The Masquerade

Idag är en sån där dag när man är så trött att ögonen går i kors och man känner lite för att slå någon på käften. En sån dag då man irriterar sig gränslöst på människor som, trots att de rimligen borde vetat om att de skulle till en vårdmottagning idag, ändå var tvungna att ta den där morgonduschen i billig parfym från 1967 som de köpte litervis av för att de tyckte om den då men inte ens kan känna lukten av nu och trots det envisas att förgifta luften för andra människor med. Då är det bara att hålla andan och knappa in personnumret på kortast möjliga tid så att man kan hänvisa dem till väntrummet och hoppas att det inte är så många där som redan hade andningsproblem av något slag. Värre blir det om de ska fråga en massa saker, ska man svara då är det knepigt att fortsätta hålla andan, eller göra omfattande utgrävningar efter exempelvis ett högkostnadskort, vilka vanligtvis går till på det viset att när allt innehåll i handväskan är tömt på disken (en sak i taget förstås) så dyker det upp en kasse från ingenstans, i vilken det ligger en liten påse, i vilken det ligger en plånbok eller ett kuvert, i vilken/vilket det ligger en himla massa kort och papper vilka ska noggrant bläddras igenom och vändas på allihop och förhoppningsvis ligger korteländet där och då är det bara att plocka ihop alla saker igen. En. Sak. I. Taget... då är det också rätt svårt att hålla andan. Jag har inte tillräckligt med karaktär för att ta livet av mig på det viset, och skulle inte riktigt önska det heller faktiskt.