The Masquerade

O jä, nu verkar det som att det är klart. Jag har provspelat mig till en huvudroll [hejuuuudj smail] grattis till mig, klapp på huvet och lycka till. Det är i såna här lägen som jag börjar bli rädd för att folk ska komma på mig. Att jag ska ha framställt mig själv som bättre än jag är och det så småning om, gärna när det är för sent att åtgärda, ska komma fram att jag egentligen inte alls kan det jag sysslar med. "Har du någon erfarenhet av fysik teater?" stod det på lappen jag fyllde i när jag var där första gången... jag är inte ens helt säker på vad det är, så jag fyllde varken i ja eller nej helt enkelt. Bra lösning. Men nej hade nog varit rätt. And here I am. Men det är kul. Jag är glad. Mest.

Det är obehagligt att göra saker som ligger precis utanför bekvämlighetszonen. Det ska vara det. Det är därför de inte får vara med inom sagda zon. Det är så mycket enklare och trevligare att hela tiden göra sånt som man vet att man kan och är bra på och som man vet hur det kommer gå (nämligen att man kommer ha jätteroligt under tiden men inte få någon publik när det gäller, påminna sig själv om att det är nyttigt och, förutom det faktum att vi är fler än publiken faktiskt ganska roligt också). Men det gäller ju inte bara teater. Det gäller ju det mesta: om man inte någon gång då och då testar sånt som man inte redan vet att man kan så är det svårt att utvecklas.