Hej, jag är!

Titta, jag lever! Nu är jag officiellt existerande igen, alldeles förflyttad och med precis samma liv som innan men ändå helt nytt. Precis samma tjej som förut, men ändå helt ny.
Jag träffade en Micke igår. Det var festligt. Det är tydligen både det ena och det andra på gång i teatermetropolen Kängen. Eller nåt. Men den ska helt klart ses, den där som han höll på med. Undrar om jag fortfarande är påtänkt som grönmålad nakenfis i den andra... Jag kommer sakna teatern. Men nu är det alice igen! Ett varv till i underlandet!
Visst är det så, att det mest effektiva sättet att få en tenta skriven på är att göra något helt annat? Jag har bestämt för mig att det var så... visst?

Svea lyssnar inte, snart är det dags!

image15

Tja... frågor?

Svea blir haren försvinner

Nästan februari och snart premiär. Det är klart att det ska vara kaos då och varje gång är värre än vanligt, jag vet. Men den här gången är det kaos, det är värre än vanligt. Fast jag ska inte gnälla, man ska naturligtvis åtgärda eländet. Repa repa repa, men snart är tiden slut och bäst före passerat. Då får Svea gå och lägga sig, sen stressar Haren in ett litet tag... men sen så är det bara Johanna kvar. Konstigt.

Det har gnällts på bristande information, så jag ska se till att peta in lite skamlös reklam här så fort jag har tillgång till min egen dator igen. Premiären är i alla fall första februari, men det visstes det nog redan om.

En repig ixus och en yrvaken dröm

"Vad ska du bli när du bli stor?" stod det... Så hade hon skrivit, miss Sofy (http://sofierosell.blogg.se). Ja vad i hela friden ska man bli? Det märker man väl när man är stor, vad man blev. Men om man vill förekomma lite då, vara med och bestämma en aning? Tja, då får man väl tänka snabbt helt enkelt, för rätt vad det är så står man där och är stor. Då får man se vad man blev.

Jag tror inte att jag ville bli något särskilt när jag var liten. Tja, kanske delfinskötare då... om det inte var Lina som ville det, någon av oss var det i alla fall. Kanske båda. Jag kanske drömde om att gå på lina (snöre, inte syster)  också, men det var nog inget jag ville jobba med.

Nej, jag har nog aldrig riktigt vetat vad jag ska bli när jag blir stor. Förutom när jag 14 år gammal även jag (liksom miss Sofy några år tidigare) bestämde mig för att bli skådis. Men just då var det för många som tyckte att jag skulle skaffa mig en riktig utbildning och ett riktigt jobb istället, och gymnasievalet som skulle avgöra hela min framtid (för visst är det så det funkar?) blev inte särskilt estetiskt. Fast det är klart att det är lätt att skylla på andra. Egentligen lyssnade jag nog helt enkelt för mycket på de där andra, och egentligen var jag nog bara rädd. Sådär som man är. Försiktig med ett snällt ord, feg med ett lite elakare. Sådär som man kan vara helt enkelt. Rädd. Och hur stor är man egentligen när man är 14? Inte så stor som man känner sig när man går där och äger hela världen i alla fall. Det finns för många gymnasieprofiler. Det fanns för många redan innan de blev så här många... nu finns det på tok för många.

Är jag dum i huvet som tycker att 14-åringar är barn? Fast det kanske de inte är längre, allt går ju nedåt i åldrarna... dumvuxenhet också säkert. Tonåringar, visst, men en 13-åring och en 19-åring är inte lika gamla. Det här kan jag ta en annan gång, men tänk om barn fick vara barn... tänk lite på det.

Varför utbildar jag mig till personaltant egentligen? Är det det som jag ska bli när jag blir stor? Jag vet ju att man inte ska ägna sig åt tillfälliga lösningar eller något som innehåller "så länge", men det är svårt att stå still. Fotograf kanske? Det var det någon som sa, och det lät trevligt. Roligt. Möjligt. Jag har hört att sopgubbar tjänar mycket pengar. Men jag är ju ingen gubbe. Och jag vill nog ändå hellre fota än tjäna mycket pengar. Dessutom kanske det inte var sant, vad vet jag. Men jag är ju ändå ingen gubbe. Jag har nog ungefär samma möjligheter inom foto som skådespeleri (om jag skulle lyckas ta mig igenom hela startsträckan) men det känns som att jag har bättre förutsättningar att få igång någon form av fotokarriär. Varför tycker jag så illa om att använda ordet karriär när jag pratar om mig själv? Märklig man är. Fast kanske inte märkligare än andra... men jag säger det ändå. Lite konstig måste man få vara. Jag har faktiskt sålt en av mina bilder. Det är lite tufft. Tycker jag i alla fall.

Jag ska lära mig fotografera på riktigt. Frigöra lite tid, skaffa en bok, gå en kurs, slita lite mer på min repiga kanon, börja stalka fotograf Håkan Flank på jobbet... sånt som man gör när man ska lära sig något. Sen kan jag bestämma om det är det jag ska göra när jag blir stor. Om jag inte blir stor någon gång på vägen. Då får jag se vad jag blev.


Ett steg närmare svaret?

Nu är alltså gåtan löst. Den eviga frågan (nej inte den, den andra). Eller tja, löst och löst... det har presenterats en potentiell förklaring i alla fall. Själva presenteraren gör naturligtvis anspråk på att sitta inne med den absoluta sanningen (vilket vi ju alla vet att, i den mån någon sådan är känd för mänskligheten så är det ju jag som har den) men resonemanget håller inte hela vägen även om det är en intressant tanke.

För att inte upprepa misstaget att börja med svaret så ska jag försöka leda in tankarna på frågan först. Du vet strumporna, de där som för det mesta är randiga eller i roliga färger och bör existera parvis men allt för sällan gör det? De ja (finns kanske några svarta eller vita par också, men som regel är de randiga eller mönstrade eller i trevliga färger som mintgrönt eller lila), de har en tendens att inte alls uppträda parvis som sig bör utan en och en. Var tar den andra strumpan vägen? Är alltså frågan som någon nu säger sig ha ett svar på. Detta svar skulle alltså lyda ungefär så här:

I ett strumppar finns en alfa- och en betastrumpa. Alfastrumporna livnär sig på (i bemärkelsen äter upp) betastrumporna, och det skulle alltså vara därför som det finns så många udda strumpor efter varje tvätt. Det skulle förvisso möjligen förklara det faktum att strumporna blir större och större, men knappast det att de blir tunnare och tunnare (det skulle förstås kunna vara rent åldersrelaterat). Däremot borde det väl ändå vara betastrumporna som äter upp alfastrumporna (till dig som inte förstår kan jag bara säga grattis)?

Jag får nog säga att det är visserligen ett intressant resonemang, men ett som kräver ytterligare utredning.


Tänka eller prata, vad göra

Tankar, känslor... det är nog ingen bra ide att jag sitter och kräks ur mig massa sånt här men de finns. Flätar fina långa invecklade band i mitt huvud, omöjliga att skilja från varandra. Det vore nog tråkigt att leva ett okomplicerat liv, men det vore i alla fall lätt. Men jag vet ju att jag skulle tröttna så hårt. Eller nåt. Vad säger du? Jag kanske tänker fuska, vet inte riktigt än. Men kanske. Regler är till för att brytas, är det inte så de säger?

Trött svammel bara. Hej.

Så sitter jag här igen... fast just här har jag förstås inte suttit förut. Vid just den här datorn. Det var en annan igår. Men det är en mac det här med. Jag gillar mac. Fast man kan väl inte annat med en sån estetfarsa... haha, det är alltid lika knasigt att kalla honom för estet, men han är ju det.

Innehållsrik dag idag. Tre apotek och lunch på EH. Sådär ja, nu fick jag bort de röda stavningsplupparna som tror att jag skriver på utrikiska... vad trevligt, helt plötsligt går det att läsa vad man skriver. Strålande. Lunch på EH ja, varför fortsätter jag egentligen att gå dit? Vet inte, jag gillar stället men jag kan inte riktigt förklara varför. Om det inte är så enkelt att det helt enkelt har med minnen att göra. Mycket har ju det. För det är nog inte för att deras bagels alltid är kalla i mitten (så säger man till att hon ska värma den lite extra vilket leder till att hon glömer bort den istället så den blir sönderbränd och hon får göra en ny, som givetvis är kall i mitten), eller tack vare musiken som nästan jämt är för hög och stressig. Nej det är det nog inte. Jag inbillar mig att det var trevligare när det fortfarande hette Coffee Cup, men det var nog för att Carr var med då. Inte jämt men ibland. Och så hade de tid att värma maten också... det var nog bättre förr. Men så länge det kan bli värre så får man ju se det positivt ;) Men lokalen ser ju fortfarande nästan likadan ut. Det är nog det jag gillar mest, att man kan sitta på övervåningen och titta ner på gatan. Ja.

Jag är trött. I huvet. Jag vill dansa. Eller sova. Eller flytta. Eller mysa. Eller prata.

Jag har en väldigt seriös tanke i mitt huvud, men den har inte riktigt några ord just nu. Men det handlar om att vara tacksam. Det ska man verkligen vara. För allt. Inte bara det som är bra. Det är här jag tappar folk tror jag. Eller jag vet inte, jag har ju aldrig försökt. Att förklara alltså. Tror jag. Det kanske jag har utan att jag vet om det. Jag ska försöka någon gång. Att förklara alltså. Kanske inte här, men där.

Mina tankar är trötta. De vill inte riktigt vara med. Handledning snart...

Guds evighet kommer till oss genom en tratt har han skrivit, den där Stinissen. Eller nåt i den stilen. Jag gillar det, men jag tänker inte förklara. Fattar du så fattar du. Jag har inte järnkoll på det själv just nu, måste kolla upp det när jag kommer hem vad exakt han menade. Men jag gillar det ändå, för det är inte orden som är viktiga. 

Kan man få träningsverk i hjärtat om man älskar väldigt mycket? Det är klar man inte kan, vad dum du är Johanna. Det kanske man visst kan. Jag vet inte. Men man kan nog vara olika van vid att älska. Att ge helt vilkorslöst. Det kan vara jobbigt. Det kan vara härligt också. Och jobigt. Bla bla bla.

Du ska nog fortsätta jobba nu. Jag ska strax knalla bort till pedagogen (de heter så, husen) och ha handledning. Var rädd om dig, och kom ihåg att de ensamma fotspåren i sanden inte är dina.

En vante eller inte en vante, det är frågan

Jag borde bli gående snart... men jag vill inte. Jag vill mycket hellre sitta här och skriva på skolans häftiga apple-tangentbord med mina nya fina vantar som inte har några fingrar (ja, ett par nya, jag erkänner). Vad definieras egentligen som vantar? Undrar om det här verkligen är vantar... det är nog mer typ handledsvärmare med halvtummar. Eller nåt. Blä, jag vill inte gå men jag måste... sen ska jag i alla fall leka med mitt troll :) och sen är det onsdag ^_^ (nej, det är inte onsdag nu, det är onsdag sen :P)

När man vill men inte kan

Jag borde plugga mer, jag borde be oftare, jag borde träna hårdare, jag borde äta nyttigare, jag borde släppa på mitt kontrollbehov, jag måste skaffa lite struktur!

Visst är det så. Är det inte alltid så? Varför gör man inte allt det där då? Mycket är säkert mest för att det känns tråkigt och inte ger omedelbar belöning, men inte allt. Tror jag i alla fall. Det finns, tror jag, två sorters borden. Minst. Ett borde som man egentligen inte vill, men helt enkelt borde, som till exempel att äta nyttigare. Jag tycker verkligen (för det mesta) att pizza är godare än havregrynsgröt och att choklad är tusen gånger roligare än morötter. Jag borde verkligen äta morötter istället för all choklad jag stoppar i mig, men jag vill egentligen inte. Det är en sorts borde. Då har man att välja på att antingen tvinga sig att göra det man borde, eller att jobba på att vilja göra det man borde, eller att bara strunta i det och blunda och springa.

Det andra bordet (haha, bordet...) är när det är något man faktiskt vill, men det går ändå inte. Jag har och har haft några såna borden. Vissa har jag kommit till rätta med, några håller på att ordna sig, och ytterligare en del verkar det aldrig vilja bli någon ordning på. Här kan man känna en rätt stor frustration, när man vill och försöker men ingenting händer. Eller verkligen verkligen vill men inte ens lyckas försöka. Det är klart att det ligger nära till hands att känna sig värdelös då, det är ju som att man verkligen inte kan. Inte ens kan lära sig verkar det som.

Grejen är, tror jag, att acceptera sitt liv så som det ser ut och göra det man faktiskt kan just nu. Det kan vara väldigt lite, ibland kanske man inte kan göra någonting alls. Den som har försökt vet att det inte går (eller i alla fall väldigt dåligt) att tvinga fram något varaktigt eller fungerande ur den här andra sortens borden. Många känner sig dåliga för att de går omkring och vill något som de just nu inte lyckas med, men jag tror att det är helt fel. Jag tror istället att man kan vara glad att man har en längtan efter något bra. Om man har en längtan men inte förmågan att göra den till handling (om det är vad som skulle behövas), så tror jag att man ska vårda den viljan man har och helt enkelt bara hålla den vid liv och fortsätta vilja och längta, så kommer den så småning om att föra oss framåt mot målet. Har du provat att titta på någonting när du är ute och går? Ofta blir det så att man viker av ditåt en aning utan att man är medveten om det (förrän man snubblar över trotoarkanten). Jag tror att vår längtan gör samma sak med riktningen i våra liv. Om vi vill något tillräckligt mycket kommer vi så småning om ha mognat fram till den handling eller det beslut som krävs för att klara av det vi ville.

Det är inte ett dugg värdelöst att vilja vara en bättre människa. Det som är dåligt är att stirra sig blind på att man inte kan. Vårda din längtan, om du inte kan göra något just nu så acceptera det och försök inte tvinga dig till något som får dig att känna dig misslyckad, men fortsätt att vilja (det är ju faktiskt också att göra något). En dag (den kanske ligger närmre än du tror, eller kanske längre bort) så kommer du upptäcka att din längtan har fört dig dit du ville.

Det mesta är enklare än man tror. Du behöver inte kämpa dig blodig, du behöver bara vilja.



All creds to my God

Sov du så diskar jag

Jag har en bok som heter så. En tunn pocketbok som jag inte har läst ut. Det är nog den stillsammaste bok jag har läst, det händer inte direkt någonting alls. Jag vet inte om den är bra, den är absolut inte dålig. Jag köpte den nästan bara för titelns skull. Den fångade mig direkt, på ett sånt där fånigt sätt som inte går att beskriva (att något inte går att beskriva tror jag förstås inte på, allt går, men att säga så är också en sorts beskrivning). Den kändes så oskyldig och fin på något märkligt vis. Om man bara ser till orden så skulle den precis lika gärna kunnat tolkas som bitter och sur, men jag tycker att den är väldigt fin, den meningen.

Sov du så diskar jag.

Sån vill jag vara.

En klok människa

Det spelar ingen roll att det rimmar, en bok är INTE klok! En bok kan inte vara klok. Böcker är inte kloka. Jag är inte heller klok, men på ett helt annat sätt. Jag är nämligen både klok och inte riktigt klok. Men det hör till ett annat kapitel. Skål.

Däremot kan en bok vara skriven av en väldigt klok människa, det är det många böcker som är. Det är vansinnigt många böcker som inte är det också tyvärr, men de kan vi försöka undvika. En bok som jag inte tänker undvika ett dugg är "mitt liv i dina händer" av Wilfrid Stinissen. Sjukt bra bok, sjukt klok kille. Det är lite tråkigt att jag bara har ett ex, för då måste jag dels vänta till jag har läst ut den själv innan jag kan börja tvinga andra att läsa den, och så kan jag bara tvinga en i taget... suck, livet är tufft ibland. Men jag har några intet ont anande (kanske) offer som står i kö för att påtvingas dessa kloka tankar.

Nu måste jag vara seriös. Skål.


Fast, flytande eller geggigt

Det verkar som ett förtydligande är av nöden här... någon vilseledd stackare har fått för sig att vanligt bläck skulle vara flytande. Så är alltså icke fallet. Vanligt bläck, sånt som rullas fram av en liten kula, är geggigt. Inte fast, inte flytande, det är geggigt. Fast det är klart, om man använder en relativt tunn bläckpenna till att stabilisera en något för löst sittande OH-spegel... då blir så småning om bläcket, efter att plasten runt det har smält, ganska flytande. Men det betyder bara att bläcket i fråga är flytande till sin konsistens, inte att det är flytandebläck. Glasklart.

Fast bläck då? Ja det måste vara en trumpet eller liknande. Något annat kan jag inte tänka mig. Tänk vad dumt med en flytande bläckorkester...

Skål


Högerhänthet på burk (eller flaska)

Jag har en liten glasburk, eller flaska, en behållare av något slag... vad är skillnaden mellan en burk och en flaska? [leta leta kolla luska AHA!] det verkar som att det är en flaska jag har. Burkar är tydligen mer "afsedda till förvaring af kon­server, smör, bakverk, vissa medikamenter (ss. salvor, piller), tobak, snus m. m" (enligt SAOB, är inte språket bara underbart?) och det är inte det jag har i den. Om  man verkligen vill kan man nog säga att min flaska (som det alltså tydligen är) faktiskt har en hals också. Ungefär den typen av hals som en väldigt tjock och väldigt ihoptryckt människa har, men likväl en hals. Min flaska (jag har fortfarande svårt att kalla en behållare av den här typen för flaska, men det är väl bara att vänja sig, det är faktiskt ändå bättre än burk) har ett i mina ögon mycket speciellt innehåll. Jag skulle kunna ha en omröstning... hur många kände hur en fantastisk känsla av förundran och vördnad fullkomligt uteblev när jag avslöjade det mystiska innehållet? Förmodligen typ alla. Fast jag har ju förstås inte berättat vad det är för fantastiskt som jag har i min glasflaska som inte är en burk. Men när det här inlägget är publicerat kommer jag ha gjort det. Så man skulle kunna säga att jag har gjort det, fast det vore lögn just nu men sant sen när du läser. Precis som att "sen" inte då skulle vara sen, utan "nu". Har jag tappat alla nu eller ska jag snurra några varv till?

Det är en liten etikett på min glasflaska och på den är det en logga och två ord. PARKER® Quink® står det. Inget mer, bara det. Det är ungefär 50 ml mörkblått flytande bläck i den. Jag är förmodligen onormalt fascinerad av flytande bläck, men jag tycker att det är helt underbart. Det är nästan lite mystiskt, fast ändå inte liksom. Det är vackrare än vanligt bläck, fastän man för det mesta inte märker någon skillnad. Om man inte väntar sig den förstås. Men det är en speciell känsla att skriva med flytande bläck. Och så är bläckflaskan i sig vacker också. Trots att den egentligen inte alls är så särskilt speciell. Jag inser nu hur dumt det hade varit att kalla den för burk, det är väldigt sällan man har flaskor av plåt men en bläckburk låter absolut mer som en plåtlåda än som förvaringskärl för flytande bläck.

När jag ska skriva små hälsningar, till exempel i böcker eller grattiskort eller något annat som ska vara lite speciellt (och där underlaget tillåter) brukar jag använda min häftiga penna (med en spets som ser ut som en hand som pekar) och mitt fina flytande bläck. Du kanske till och med har något hemma hos dig som är skrivet med lite extra kärlek, en kort hälsning någonstans. Då har jag förmodligen tyckt att det var speciellt, det jag skrev, värt att lägga lite extra möda på. Lite för fint för att bara krafsa ner med en vanlig reklampenna. Jag tycker om flytande bläck.

Jag hade hatat flytande bläck om jag hade behövt använda det i skolan däremot. Jag är vänsterhänt. Jag gillar att vara vänsterhänt. Det är lite ballt. Jag ska alltid vara annorlunda på något sätt så det passar mig. Varför vara som alla andra när man kan vara tvärt om? Jag hade nog lärt mig fullt ut att bli högerhänt om jag hade tvingats använda flytande bläck i skolan. Tänk vad tråkigt livet hade varit då.

Ta hand om dig min vän, jag tycker om dig. Och dig också. På söndag är det första advent. Då ska man sjunga i kyrkan. Det är så.

Min hjärna är en kub

Jag har varit konstant hungrig sedan onsdag kväll ungefär. Märkligt det där... Jag menar, jag äter ju som jag ska tror jag. Kan man bli hungrig av att tänka mycket? Man kan ju i alla fall tappa vikt av att vara stressad. Fria associationer, min hjärna känns som en sån där kub. Rubiks. De där som man vrider på fram och tillbaks och ibland lyckas få någon sida med samma färg men då rör man till en annan istället. Ungefär så känns min hjärna. Som att någon försöker komma tillrätta med alla konstigheter genom att vrida och vända på hjärnhalvorna och alla tankar, och faktiskt har lyckats få en sida nästan klar men i och med det rörde till andra saker istället. Jag är verkligen hungrig. Och så gillar jag inte hur annonserna tenderar att anknyta till det jag skriver hela tiden.

Att sova eller inte sova, det du

Igår var första kvällen på mycket länge som jag faktiskt hade svårt att somna för att jag inte kunde sluta tänka. Detta trots att jag fortfarande var hyfsat slut efter middag hos en vän på onsdagen som slutade med att jag kom hem strax före klockan sex på torsdag morgon. Nu var det ju kanske inte så att jag låg vaken flera timmar och grubblade, men med tanke på att jag för det mesta sover som en stock en kvart efter att jag har stängt ögonen är det mesta över en halvtimme länge för mig...

Jag måste vara välsignad med en osannolik förmåga att somna. Jag kan somna var som helst. Till och med hemma i min egen säng. Mitt problem ligger väl snarare i att ta sig till sagda säng... Det är rent otroligt vad mycket saker det finns som man kan göra för att slippa gå och lägga sig. Sätta sig vid datorn eller mobilen och säga åt en vän att gå och lägga sig till exempel, det är bra för de behöver ju sova men gör inte det. Eller helt oprovocerat börja städa (ok, städning här är sällan oprovocerad... men det ser lika hemskt ut mitt på dagen när jag inte tar tag i det).

Jag har ätit frukost nu men jag är fortfarande hungrig. Frukt kanske? Ikväll blir det party. Jag fick skriva om "party" ungefär fyra gånger... Det blir problem när mer än två bokstäver ligger på rad, undrar om jag borde hitta ett bättre sätt att skriva på... Eller bara sova lite mer.

Tänk om man (jag) kunde ge sig (mig) själv samma stöd och råd som man (jag) ger andra. Bla bla jag är bra att prata med, bla bla jag säger kloka saker bla bla bla, men jag lyckas ändå inte hålla ordning på mitt eget liv. Jag ska försöka lyssna på råd som jag ger andra som om jag själv hade fått dem också. Nu kan jag ju nästan alla mina knep för att pigga upp folk och jag vet inte om jag kan köra dem på mig själv, men jag kan ju testa. Eller så kan jag bara försöka börja lita på andra människor. Det ska vara bra har jag hört. Det skulle jag nog sagt åt andra att göra.

Sekundvisare låter olika. Inte olika sekundvisare, det är ju givet, men olika sekunder. Sekundvisaren på min väggklocka har två ljud som den varvar. Ett ljud var annan sekund. Den tickar på två olika sätt. Alla mina väggklockor har varit så. Är det bara i mitt huvud eller gör klockor så? Isåfall, varför?

Jag ska nog göra verklighet av den där frukten nu. Försök att ha en trevlig dag och var inte för hård mot dig själv. Jag älskar mitt liv trots att det ibland får mig att gråta och är långt ifrån perfekt.

Osäkerheten om framtiden, ibland

Ibland känns det spännande att inte veta var livet ska ta väg med en. Att inte ha någon aning om hur tillvaron kommer att se ut om ett år eller några månader. Ibland känns det spännande att bara gå upp på morgonen, fylld av förväntan på livet och den närmast förestående framtiden. Det kan kännas bra att drömma och längta efter det man inte har och det kan vara så rogivande och samtidigt alldeles hisnande att gå utan mål mitt i stressen på Stockholms gator.

Ibland fylls det tomrum som är osäkerheten med spänd förväntan, och kanske till och med glädje - man blir både upprymd och alldeles lugn. Särskilt om man tror att det finns en Gud som har den koll som jag omöjligt kan ha själv. Då kan framtiden, både den som är långt bort och den som är helt omedelbart förestående, då kan den vara precis hur spännande och häftig som helst. Trots att man inte vet ett dugg om den.

Men ibland är man bara rädd.

På tal om religiösa friskolor

Det har varit ett himla liv den senaste tiden tycker jag. Om de religiösa friskolorna, eller skolor med konfessionell profil som jag har lärt mig att det heter. Ungefär. Jag tycker hur som helst att det har varit ett himla liv, som sagt. Kanske mest för att jag är med i en församling som har en viss anknytning till just en sådan friskola, det diskuteras ju mer när man själv är berörd. Jag har inte gått i skolan höll jag på att säga, men det har jag visst, jag har inte gått i någon form av religiös (grund-)skola. Jag har inte heller några barn i sagda skola eller jobbat där.
Jag har lite svårt att tycka det ena eller andra i just frågan om de religiösa friskolornas varande eller inte. Jag tror nämligen inte att det är just skolorna som är själva "problemet". Då är jag nog mer inne på det som Bosse Nyberg sa igår i en intervju i SR, om någon sorts allmän fientlighet mot religion. Jag tänker inte citera mer exakt än så för jag minns inte hur han formulerade sig. Men det var bra sagt, lyssna på den.

Hur som helst, så läste jag en kort insändare i DN i morse. Det var någon som var emot den här typen av skolor som kom med argumentet att barnen, när de har blivit vuxna ska ha möjligheten att själva fatta ett moget beslut (om vilken religion de vill tillhöra eller vad exakt skribenten nu tyckte att de i vuxen ålder skulle fatta ett moget beslut om). Just nu är det väl tur för mig att det inte är så många som läser den här bloggen för då skulle jag väl bli tvungen att gå under jorden, men jag tycker inte att det där är ett hållbart argument. Är jag då för indoktrinering och hjärntvätt? Är jag ytterligare en sån där konservativ knäppis som tycker att man ska banka in de tio budorden och alla apostlarnas namn i ungarna medan de är små och formbara och fortfarande går att sätta lite skräck i? Nej verkligen inte. En konservativ knäppis kan jag väl vara i vissa frågor, men inte i den här. När det gäller barnen har man inte råd att vara en knäppis, de är liksom för värdefulla för det.

Det jag tycker är så dumt med det här argumentet, att man inte på något sätt ska påverka barnen när de är just barn utan att de själva när de är kapabla till det ska fatta ett eget moget beslut, om vad som helst, är att det är en fin tanke som är helt ogenomförbar. Hur, mammor och pappor, hur hade ni tänkt ge era barn en neutral uppfostran? Visa mig det barn som fyller arton och sätter sig ner och väger för- och nackdelar med t.ex. olika religioner mot varandra och bestämmer sig för någon eller ingen av dem, och visa mig sedan barnets föräldrar.
Ett uppenbart fel i hela resonemanget är att människor inte är rakt igenom och obestridligt rationella. Vadå, menar hon att folk inte vet sitt eget bästa? Kanske. I vissa fall ja. (Därmed inte sagt att jag sitter inne med någon absolut sanning, jag är också människa.)
Ett annat fel är att barn är så extremt formbara och öppna för intryck och all möjlig påverkan. Det jag säger är inte att det vore synd att inte forma dem när det är så lätt, utan att vi inte på något sätt kan låta bli att forma och påverka dem.

Om vi kommer tillbaks till själva skolfrågan, så tyckte skribenten att man inte skulle ha några religiösa inslag alls i skolan för att barnen inte skulle påverkas att bilda någon särskilt uppfattning för eller emot någon religion över huvut taget utan fatta ett moget beslut i vuxen ålder. Det skolorna idag lär ut och förmedlar är att religion är påhitt och i bästa fall en uppsättning schyssta moraliska riktlinjer. Är det att inte påverka barnen? Vilken ställning tar de flesta barnen efter tolv år omgivna av den inställningen? Det fula med underliggande budskap är att man för det mesta inte ens kan konfrontera dem. När jag gick på gymnasiet så hade vi vid ett tillfälle en vikarie i svenska som nog inte var särskilt religiös. Vi läste olika skapelseberättelser och däribland bibelns, varpå hon med ett tonfall som verkade vara en blandning mellan roat och lite hånfullt frågar "det är väl ingen som tror på det här här va?" Några log, ingen sa något. Jag blev ganska arg, men sa ingenting. Jag tror inte att jorden skapades på sju dagar, det är inte det som är grejen här, men med den attityden till religion i skolan, hur många kommer ens behöva fatta ett "moget beslut i vuxen ålder"? Det är redan fattat åt dem. Religion är en saga. Tro på den om du vill. Är det neutralt?

Spara pengar, före eller efter?

Jag har tänkt en hel del på pengar och att köpa saker den senaste tiden. Kanske inte mer än vanligt får jag väl erkänna, men ur lite andra synvinklar än enbart "vill ha". Typ. Framför allt en tanke som har slagit rot i mitt förunderliga (no reason) sinne är det här med att köpa grejer som man inte har råd med. Nu och då liksom. Är det någon idag som vill ha en svindyr plasma-TV eller en totalt övervärderad märkes-vad-som-helst till exempel, så finns det lite olika alternativ. Man kan ta ett lån (inte så smart kanske men det kan man), man kan (ofta, lite beroende på varan i fråga) köpa på avbetalning, man kan handla på kredit (smidigt det där, köpa utan att betala! eller hur var det nu?), och... ja det är väl de vanligaste alternativen idag tror jag. Man kan förstås sno grejer också, men det var nu själva köpandet och inte bara införskaffande av saker på valfritt sätt i största allmänhet som hade spökat i min hjärna. Alltså, köpa nu och betala sen. Det är ju det som allt det här går ut på. Och är det inte det som väldigt mycket idag går ut på? Man vill liksom ha, kräver nästan, omedelbar belöning/tillfredställelse.
Men om jag vill ha något så finns det ju faktiskt minst ett alternativ till, som kommer bort mer och mer känns det som. Jag kan spara och lägga undan pengar innan jag köper något. Nu verkar det som att man som regel sparar efteråt. Jag tycker i alla fall att det känns lite märkligt.

-Näe, jag kan inte lägga ut så mycket pengar, jag sparar till en ny plasma-TV...
-Jaha... menne... den du har är väl helt ok? eller?
-Va? Ja! Men alltså det är ju den jag sparar till!


Nej, eller hur? Låter inte riktigt... "normalt" får man ju inte säga, men eftersom jag bara svarar inför Gud och mig själv (kanske lagen möjligen om de skulle komma på mig...) så kan jag säga att det inte känns riktigt riktigt. Enligt mitt sätt att se på saken är det där ett felaktigt beteende.  Det är vad jag tycker. Nu är jag ju inte så ung-och-dum att jag inte fattar att det finns vissa grejer som mer eller mindre kräver lån. Bra eller dåligt; så är det ju. Men till de sakerna hör inte en ny TV, en häftig väska, den senaste mobilen, ett högtalarsystem med guldtrådar, de gör bara inte det. Förut så sparade man innan man köpte något dyrt, nu sparar man efteråt. Förutom att det i mina ögon är konstigt, så är det desutom inte alla som kan hantera den typen av... kan man kalla det ansvar? Frihet? Möjlighet? Jag vill gärna hitta ett mer negativt ord men jag är för hjärntvättad för det. Förstå min poäng istället. Om jag har någon. Men det är jag relativt säker på att jag har.

Just nu är det bara två saker som gäller, äta eller sova. Det mest hälsosamma vora absolut att sova, så i normala fall skulle jag ätit. Men jag ska sova, faktiskt. God natt.

SM och paranoia

Det har varit ett tag av tystnad, jag vet... men eftersom jag ändå inte skriver något vettigt så blir nog inte bloggsverige särskilt lidande. För sjutton, bloggsverige är väl precis lika överbefolkat som resten av världen. Man borde lägga ner internet. Det är lustigt hur man gör saker som man ändå inte gillar. Jag hatar/starkt ogillar facebook (jag har, och använder facebook), jag tycker att de allra flesta bloggar är onödiga och dumma (jag bloggar), jag inser idiotin i att köpa vanligt vatten på flaska (jag fullkomligt överkonsumerar flaskvatten)... och jag är nog inte helt ensam heller. För övrigt så läste jag just ut en mycket bra bok, Vandraren som visserligen spädde på min paranioa ytterligare men ändå var väldigt bra. Förutom den där paranioda biten... inte den i boken alltså, det var bra, den i mitt huvud...

Arbetet med "Svea" går frammåt och det är bra. Premiären hamnar väl runt 12/12 i år verkar det som. Mitt största hinder just nu som det ser ut är att behärska ett stycke monolog, ett par inlines och ett nattlinne. Samtidigt. We'll see about that...

Så hittade jag den här också. Kanske inte den bästa varianten av många, men jag letade inte heller så håll käften och spela. Nu ska jag gå och tvångsmatas med underhållning av samhället så att jag håller mig på mattan.

fler roliga spel på gratis-spel.net...

Dumt, dumt, dumt

Det finns en ny häftig grej som kallas för facebook, någon som känner till det? Det är sant. Det finns en grej som kallas för facebook, och där finns det en grej som kallas för Pirates vs. Ninjas. Jag tänker helt enkelt utgå från att alla som eventuellt läser det här har facebook och/eller vet vad jag pratar om och/eller av någon annan anledning inte behöver få det förklarat för sig. Ok, moving on... Pirates vs. Ninjas alltså. Sist jag kollade var det 1,367,173 pirater och 1,398,000 ninjor. Och nu till min poäng (aha! det fanns en poäng!) Är det någon som över huvud taget har reflekterat över det fullkomligt orimliga i ett slag mellan pirater och ninjor? Det finns ju inte någon gren som piraterna skulle ha någon som helst chans i. Ok, det finns det förmodligen, men i alla fall ingen som helst form av närstrid. Möjligen om man tvingade upp ninjorna på ett skepp... men nej! Det är dumt! Fullkomligt orimligt och dumt! Ta bort! Lägg ner! Baaah!

Nu skulle man ju kunna tro att jag har väldigt mycket lite för mig eftersom jag uppenbarligen har tid och energi att bli frustrerad över något så dumt som en dum application om en dum grej på en dum sida, men det har jag inte. Jag är bara väldigt dålig på att prioritera.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0