The Masquerade

Jag jobbara några timmar i månaden som barnflicka åt ett litet barn. Idag när jag hade hämtat på dagis och gått tillbaka och bytt till rätt barnvagn så tog vi en sväng längs en strandpromenad. Känslan av att i sakta mak gå med ett barn i en vagn, utan något egentligt mål utan mest bara strövandes, är storartad. Jag går inte för att få motion, jag går inte för att komma någonstans, jag bara går. Men framför allt så har jag barnet framför mig hela tiden. Jag håller konstant ett öga på mössan som är ungefär det enda jag ser, ler lite åt ljud och händer som far ut så fort det händer något och strålar av stolthet när någon ler med huvudet på sned åt knytet i vagnen som jag skjuter framför mig. Varför är det så, att så fort man blir ensam med ett barn som är hyfsat litet så känns det som att det är ens eget? Man blir liksom helt översköljd av så kallade moderskänslor. Det är lite läckert, men samtidigt är det ju lite deprimerande eftersom man inte har något eget knyte att hämta på dagis och väckas av tolv gånger varje natt...