Dumt, dumt, dumt
Det finns en ny häftig grej som kallas för facebook, någon som känner till det? Det är sant. Det finns en grej som kallas för facebook, och där finns det en grej som kallas för Pirates vs. Ninjas. Jag tänker helt enkelt utgå från att alla som eventuellt läser det här har facebook och/eller vet vad jag pratar om och/eller av någon annan anledning inte behöver få det förklarat för sig. Ok, moving on... Pirates vs. Ninjas alltså. Sist jag kollade var det 1,367,173 pirater och 1,398,000 ninjor. Och nu till min poäng (aha! det fanns en poäng!) Är det någon som över huvud taget har reflekterat över det fullkomligt orimliga i ett slag mellan pirater och ninjor? Det finns ju inte någon gren som piraterna skulle ha någon som helst chans i. Ok, det finns det förmodligen, men i alla fall ingen som helst form av närstrid. Möjligen om man tvingade upp ninjorna på ett skepp... men nej! Det är dumt! Fullkomligt orimligt och dumt! Ta bort! Lägg ner! Baaah!
Nu skulle man ju kunna tro att jag har väldigt mycket lite för mig eftersom jag uppenbarligen har tid och energi att bli frustrerad över något så dumt som en dum application om en dum grej på en dum sida, men det har jag inte. Jag är bara väldigt dålig på att prioritera.
Är det bara för att jag är tjej?
Jag jobbara några timmar i månaden som barnflicka åt ett litet barn. Idag när jag hade hämtat på dagis och gått tillbaka och bytt till rätt barnvagn så tog vi en sväng längs en strandpromenad. Känslan av att i sakta mak gå med ett barn i en vagn, utan något egentligt mål utan mest bara strövandes, är storartad. Jag går inte för att få motion, jag går inte för att komma någonstans, jag bara går. Men framför allt så har jag barnet framför mig hela tiden. Jag håller konstant ett öga på mössan som är ungefär det enda jag ser, ler lite åt ljud och händer som far ut så fort det händer något och strålar av stolthet när någon ler med huvudet på sned åt knytet i vagnen som jag skjuter framför mig. Varför är det så, att så fort man blir ensam med ett barn som är hyfsat litet så känns det som att det är ens eget? Man blir liksom helt översköljd av så kallade moderskänslor. Det är lite läckert, men samtidigt är det ju lite deprimerande eftersom man inte har något eget knyte att hämta på dagis och väckas av tolv gånger varje natt...
Samhällsteori - inte bara tråkigt
"När vi samtalar med varandra tror vi vanligtvis att det vi säger är ganska välordnat och strukturerat, mer eller mindre som en skriven text. Men så är det inte. Till och med vetenskapliga och juridiska diskussioner visar sig vid närmare analyser - exempelvis när man skriver ut en bandupptagning - innehålla mängder av 'ähh' och 'öhh', horribla meningskonstruktioner, avbrott, infall och besynnerliga hänvisningar."
Festligt skrivet i "Klassisk och modern samhällsteori".
Eller, jag tyckte i alla fall att det var festligt. Fast det kanske mest var på grund av användandet av i mina ögon festliga uttryck som "horribla meningskonstruktioner" och "besynnerliga hänvisningar". Jag må vara en märklig människa, men jag roas av sånt ^_^
Onödigt
Onödigt att lägga tid här när jag ligger efter i ungefär allt annat som faktiskt borde göras. Plug t.ex. Eller ta på mig strumpor. Jag ska ta på mig ett par strumpor.
Nollning som är så kul!
Nu har de beslagtagit några hundra liter alkohol igen, och förstört en trevlig nollning igen. För visst är det ändå ganska kul för en sextonårig flicka som inte brukar dricka särskilt mycket annars att få festa loss ordentligt och lära känna de som hon ska dela sin vardag med i tre år framöver? Ja just det, jag menar nollningen på gymnasiet. Tonåringarnas dockvrå, där de låtsas att de är mycket äldre än de är och sysslar med sånt som de stora tjejerna och killarna gör. Jag tycker faktiskt inte att det är vettigt när man trattar i varandra sprit och ägnar sig åt andra på nollningar förekommande festligheter, och jag tycker faktiskt inte att det är särskilt mysigt när polisen får larm om och hittar en sextonårig flicka med en kroppstemperatur på ungefär 35°C och en promillehalt på 3-4. Jag tycker inte det.
Jag tycker att det är tråkigt när tonåringar gör sånt. Mot varandra och sig själva. Faktum är att jag tycker att det är ganska vidrigt och skrämmande. Det är svårt att inte bli moraliserande, men man kan i alla fal låta bli att tycka att det är ok. Det finns lite som man kan göra, men att fördöma någon har aldrig slagit väl ut och leder egentligen ingenstans alls för det mesta. Någonstans mellan fördömande och stödjande finns en balans som kan göra mycket gott om den hittas, tror jag. Någonstans mellan föräldern som köper ut till sin femtonåring och föräldern som ger sin femtonåring stryk och utegångsförbud. Jag har ingen exakt formel, men jag vet att det ligger någonting mellan de två som man aldrig får sluta leta efter.
Flickan som hittades halvdöd klarade sig, men det var knappt. Hon hade inte överlevt natten utan hjälp.
On and on and on and on...
Motionscykel såld, crosstrainer inhandlad. Strindberg (och Helium) var en riktig partykille, på tal om absolut ingenting... Ska se dödsdansen med mor min på torsdag. Vad är grejen egentligen med att skippa "jaget" i början på meningar förresten? "Ska se[...]" betyder alltså att "JAG ska se[...]" men så säger man väl inte. Eller? Känns det inte grymt onaturligt att prata så? Försök själv! "Du jag måste lägga på nu... har föreläsning strax" "Jag var på Åhléns igår. Behöver en ny tröja." Visst vill man slänga in ett pyttelitet "jag" där? Gör man inte det nästan automatiskt? Jaja, talspråk och skriftspråk ska väl inte vara likadant antar jag. Eller så är det bara jag som inte kan prata så. Jag upptäckte att massa av mina repliker är såna, jag måste i alla fall göra om dem för att det ska bli naturligt. Men det är ju lätt fixat. Preliminärt premiärdatum är 13/12 på teater tribunalen. Ett riktigt kanske-datum vad jag förstod, men någonstans däromkring i alla fall, förhoppningsvis. Med undertecknad i huvudrollen! Hehe, jag älskar att stå i centrum ^_^ Inte jämt dock... Bara när jag vet vad jag gör. Kontrolbehov: JA. Mycket. Det är lustigt hur taskig kontroll jag har egentligen på en del saker, trots det uttalade behovet därav... Som till exempel att somna en vettig tid så att man är människa på dagen sen. Nu ska jag försöka kontrollera det. I morgon blir det kanske Box. Förmodligen. Undrar om det är kul... Hoppas.
Alla har sina baksidor, vissa snyggare än andra
Idag har jag varit duktig, duktig och lite dum. Först var jag duktig för att jag gick upp kvart i sex och masade mig iväg (väldigt mycket mot min vilja) till föreläsningen som hade flyttats till den okristliga tiden 08:00 (för att citera Christina: "är det någon som har kollat att det här verkligen är lagligt?") för att lära mig saker om Marx och Bourdieu. Sen var jag duktig igen när jag efter föreläsningen (som jag nätt och jämt höll mig vaken igenom, jag såg nog i och för sig grovt uttråkad ut när jag lyckades glida ner så långt på stolen att jag hade fötterna på raden nedanför under den sista kvarten... men det var inte helt ointressant faktiskt) så pallrade jag mig bort till frescatihallen och ägnade mig åt den allmänt accepterade form av självplågeri som förekommer på löpband och andra tortyrredskap vanligen samlade i ett så kallat gym. Det var egentligen skönt, men sträckbänk som bänkpress: tortyrredskap är vad det är. Till sist var jag dum eftersom jag åkte hem istället för att vänta en och en halv timme och gå på föreläsningen om Weber och Durkheim. "Jag kan läsa det själv istället". Mm... precis... Kan kan man ju. Gör? Kanske kanske inte. Nu är det i alla fall dags att värma och äta de där halvtinade fallaflarna som ligger i min väska. Skål.
Vill ha och vill ha...
Ibland tröttnar man. På sig själv, på folk i sin närhet, på folk som bestämmer saker, på saker som redan är bestämda och på saker som borde vara bestämda för länge sen. Till exempel. Jag är lite tröttnad nu. På olika saker. Jag vill ha en stor tvåa med högt i tak, stora fönster, nytt badrum med ett långt badkar som man faktiskt får plats i, fint kök och en balkong med lite växter på. Det skulle förmodligen inte lösa mer än ungefär ett problem, och dessutom generera minst ett nytt. Men det vore ändå trevligt. Är det någon som har en sån åt mig? Den får gärna ligga på söder.
En bekräftelse-junkies bekännelse
Det finns människor som lever på att andra ser och uppskattar dem. Det finns de som lever på bekräftelsen från dag till dag, en dag kan göras och förgöras med ett enda ord, en blick, en gest. Alla behöver bekräftelse, bli sedda och uppskattade, men vissa har blivit beroende av det, som man blir beroende av vilken annan beroendeframkallande substans som helst. Det är ett elände att fastna i bekräftelse-träsket, och ett elände att ta sig ur det. Men framför allt kan det leda till att man gör dumma saker. Som den där killen som gör fullkomligt sinnessjuka saker på sin bräda enbart för att bli sedd, att han kan bryta nacken och dö eller bli förlamad är en bisak för han blir beundrad och bekräftad. Han blir sedd och då betyder inte risken någonting. Eller som den där tjejen som uppmuntrar den där killen som flörtar med henne trots att hon inte är ett dugg intresserad av honom, bara av hans uppmärksamhet, väl medveten om och systematiskt ignorerandes det faktum att det när som helst kan gå för långt. Eller som den som har glömt bort att han en gång gjorde det han gör för att det var roligt och inte bara för att vara bäst, eller barnet som hittar på de mest absurda saker, eller bästisen som förlorade sin närmaste vän på grund av ett missförstånd eller en utebliven kommentar, eller hon som slutade äta och tynade bort, eller han som ständigt sökte bekräftelsen men aldrig fick den för att andra bara tyckte att han var jobbig.
Jag har gjort dumma saker för att få bekräftelse. Vissa dummare än andra och en del rätt harmlösa. Sagt kanske när jag borde sagt nej, överdrivit både skildringar och reaktioner, skadat mig fysiskt bara för att visa att jag kan... Jag sysslar inte med sånt längre. I princip. Vi behöver väl olika mycket bekräftelse för att gå runt, men det ska inte leda till att man skadar sig eller riskerar att skada sig, varken fysiskt eller mentalt. Om priset för några uppskattande kommentarer och ett par blickar är en våldtäkt så är det inte värt det. Det finns väl ingen absolut gräns, men man behöver inte riskera halvkroppsförlamning för att ha gått för långt. Nu ska jag ta bilen till Bro och tillbaks för att få sälskap i några timmar när jag ändå sover. För att jag vill det. God natt.
Svea lyssnar inte
O jä, nu verkar det som att det är klart. Jag har provspelat mig till en huvudroll [hejuuuudj smail] grattis till mig, klapp på huvet och lycka till. Det är i såna här lägen som jag börjar bli rädd för att folk ska komma på mig. Att jag ska ha framställt mig själv som bättre än jag är och det så småning om, gärna när det är för sent att åtgärda, ska komma fram att jag egentligen inte alls kan det jag sysslar med. "Har du någon erfarenhet av fysik teater?" stod det på lappen jag fyllde i när jag var där första gången... jag är inte ens helt säker på vad det är, så jag fyllde varken i ja eller nej helt enkelt. Bra lösning. Men nej hade nog varit rätt. And here I am. Men det är kul. Jag är glad. Mest.
Det är obehagligt att göra saker som ligger precis utanför bekvämlighetszonen. Det ska vara det. Det är därför de inte får vara med inom sagda zon. Det är så mycket enklare och trevligare att hela tiden göra sånt som man vet att man kan och är bra på och som man vet hur det kommer gå (nämligen att man kommer ha jätteroligt under tiden men inte få någon publik när det gäller, påminna sig själv om att det är nyttigt och, förutom det faktum att vi är fler än publiken faktiskt ganska roligt också). Men det gäller ju inte bara teater. Det gäller ju det mesta: om man inte någon gång då och då testar sånt som man inte redan vet att man kan så är det svårt att utvecklas.
Ryck
Vad har man för fel om det rycker i ansiktet? Jag får ryck typ i ögonlocket eller överläppen då och då och det känns ruggigt skumt... Usch. Det senaste är att min näsa rycker. Stört! Just det syns nästan inte, men det känns! Vansinnigt irriterande är det. Men nu är jag trött och ska sova.
Kolla in min auktion om du behöver en träningscykel (länk i förra inlägget), den är underbar. God natt.
