Det går nog bra
Hmm... jag har precis ränt runt i halva vårdcentralen och letat på läkarrum, i fikarum, på bänkar och skrivbord, i min väska (flera gånger), fickorna på landstingströjan som jag har på mig (ännu fler gånger), i skåp och i kassar efter min mobil. På väg tillbaka till kassan från det sista stället ger jag upp, skiter i alltihop, hoppas att den inte är stulen utan att det bara är jag som är komihåghandikappad och tänker Gud hjälp mig, jag kommer inte på fler ställen nu. Bara för att i ungefär samma sekund komma på att jag har ju faktiskt... har jag... ja! hittade den. I bakfickan.
Det är ett intressant fenomen det där, att (vad jag har märkt i mitt eget liv i alla fall) saker har en tendens att lösa sig precis när man har gett upp. När man slutar kämpa och andas ut, tänker att det får gå som det går och helt ärligt till hundra procent bara släpper taget och slutar försöka. Då är det som när man slutar dra i en trasslig knut som bara har blivit hårdare och trassligare, och när man slutar dra och bara knölar ihop den är det som att de trassliga snöreländena bara hittar rätt och helt plötsligt är knuten, för all del fortfarande trasslig men lös och lätt att reda ut.
För övrigt så känns det som att en sån här sak är något av ett tecken på att semestern nästa vecka faktiskt är befogad.
