The Masquerade

Är det inte lite knepigt med födelsedagar? "Grattis, ett år har gått och du lever fortfarande!"... eller? "Man får gratulera, just precis idag har du funnits i 34 år!"... jaha? Vad är det egentligen som firas? Borde man inte gratulera mamman och pappan istället? Ok för bröllopsdagar till exempel, så som världen ser ut idag är väl varje år man håller ihop en bedrift och det är väl inget konstigt att man vill fira att man fortfarande hänger ihop och har det bra med varandra. Skål, det firar vi. Men födelsedagar? Är det inte nästan lite deprimerande att fira att man fortfarande lever? För det är ju ungefär det man firar... och sen så ska man vara kung över hela världen när man fyller år, åtminstone när man är liten (åtminstone när jag var liten och jag tror inte precis att det har minskat i intensitet nu när många tar sig mindre och mindre tid att bry sig om barnen de där andra dagarna på året) och får inte göra något tråkigt och får bossa med folk och ska ha massa saker och uppmärksamhet och "det är ju faktiskt min födelsedag!" funkar på allt. Är det verkligen sunt? egentligen? Men visst vill man skämma bort sina barn. Och visst är jag likadan själv.