The Masquerade

Nu kanske jag är inne på känsligt område, jag vet inte... men då och då blir jag illa berörd av något, sådär så att det verkligen sätter sig, och idag var det ett sånt tillfälle. Världskatastrofer och krig och såna grejer går mig ofta förbi, är det något som fastnar så är det för det mesta något till synes litet. Sånt som man missar om man har lite för bråttom. Som en ensam tant på en vårdcentral. Som hör dåligt, ser dåligt, knappt kan gå själv och är aldeles ensam sedan maken dött efter dryga 60 års äktenskap. Ensam därför att maken inte kunde få barn och inte ville adoptera eftersom det skulle vara hans egna ungar eller inga alls. Ett sånt levnadsöde gör mig ledsen. Nu ska man väl inte spekulera, men det gör jag ändå. Säkert var han äldre än hon, och det är ju nästan alltid gumman som blir kvar. Är det inte väldigt tjurskalligt att inte vilja adoptera för att det inte är ens egna barn? Det blir ju det! Tar man en riktig nyföding så kan det ju knappast bli mer eget, och såvida ungen inte hade riktiga psykfall till föräldrar så kan det väl inte spela SÅ stor roll vilken uppsättning gener och anlag som finns där inne? Nej, han var kanske rar och go och en jättebra make på många sätt, jag hoppas det i alla fall, men såna fasoner ger jag inte mycket för. Stackars tant...