The Masquerade

Just nu befinner jag mig i ett läge som med lätthet skulle kunna bli vädigt tjurigt och gnälligt. Jag skulle kuna klaga och sura, med i alla fall lite rätt, men som jag skrev förut så borde man (jag) klaga mindre. Klagas ska det alltså icke. Jag tänker bara lugnt och sansat acceptera att jag fick U på tentan i personlighetspsykologi, inse att det var mitt eget fel (för det var det, till största delen i alla fall) och inte klaga. Den måste ändå skrivas om, eller så räcker det med att jag kompleterar (vilket jag tvivlar på, antingen skulle allt gått igenom eller inget) men hur som helst så varken ändras det eller underlättas av att jag klagar. Det blir man bara sur och gnällig av. Och i längden bitter. Jag ska aldrig bli bitter. Jag har vänner som har jobbat och jobbar tillsammans med bittra människor, jag träffar bittra människor ibland i mitt eget jobb, även hos folk som står en nära kan man se ett stråk av bitterhet flasha förbi någon gång. Jag ska aldrig bli bitter. Det är som en diskret avrättning som låter kroppen leva vidare medan anden och själen skrumpnar och förtvinar. Det är att döma sig själv till elände och misär som inte syns och bara kan avslutas av dig själv men det kommer du aldrig att göra, för när man väl har blivit bitter så gifter man sig med bitterheten och lär sig att leva med den och älska den för det är det enda man har, och det är ett livslångt äktenskap. Jag ska aldrig bli bitter. Jag ska leva min sommar och i höst ska jag kompletera eller skriva om tentan.