vara någon spärr i hans huvud som inte jobbar som den ska. Intrigerna byggs upp smidigt och otvunget, han har ett bra sätt att få in ens tankar på rätt spår när det behövs, möjligen kan han bli lite tjatig när han ska väva in vad som har hänt i tidigare böcker men på det stora hela känns det som att han vet vad han gör och inte följer någon färdig mall. Men, ibland händer något. Inte alls lösryckt utan helt i linje med historien, så rent tekniskt kan man inte klaga, men innehållsmässigt är det vidrigt. Eller fascinerande om man frågar min ohängda pojkvän som inte hade vett att varna mig. Efter första boken visste jag i och för sig att det kunde förekomma, och nu i slutet av fjärde har jag insett att varje bok tydligen måste ha några kapitel med detaljerade beskrivningar av utstuderad tortyr och sadistiska psykfall. Fascinerande, my ass... Det är äckligt, det är vidrigt och det är motbjudande. Varje gång jag har kommit till äckel-biten i en bok har jag övervägt att inte läsa nästa för att det är så vidrigt, men sen glömmer jag bort precis hur äckligt det var och fastnar i nästa bok i alla fall. I morse åkte jag förbi Sundbyberg på grund av en tjej som hade massa råttor som skulle gräva sig genom huden ner i hennes mage, så jag fick illamående och äcklad åka till centralen i stället och ta T-banan till Solna centrum...