The Masquerade

Min gårdag: först är den ljus och lite fluffig när jag går hem, hittar avin på köksbordet och konstaterar att allt är i sin ordning med den i alla fall. Sen stiger förväntningarna när jag till slut går mot bilen faktiskt bärandes på kartongen som väger ungefär två kilo. Den måste vara där i, nu har jag min klänning! När jag sedan öppnar lådan kan jag andas ut och konstatera att den är jättefin. Verkligen jättefin. Jag bestämmer mig för att duscha innan jag provar den, jag är trots allt inte ett dugg fräsch efter jobbet, och så måste jag skeppa iväg symaskinen till Daniel (som för tillfället faktiskt befinner sig inte alls långt bort och syr) först.

Den första överaskningen blir att det inte finns något att snöra ryggen med. Snörning var det sagt, och enligt min tolkning har det hela tiden inneburit en komplett snöranordning, men det är inte vad jag har fått. I ryggen på klänningen sitter X antal öljetter, men inget snördon. Ok, tänker jag, det var en högst ovälkommen extrautgift och så måste jag hitta något lämpligt också men det löser sig. Överaskning nummer två, betydligt mer oroande, gäller också snörningen. Tygflärpen som ska ligga mellan huden och snörningen, sitter på fel sida om öljetterna. Tror jag. Om den är tänkt att snöras på det enda sätt som jag känner till är det där väldigt väldigt fel. Om man tänker sig att "o" är öljetterna, att "|" är sömmar, och att "D" är tygflärpen, så ser det ut så här:  |o|D     |o|   i min värld är det helt fel. Jag hoppas att man kan snöra den på något sätt som jag inte känner till helt enkelt och att det bara är jag som har fel, men jag är rädd för att det inte är så. Men det går ändå, det blir bara lite knöligt och så kan jag fixa det på något sätt sen när vi kommer hem. Det löser sig också. Jag var dock inte helt lugn, där började jag känna paniken komma krypande, och var inte alls redo för en tredje överaskning, den här riktigt problematisk.

Klänningen är för stor. Klänningen är för stor. Från midjan och upp är den för vid. Den hänger runt bröstkorgen istället för att sitta åt och det är väl inte hela världen, men den lite utställda uringningen blir i det här fallet ett rejält problem. Jag tappar den. Klänningen faller ner från båda axlarna så fort jag slappnar av.

Vid det här laget är det bara att bryta ihop och gå vidare som de säger, och bröt ihop det gjorde jag. Inte först, men efter ett tag. Sen när jag hade brytit ihop färdigt och pratat med Lina och med Daniel och försökt få tag på någon som kunde hjälpa mig innan fredag, så kom jag faktiskt fram klockan kvart över åtta till den duktiga sömmerska som sydde klänningen jag hade på min studentbal och som jag vet är specialicerad på historiska kläder. Jag skulle komma ner i morgon (idag alltså) och så skulle hon se vad hon kan göra. Återstår nu att få de som gjort bort sig att ersätta mina utlägg för omskräddningen.

Att man kan ha så mycket problem med en klänning. Jag har hållt på i månader och strulat med den här, och nu detta. Det är så att man vill både skratta och gråta åt det. Igår blev det alternativ nummer två, senare kommer jag skratta. Sen när jag orkar. Just nu måste jag bara lösa det här. Jag är trött.

Jag tror aldrig att jag har haft så mycket strul med införskaffandet av ett klädesplagg förut. Nu har jag för all del inte måttbeställt någonting förut, men ändå. Strulat har det gjort, och det med besked. Trots detta så känner jag mig nu väldigt glad och förväntansfull, jag är på humör att förlåta allting och bara åka hem och titta i brevlådan. Den borde nämligen vara på väg, om inte till och med framme, vid det här laget. Det senaste jag hörde var att den skulle skickas senast fredag och även om den kom iväg så sent som igår borde den väl komma fram idag. Tror jag. Samtliga tidigare erfarenheter gällande just det här tygstycket säger mig förvisso att allt eventuellt hopp jag känner är falskt och för tidigt och att det helt säkert kommer dyka upp någon ny obskyr liten detalj som förbisetts eller strulat. Men, det skiter jag högaktningsfullt i. Säg att det nu skulle vara något mer krångel, då kan jag väl lika gärna vara glad nu och bli arg sen. Jag vinner ju ingenting på att gå omkring och tjura för säkerhets skull när jag precis lika gärna kan tro på att det ska gå som det ska och tro på att klänningen väntar på mig när jag kommer hem, färdig, perfekt och jättefin. Både kropp och själ och ande mår dåligt av att tjura. Och så blir man sur också. Helt i onödan kanske. Då är det mycket mycket bättre att vara glad helt i onödan. Men jag hoppas att det inte är så. I onödan alltså.

Jaha, det surrar visst i fickan på landstingets klarblå kofta. Jaså det ringde! Jaja, bara att ringa upp igen då eftersom jag naturligtvis missade samtalet precis. Men vad gör det. Nej precis, inte särskilt mycket. Själva det följande samtalet är bra mycket intressantare. Det visar sig nämligen vara från självaste klänningshögkvarteret! Jag blir naturligtvis, naiv som jag är, väldigt glad och tänker "äntligen händer det något!". Och nog har det hänt något allt... Det är förvisso ingen som av misstag har satt eld på klänningseländet, inte med flit heller faktiskt, men tro det eller ej så har det faktiskt dykt upp ännu ett problem med dekorbandet. I det här läget känns det mest skrattretande, men jag är inte arg på någon. Bara aningen stressad.

Så här ligger det till: de har jagat efter det där bandet som det saknas 1,5 meter av. I denna jakt har de kontaktat de som jag först köpte det av, och det borde ju gå relativt smärtfritt. Kan man ju tycka. MEN av någon för mig okänd anledning (förmodligen samma som gjorde att de inte kunde ta in tyget som jag valt från leverantören de tidigare själva uppgett) så har de inte möjlighet att få tag på mer av det bandet. Lite märkligt tycker jag, men jag kan ju inte bakgrunden. Det finns säkert en förklaring som är logisk ur någon synvinkel... Det som alltså händer nu är att jag väntar på ett mail med alternativa band (haha, det låter som musik snarare än tyg ^_^) som jag ska välja mellan. Grejen är att när jag kollade deras hemsida innan jag gjorde beställningen så i stort sett ratade jag vart enda band eftersom jag inte gillade dem. Osis för mig. Jag hade en teori om varifrån bandet kan ha kommit, så de skulle kolla upp det och sen får vi se vad som händer.

Men som sagt: jag är inte arg på någon. Möjligen lite syrak på stället som säger sig inte kunna få tag på mer band (för det tror jag inte är helt hundra procent sant), men verkligen inte på de som jobbar för att få klänningen klar i tid. De verkar helt på det klara med att det är de som har gjort fel och verkar göra så gott de kan för att det ska lösa sig till det bästa. Jag kommer inte betala något för det nya bandet, jag får tillbaka utläggen för det gamla och får även tillbaka själva bandet. Det enda som återstår att bekymra sig för är att jag måste välja ett nytt band (det gamla som var så fint!) och att det är ca en vecka och två dagar kvar.

Stay tuned för den rafflande fortsättningen av "Min klänning", ett thriller-drama under tidspress!

Det var en gång för länge länge sedan (verkligen, typ hundra år), som jag bestämde mig för att börja ordna med klänning till medeltidsveckan och liknande arrangemang. Jag tänkte att jag skulle vara ute i god tid så att jag inte skulle behöva stressa mot slutet som man alltid gör annars. Jag ville inte heller sy den själv eftersom passformen då inte skulle bli perfekt, så jag började således leta efter någon som kunde sy upp klänningen och även efter tänkbar modell och stil på sagda klänning. Efter ett tag kontaktade jag den mycket duktiga skräddare som hade sytt det krinolinförsedda underverk som jag hyrt till min studentbal, för konsultation och så småning om beställning. Klänningen skulle kosta mellan 5000 och 7000 kronor. Det var förstås mer än jag hade räknat med, men naturligtvis hade jag satt min övre gräns på ca 5000 kronor (egentligen 4000 men med en viss marginal). Eftersom jag redan hade bestämt mig tänkte jag helt enkelt genomföra det vansinniga köpet, men när hon sedan skulle höra av sig till mig angående tygprover och inte gjorde det så började jag sakta komma till sans igen. Inte kan man lägga ut så mycket pengar på en klänning om man inte ska typ gifta sig i den! Och som student också... Nej, istället för att ringa och fråga varför hon inte hörde av sig började jag alltså leta efter ett billigare alternativ.

Efter ytterligare en tid fick jag tag på en människa med en hobbyverksamhet som kunde sy upp den för dryg ett tusen, kanske närmare två. Det var ju avsevärt billigare och verkade mycket lovande. Länge och väl mailade vi fram och tillbaks om hur modellen skulle se ut och efter många om och men fick jag till slut äntligen iväg själva den slutgiltiga beställningen. Bara för att mötas av svaret som beklagade att hon inte kunde ta hand om min beställning på grund av sjukdomsfall inom familjen. Ut och leta igen, den här gången lite smått panikslagen.

Nästa försök blev något mellanting mellan skräddaren och hobbyverksamheten, priset likaså (men bra mycket närmare det nedre alternativet). Eftersom modellen jag ville ha nu var i stort sett helt framarbetad så kunde jag snabbt göra mig förstådd angående vilka ändringar jag ville ha gjorda på den befintliga modellen de hade att erbjuda (det rörde sig i stort sett om att göra 1100-tal till mer åt 1400-tal och byta plats på lite dekorband), och beställningen kunde läggas in rätt så omgående. Skönt, eftersom mina tidsmarginaler bara krympte hela tiden. De hade dock inte det dekorband som jag ville ha så jag fick beställa det från det förra stället, men jag fick en angivelse på hur mycket som behövdes och jag beställde bandet. När det sedan kom hem till mig så skickade jag det vidare till Söderköping där klänningen till slut började sys. Äntligen tänkte jag och andades ut alldeles för tidigt.

Torsdag 19/7 åker jag mot Kungahälla medeltidsdagar och bör då ha min klänning med mig, tiden har alltså krympt till knappt två veckor. Vid det här laget hade jag velat ha min klänning för länge sedan med tanke på hur löjligt lång tid i förväg jag drog igång det här spektaklet. Men det har jag alltså inte. Jag har dessutom ljugit. Min klänning är nämligen inte ett dugg klar som jag tidigare letts till att tro. Eller lite kanske. Efter att jag hade fått beskedet om att klänningen skulle skickas dagen därpå (det vill säga i onsdags) och sett till att pengarna hade kommit fram, så får jag veta att öljettmaskinen är trasig. Det kändes ju som ett bakslag. Men det skulle tydligen inte orsaka särskilt stor fördröjning turligt nog. Två dagar senare får jag veta att det saknas 1,5 meter dekorband. Jag har tydligen fått fel måttuppgift. Hon som syr har dessutom ingen aning om var jag har köpt bandet. Jag svarade i lördags och berättade var jag hade köpt det.

Återstår alltså att hon ska beställa mer band, det ska skickas och komma fram, det ska sys på, klänningen ska skickas och komma fram. Och dessutom provas för allra första gången till råga på allt. Allt detta inom helst en vecka. Vad säger man om det? Jag kan bara hoppas att det inte behöver göras några ändringar... Där har man för att man för en gångs skull är ute i god tid.