The Masquerade

Jag blev aldeles sugen på att sjunga... eller jag har nog varit det hela helgen. Ett av barnen som var med under midsommarhelgen hette Jolin, varpå [hjärnstillestånd, vad heter hon... hon med brösten... Dolly Parton!] Dolly Partons låt med samma namn naturligtvis började snurra i huvet och jag gick runt och plågade alla med den ungefär hela helgen. Inte precis hela helgen dock, jag bytte ibland till några strofer ur Alanis Morisettes härliga Ironic eller första refrängen i hennes Hand in my pocket som också fick gå på repeat ett tag eftersom det var ungefär det jag kom ihåg. Men sjunga är så underbart... Först var det barnkören i kyrkan, sen musik några gånger i veckan sexan till nian, sen mer sporadiskt under gymnasiet och lite sånglektioner utanför skolan också, därpå blev det folkhögskola med en tredjedel musik med sång som huvudinstrument och sen var det bara platt fall rakt på näsan. Nu då? Jag kan ju inte bara gå runt och gnola för mig själv dagarna i ända. Och privatlektioner är inte precis billigt... Återstår kör. Det kan väl vara trevligt i och för sig, men då ska man hitta en bra kör också, och så fort en kör är bra så blir det väldigt krävande i bland annat tid, typ restid och liknande. Daniel trivs visserligen väldigt bra i SSSF, men det går ju mycket tid alltså. Och så är det väl ytterst tveksamt om jag skulle komma in i en manskör... Jag får gnola ett tag till, tills jag kommer på något.

Jag är fortfarande hungrig, men nu är det lunch! Yay!