The Masquerade

Tillbaka bakom luckan och skärmen och därmed kanske lite oftare på bloggen också. I några veckor åtminstone, sen kanske det håller i sig ett tag till. Eller kanske inte, vem vet...
Steg ett är definitivt att vänja sig vid dygnsrytmen. Eller kanske vid de nya rutinerna... eller... nä jag vet inte. Jobbmänniskan verkar bo kvar i alla fall, hon hoppade fram väldigt snabbt, fast jag känner mig mer och mer som den inhoppare jag är för varje gång jag kommer tillbaks. Massa nytt, annat liv, man förändras väl antar jag.

Jag drömde i natt att vi hade fått en liten... hon var bara några dagar gammal och hade halvmörkt fjunigt hår (och bruna ögon tror jag, vilket var rätt underligt egentligen eftersom både jag och T är blåögade...) hon var i alla fall alldeles bedårande och vi skulle iväg på hennes barnvälsignelse men jag skulle inte med (jag tror att jag jobbade hemma eller nåt) men sen så skulle jag det i alla fall (jag kom väl på att det är klart att jag måste med!) men så hade vi ju inget namn till henne än... hon var insvept i en brokig filt som såg lite ut som ett tunt lapptäcke, jag tittade på henne och testade Vendetta, för att se om det verkligen var så nono trots allt, men strax efter att jag hade gjort det så vaknade jag. Så det var det enda namn som hon han få, antingen det eller så är hon fortfarande namnlös. Jag föredrar att kalla henne Vendetta. Men det kanske är så, att man inte kan kalla ett barn för blodshämnd... att det ska vara så kinkigt sånt där. Får man kalla en unge för Lovejoy så borde man väl få kalla henne för Vendetta. Fast det kanske man får föresten, jag har ju inte precis kollat.