Bluh
Tack och god natt
Vem var det som ringde?
Jag har blivit uppringd några gånger i veckan ett tag nu av ett företag i Stockholm som säger sig ha fått mitt nummer av en vän till mig som varit hos dem, vilket jag betvivlar. För det första så sökte de första gången en Johan, och när jag sa att det inte fanns någon sån på mitt nummer så kunde det kanske finnas en Elisabet där? men nej, jag heter inte det heller. Lösningen på det problemet var helt enkelt att ändra namnet på den påstådda inbjudan till mitt. Där ser man. Dessutom känner jag inte till att någon av mina bekanta skulle ha varid där över huvud taget. Det känns med som ett billigt knep. Hur som helst, de ringde igen senast idag och eftersom jag tyckte mig känns igen numret så lät jag bli att svara.
Jag tyckte mig minnas att jag hade försökt kolla numret på eniro förut men jag försökte igen, och blev inte mycket klokare på det. Inget svar. Däremot påmindes jag om en annan användbar sida: vem ringde?
mycket bra initiativ faktiskt, där fick jag bekräftat att det var samma människor som hade förföljt mig de senaste veckorna, och kunde lägga in mitt bidrag också. Ett problem bara: i kommentarläget så vill de ha ett namn, och om man då som jag vanligtvis uppger ett namn med bara två bokstäver så går det inte att posta kommentaren. Det roliga är att det kommer upp ett felmedelande, det du har skrivit raderas, och du får börja om från början. Utan att veta vad det var för fel. Precis, det står bara att det var ett fel med någonting men inte med vad. Det får man klura ut själv. Jag testade i alla fall på tredje försöket att skriva ut hela mitt namn och då var det inga problem längre.
En annan grej som var lite kul:
en tyst ringsignal som du kan lägga till på de nummer som brukar terrorisera dig, så slipper du ens märka att det ringer.
Något annat som jag hade missat på min egen telefon var att den under samtalslistor och samtalshantering tror jag det var, har en spärrlista där jag kan lägga in ett antal nummer så automatiskt trycks bort när de försöker ringa mig. så det var slutet på alla tröttsama samtal från just dem i alla fall. tydligen så ska alla samsungtelefoner ha det här, det hade jag ärligt talat ingen aning om. men hey, nu vet jag :) tack för den.
Dum eller modig? Lite av varje hoppas jag...
Framför denna skärm igen... med vänsterhandens fingertoppar värkandes mot tangenterna (jag har plockat upp gitarren igen, så yay!) och båda händerna lite lagom skakiga (jag har druckit kaffe igen, shell skaffa koffeinfritt!) försöker jag förstå mig på mig själv (trots att jag egentligen vet att det inte riktigt låter sig göras). Jag har idag suttit ungefär 50 minuter på en intervju ca 15 mil bort, dvs ungefär fyra delar bilresa och en del intervju. Bara det liksom... yay. Fast jag gillar iofs att köra bil, så det var ändå lite trevligt. Förutom när bettan lurade ner mig på ulvsundavägen på hemvägen och jag bara alldeles precis för sent insåg att jag bara hade kunnat ta E4an rakt av... problemet med gps är att man slutar tänka själv, även när man skulle kunnat. Man borde ha en gps som känner av ens hjärnvågor på något sätt och blir svart när den känner av att man egentligen skulle hitta själv om man bara försökte. Gpser är nog inte ett dugg bättre än förnedringstv egentligen, allt är en del av den stora konspirationen som ska passivisera människor till lättmanipulerade paket... anyway, sidospår i alla ära men tillbaka till intervjun.
Jag har alltså varit på interbvju idag, för svenskt skolfoto. I Nyköping. Jag har aldrig jobbat med foto i hela mitt liv, jag har sålt en bild som aldrig användes, jag har några bilder som är paxade men inte sålda än och jag har tagit några bilder helt ideellt till en ridskolas hemsida. Det är i stort sett hela min meritlista. Fotomässigt. Ganska oimponerande med andra ord, men på något vis hamnade jag alltså på den här intervjun och även om jag fortfarande väldigt gärna vill ha jobbet började jag halvvägs in i själva snacket bli ganska nervös. Vad i hela världen har jag sparkat igång här egentligen? Är jag alldeles dum i huvet som ens söker det här jobbet? Eller är jag modig som tror på mig själv fastän jag ännu inte alls har det tekniska kunnande som krävs? För det andra fixar jag ju lätt som en pannkaka eller två, det är det rent fototekniska som jag liksom inte riktigt har lärt mig än. Men det var ju det jag tänkte fixa här, det finns ju knappast något bättre sätt att lära sig någonting än att försätta sig själv i en situation där man är så illa tvungen. Men shit, är jag alldeles dum i huvet? Kanske. Ibland är det nog bra att vara lite dum tror jag, det finns nog en hel del som man kanske borde vara rädd för att göra egentligen, men som ändå faktiskt kan gå riktigt bra och visa sig vara en värdefull erfarenhet. Dum eller modig, jag tänker i alla fall inte banga. Nu har jag varit så ärlig jag bara kunde och förklarat vad jag kan och vad jag kan lära mig så nu är det upp till dem som kan det att göra bedömningen om jag kan göras till en skolfotograf eller inte. Säger de nej så slipper jag och säger de ja så måste det betyda att de tror på mig så det är ju bara att slappna av och vänta på ett svar. Men visst, jag är skitskraj...
Julpyssling
Men nu ska jag sluta att undvika den där eländes uppgiften...
Titta spel...
Slit och släng
Vinka till publiken
Jag bara undrar... varför ser man så ful ut i en webkamera? Ja om man skulle vara i en kamera så skulle man väl inte se så värst läcker ut ens om det var värsta värstingcanonen, men you know... för jag tror verkligen inte att jag är så ful egentligen. Jag vet i alla fall att andra kameror har tagit väldigt mycket bättre bilder. På mig alltså. Ja ja, jag använder inte skiten i alla fall. Häpp!
Ring ring...
Jag har två musik-förälskelser på gång, dels Skillets whispers in the dark som slår allt just nu, och uttrycket "mind bullets" i wonderboy. Överlag så är wonderboy väldigt episk och trevlig. Särskilt ihop med videon.
Annars så är jag sjukt nöjd med min lilla dator. Den är inte världens snabbaste, ingen speldator direkt, ingen värstinghistoria över huvud taget egentligen, men väldigt väldigt bra på det den ska kunna. Den är liten, lätt att ta med, perfekt att surfa och skriva på. Den har blivit min planerings- och anteckningsdator. Jag gillar inte att den har inbyggd webkamera, men jag ska skaffa ett fint klistermärke att ha där så finns den inte mer. En annan sak som kanske inte är helt hundra är att skärmen är så bred, det blir en himla massa scrollande ibland. Men det går att överleva. Jag har ännu inte lyckats bli tokig på batteritiden i alla fall, det är en bra sak.
Ringar och balonger... och en dator.
Vi valde enkla klassiska ringar, inga krusiduller eller stenar. Inte på de här i alla fall. Jag är helnöjd, och storleken blev perfekt. Stor noja, förutom den för att tappa ringarna över korgkanten förstås, var ju att storleken skulle vara helt fel. Värst skulle nog vara för liten, men för stor suger ju det också... men icke, den passade perfekt.
vi åkte med springconsultingbalongen vars korg tog 22 passagerare. Det hade varit ballt att åka i shrekbalongen... men den tar bara två så det kanske hade blivit dyrt, jag vet inte. Eller omöjligt att få en tid eller nåt, I don't know men det hade varit tufft att förlova sig i en shrekbalong ^_^
Jag har blivit med dator också. En liten plutt att ha i skolan. Loggan är ful, silverbiten längst ut på skärmen är också ful, och blir fingeravtryckig alldeles för lätt, men den verkar fungera som den ska. Jag ska sätta ett klistermärke över webkameran... men överlag (den korta stund jag har haft den förstås) så känner jag mig riktigt nöjd. Får se om jag blir tokig på batteritiden, men just nu verkar det inte så.
Det ska nog bli bra det här. Men jag vill ha tillbaka min ring... Fast jag vill ju gärna ha den skriven också så jag får väl vänta antar jag. Men i helgen kommer min Carre hit :DI framtiden kommer alla födas fula
Om två hysteriskt fula människor skaffar ett barn, så blir det troligen ingen skönhetssensation. Gener och allt det där, ni vet. Om samma människor har haft såna problem med att vara fula att de till slut gav efter och la sig under kniven så att de så småning om kom att se riktigt imponerande enastående vackra ut, och sen skaffade ett barn... skulle det nog bli ungefär som i det första fallet. Gener och allt det där, ni vet. Plastikkirurgin trixar ju mest med skalet för tillfället.
Vill man vara en del av kändiseliten får man inte vara ful. Det får man egentligen inte till vardags om man är en vanlig dödlig heller, men det är det inte lika många som vill erkänna. Åter till kändiseliten alltså, jag vet inte riktigt hur vanligt det är med diverse skönhetsoperationer, men själva grejen är ju att man lurar naturen. Är man kort så kan man bli längre (det gör ont, men det funkar), är man tjock kan man bli smal, har man en stor tjock boxarnäsa kan den bli en liten och nätt uppnäsa och så vidare och så vidare... Det finns fortfarande en bunt människor som är naturligt vackra (som vi föraktar eftersom vi inte är som de och inte heller kan förkasta deras många operationer som alltså varken finns eller behövs), vilka alltså förmodligen kommer få vackra barn (inte säkert, men troligen). Det finns också en bunt människor som inte var särskilt heta till att börja med, men som gjorde något åt det. Tyvärr vet deras arvsanlag inte om det, och kommer skicka fulgenerna vidare. Konsekvensen blir så småning om en massa snygga människor med fula barn och en generation kändisbarn som växer upp och inte alls har sina enastående vackra föräldrars raka tänder och näsa, smala midja eller välbalanserade ansiktsdrag. Medelmåttor helt enkelt, och efter några generationer ytterligare av lurande av naturen kommer vi ha en ful kändiselit som ser vacker ut. Som i värsta fall börjar skära i sina barn också och inte bara i sig själva.
Men vanliga dödliga har ju också börjat kunna ta del av fördelarna som kosmetisk kirurgi med mera erbjuder. Det får konsekvenser. Snygga människor får troligen mer sex, snygga människor får troligen i större utsträckning barn än folk som ser ut som stryk. Eftersom det inte riktigt är ok att vara ful och det blir lättare och lättare att göra något åt det så är det inte helt orimligt att anta att fler och fler väljer att faktiskt göra något åt det. Om nu vanliga helt okända fula människor går om de naturligt halvsnygga och blir riktigt vackra, så blir det ju som det blir. Vilken blåsning när man trodde att man hade hittat den perfekta partnern och så kommer det ut en riktig kråkunge...
Efter tillräckligt många generationer av sjunkande acceptans för estetiska skavanker och stigande tillgänglighet av kosmetisk kirurgi är det inte omöjligt att människor föds fulare och fulare. I en tid där alla föds fula och dör vackra.
En elefant balanserade...
Om jag inte har alldeles fel så blir det här mitt hundrade inlägg. Hundra inlägg av vadå? Jag vet inte riktigt... ord? Det spelar väl strängt taget ingen roll antar jag, men det händer ju att man funderar. På livet, universum och allting... Hur många elefanter kan egentligen en liten liten spindeltråd bära?
Måndag igen... ...
Men jag lyssnade på Fredrik Lindströms sommarprogram på vägen hit och han säger att det är normalt att vara arg på stolpar... så då är det nog ok att tjura på kuvert också.
Snart är det semester i alla fall, några sköna veckor utan pengar att vårda latheten lite extra. Undras vad man kan tänkas hitta på då.
För att fortsätta på det trevliga temat irritationsmoment... en patient kommer och tar en lapp med nummer 58, men siffertavlan ovanför luckorna visar på 59. ingen större huvudvärk, tar 58 och när den är klar så sticker jag ut huvet och istället för att trycka fram 59 (som ju redan står där) och säger att då kan jag hjälpa 59 nu då. De två väntande patienterna kikar ner på sina nummerlappar och skakar på huvudet, den ena har 61 och 60 säger den andra. Jag ser mig omkring lite extra för jag tyckte verkligen att 59 borde finnas i närheten, men icke. Så jag får hjälpa patienten som sitter och säger "60" och inget mer, varpå han kommer fram och slänger fram en liten lapp som det står 59 på. Vad göra... man svär lite försiktigt inne i huvudet och ler artigt åt 59.
Vackra Flank?
Alldeles lagom underhållande för att pula med några minuter, pröva vanliga eller hitta på tokiga namn och se hur många föräldrar som av en eller annan anledning tyckte att det var en bra idé att kalla sina söner för Uke.
Det finns till exempel bara en kvinna som heter Regn (och jag tror bestämt att det rör sig om din kusin Carr, eller?) och två Lisa-Li. Däremot så finns det 70003 Johannor...
Ingen medeltid för mig i år... någon som vill ha en klänning?
Tjusig va? Jag älskar den.
Men ska man prompt ha en ny så kostar ju det... så nu ska jag skiljas från min blå skönhet.
Klänningen ligger ute på blocket ett tag till, på länken här
http://www.blocket.se/vi/16906565.htm?ca=11_s
Foto, fika och fiol
Jag har börjat plåga mina grannar med fiol-ljud ^_^ Hämtade hem hopfen i måndags och sen har jag spelat i alla fall hittills varje kväll. Roligt med musik :)
Nu äre fikakompensation för den bristfälliga frukosten... Häpp!
Imorn drar vi söderut
Min rygg gör ont... eller axeln, eller axlarna. Jag vet inte, men sak samma... det är visst roligt att vara tillbaka men jag gissar att det inte precis kommer kännas bättre när jag den femtonde augusti traskar hem härifrån för sista gången på ett år eller så. Jag klättrar upp och ner på stolen, står, sitter, sitter bakofram, men hur man än gör så trasslar den till sig det där ryggeländet. Däremot så lyckades jag åka av nyckeln till kassalådan när jag rullade runt på min märkligt funtade stol idag. Inte så bra kanske... Ibland undrar jag vem som har gjort de här stolarna, och hur människan i fråga tänkte. Nej, jag tror nog att jag vet hur hanhondendet tänkte... de tänkte nog att det skulle bli en väldigt ergonomisk och ändå snygg stol som man kan ställa in på en miljard sätt och kunna rulla runt på hela daaaaagen. Stackarn kan inte ha haft någon aning om att det skulle bli ett fult elände till stol som det inte går att sitta på för att man får ont både i rumpan och ryggen och om man någon gång skulle råka hitta en inställning som funkar så kan man aldrig hitta tillbaks till den sen. Men det är väl onödigt att klaga antar jag. Bara att ställa sig upp.
Imorgon blir det bilkörning. Till Öland. Tur att vi är två som delar på det... fast det finns säkert de som inte alls tycker att det är långt att köra dit. Men det är väl relativt som så mycket annat antar jag. Fast om allting är relativt så är ju det också relativt och då är ju inte allt relativt... mera nästan allt. Vad skönt det vore att vara ledig och ha pengar. Eller bara ha pengar... eller jag vet inte. Nu är det nog rast strax tror jag.
Jag har potential
Ja du Lisen, Vendetta kanske inte är så mycket värre än Loke... det låter ju tusan så mycket bättre i alla fall. Fast det förstås, de skulle väl sällan komma på tal för samma unge. Fast det kanske inte är så givet att Vendetta skulle vara ett flicknamn? Det kanske bara är som jag tycker... det är ju faktiskt inte ens ett namn. Egentligen. Fast vad är det som avgör om ett namn är ett namn? Regn var väl ändå mest ett väderfenomen fram till det att man började kalla ungar för det? Men nu är det ju ett namn, om än kanske lite ovanligt. Fast det är förstås inte riktigt lika laddat som Vendetta. Visst finns det liknande namn som mer är namn på riktigt, men de når liksom inte riktigt hela vägen fram... typ Vendela, Vanessa, Verona och alla andra snarlika.
http://typera.tk <--jag har uppenbarligen potential. till vad vet jag inte, men rackarns om jag inte har potential! Svenska meningar, två minuter skriva. Igen. Igen. Igen. Varför tycker jag att det är så roligt?
Hej här är jag!
Tillbaka bakom luckan och skärmen och därmed kanske lite oftare på bloggen också. I några veckor åtminstone, sen kanske det håller i sig ett tag till. Eller kanske inte, vem vet...
Steg ett är definitivt att vänja sig vid dygnsrytmen. Eller kanske vid de nya rutinerna... eller... nä jag vet inte. Jobbmänniskan verkar bo kvar i alla fall, hon hoppade fram väldigt snabbt, fast jag känner mig mer och mer som den inhoppare jag är för varje gång jag kommer tillbaks. Massa nytt, annat liv, man förändras väl antar jag.
Jag drömde i natt att vi hade fått en liten... hon var bara några dagar gammal och hade halvmörkt fjunigt hår (och bruna ögon tror jag, vilket var rätt underligt egentligen eftersom både jag och T är blåögade...) hon var i alla fall alldeles bedårande och vi skulle iväg på hennes barnvälsignelse men jag skulle inte med (jag tror att jag jobbade hemma eller nåt) men sen så skulle jag det i alla fall (jag kom väl på att det är klart att jag måste med!) men så hade vi ju inget namn till henne än... hon var insvept i en brokig filt som såg lite ut som ett tunt lapptäcke, jag tittade på henne och testade Vendetta, för att se om det verkligen var så nono trots allt, men strax efter att jag hade gjort det så vaknade jag. Så det var det enda namn som hon han få, antingen det eller så är hon fortfarande namnlös. Jag föredrar att kalla henne Vendetta. Men det kanske är så, att man inte kan kalla ett barn för blodshämnd... att det ska vara så kinkigt sånt där. Får man kalla en unge för Lovejoy så borde man väl få kalla henne för Vendetta. Fast det kanske man får föresten, jag har ju inte precis kollat.
Hej och välkommen till telefoniträsket, var god svär så mycket du orkar
Två saker undrar jag, varför är det alltid såhär och varför gör man detta mot sig själv? varför utsätter man sig gång på gång för sånt här? Den andra frågan kan naturligtvis sägas ha det enkla svaret att man är så förbaskat illa tvungen, och det kanske stämmer. Men varför ska det alltid jämt och hela tiden krångla på ett eller hundra sätt?!
Men nu ska jag faktiskt iväg och käka med min opererade och knarkande sys, om hon kan äta nåt stackarn... och själv gnäller man över lite ont i halsen som det inte ens har blivit fluss av.
Skål!
