En repig ixus och en yrvaken dröm

"Vad ska du bli när du bli stor?" stod det... Så hade hon skrivit, miss Sofy (http://sofierosell.blogg.se). Ja vad i hela friden ska man bli? Det märker man väl när man är stor, vad man blev. Men om man vill förekomma lite då, vara med och bestämma en aning? Tja, då får man väl tänka snabbt helt enkelt, för rätt vad det är så står man där och är stor. Då får man se vad man blev.

Jag tror inte att jag ville bli något särskilt när jag var liten. Tja, kanske delfinskötare då... om det inte var Lina som ville det, någon av oss var det i alla fall. Kanske båda. Jag kanske drömde om att gå på lina (snöre, inte syster)  också, men det var nog inget jag ville jobba med.

Nej, jag har nog aldrig riktigt vetat vad jag ska bli när jag blir stor. Förutom när jag 14 år gammal även jag (liksom miss Sofy några år tidigare) bestämde mig för att bli skådis. Men just då var det för många som tyckte att jag skulle skaffa mig en riktig utbildning och ett riktigt jobb istället, och gymnasievalet som skulle avgöra hela min framtid (för visst är det så det funkar?) blev inte särskilt estetiskt. Fast det är klart att det är lätt att skylla på andra. Egentligen lyssnade jag nog helt enkelt för mycket på de där andra, och egentligen var jag nog bara rädd. Sådär som man är. Försiktig med ett snällt ord, feg med ett lite elakare. Sådär som man kan vara helt enkelt. Rädd. Och hur stor är man egentligen när man är 14? Inte så stor som man känner sig när man går där och äger hela världen i alla fall. Det finns för många gymnasieprofiler. Det fanns för många redan innan de blev så här många... nu finns det på tok för många.

Är jag dum i huvet som tycker att 14-åringar är barn? Fast det kanske de inte är längre, allt går ju nedåt i åldrarna... dumvuxenhet också säkert. Tonåringar, visst, men en 13-åring och en 19-åring är inte lika gamla. Det här kan jag ta en annan gång, men tänk om barn fick vara barn... tänk lite på det.

Varför utbildar jag mig till personaltant egentligen? Är det det som jag ska bli när jag blir stor? Jag vet ju att man inte ska ägna sig åt tillfälliga lösningar eller något som innehåller "så länge", men det är svårt att stå still. Fotograf kanske? Det var det någon som sa, och det lät trevligt. Roligt. Möjligt. Jag har hört att sopgubbar tjänar mycket pengar. Men jag är ju ingen gubbe. Och jag vill nog ändå hellre fota än tjäna mycket pengar. Dessutom kanske det inte var sant, vad vet jag. Men jag är ju ändå ingen gubbe. Jag har nog ungefär samma möjligheter inom foto som skådespeleri (om jag skulle lyckas ta mig igenom hela startsträckan) men det känns som att jag har bättre förutsättningar att få igång någon form av fotokarriär. Varför tycker jag så illa om att använda ordet karriär när jag pratar om mig själv? Märklig man är. Fast kanske inte märkligare än andra... men jag säger det ändå. Lite konstig måste man få vara. Jag har faktiskt sålt en av mina bilder. Det är lite tufft. Tycker jag i alla fall.

Jag ska lära mig fotografera på riktigt. Frigöra lite tid, skaffa en bok, gå en kurs, slita lite mer på min repiga kanon, börja stalka fotograf Håkan Flank på jobbet... sånt som man gör när man ska lära sig något. Sen kan jag bestämma om det är det jag ska göra när jag blir stor. Om jag inte blir stor någon gång på vägen. Då får jag se vad jag blev.

2008-01-10 @ 13:44:34 Allmänt Permalink

Kommentarer
Postat av: Tobias

14-åringar är barn och dessutom dumma i huvudet...

sen ska du inte vara så låst vid det stereotypa genuskontraktet. tänk på den sociologiska visheten :P

2008-01-14 @ 13:29:02
URL: http://tobbs.webblogg.se
Postat av: Andreas

Ja, vad ska man egentligen bli när man blir stor?
Tänk om man aldrig blir stor... tänk om man inte måste bli det... tänk om man bara kan vara sig själv just nu hela tiden... bara vara vuxen när det behövs och barnsligt livsglad dess emellan hela livet...

http://home.online.no/~groennsl/farbror/

2008-01-14 @ 23:20:45
URL: http://a5.blogg.se
Postat av: lisen

Jag ville bli djungelkvinna när jag var liten, hah.

Jag ville gärna tro att jag var "vuxen" vid 15 års ålder. Men man vet ju bättre nu... frågan är om jag kommer se tillbaka på mig själv om tre år och säga samma sak ^^

2008-01-15 @ 09:04:00
Postat av: sofy

Jo jag tror jag är stor nu och man har kommit ganska långt ändå :) Men det är ju så lång väg kvar! :/ Tycker du ska stalka fotograf flank lite oftare :)

2008-01-15 @ 16:01:12
URL: http://sofierosell.blogg.se
Postat av: Daniel

Svar på dethär med vuxenhet och barnhet(?) med varning för urspårning.

När jag började plugga på universitet, jobba och umgås med äldre personer i mina fritidsintressen insåg jag att vuxna människor inte är mer vuxna än barn, de är bara mer självsäkra.

Jag kanske var ensam om att ha en förskönad bild av vuxna som felfria och alltvetande; föräldrar som gjorde rätt beslut, lärare som visste allt och folk som visste allt om sina yrken. Allt visade sig vara fel.
Vuxna människor är precis som barn, de kanske har mer erfarenhet än barn, men det är inte mängden erfarenhet som räknas. Det är vad man gör av erfarenheten som räknas, och folk gör inget av den.
Folk är idioter. Folk är barn.

Jag har ingen respekt för vuxna eller talangfulla människor längre. Ålder och talang betyder inget. Jag har respekt för människor som gör det bästa av den erfarenhet och talang de har.

Du har många talanger och mycket erfarenhet för någon i din ålder. Gör något du kan leva på och blir lycklig av, men bli inte sopgubbe.
Kom ihåg att om man tittar på en lycklig person så ser man hur den bygger en båt, skriver en symfoni, fostrar sina barn eller odlar orkidéer. Den jagar inte lyckan som en skjortknapp som rullat in någonstans under byrån.

2008-01-30 @ 22:55:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Kategorier
Arkiv
RSS 2.0