The Masquerade

Jag tror inte att jag ville bli något särskilt när jag var liten. Tja, kanske delfinskötare då... om det inte var Lina som ville det, någon av oss var det i alla fall. Kanske båda. Jag kanske drömde om att gå på lina (snöre, inte syster)  också, men det var nog inget jag ville jobba med.

Nej, jag har nog aldrig riktigt vetat vad jag ska bli när jag blir stor. Förutom när jag 14 år gammal även jag (liksom miss Sofy några år tidigare) bestämde mig för att bli skådis. Men just då var det för många som tyckte att jag skulle skaffa mig en riktig utbildning och ett riktigt jobb istället, och gymnasievalet som skulle avgöra hela min framtid (för visst är det så det funkar?) blev inte särskilt estetiskt. Fast det är klart att det är lätt att skylla på andra. Egentligen lyssnade jag nog helt enkelt för mycket på de där andra, och egentligen var jag nog bara rädd. Sådär som man är. Försiktig med ett snällt ord, feg med ett lite elakare. Sådär som man kan vara helt enkelt. Rädd. Och hur stor är man egentligen när man är 14? Inte så stor som man känner sig när man går där och äger hela världen i alla fall. Det finns för många gymnasieprofiler. Det fanns för många redan innan de blev så här många... nu finns det på tok för många.

Är jag dum i huvet som tycker att 14-åringar är barn? Fast det kanske de inte är längre, allt går ju nedåt i åldrarna... dumvuxenhet också säkert. Tonåringar, visst, men en 13-åring och en 19-åring är inte lika gamla. Det här kan jag ta en annan gång, men tänk om barn fick vara barn... tänk lite på det.

Varför utbildar jag mig till personaltant egentligen? Är det det som jag ska bli när jag blir stor? Jag vet ju att man inte ska ägna sig åt tillfälliga lösningar eller något som innehåller "så länge", men det är svårt att stå still. Fotograf kanske? Det var det någon som sa, och det lät trevligt. Roligt. Möjligt. Jag har hört att sopgubbar tjänar mycket pengar. Men jag är ju ingen gubbe. Och jag vill nog ändå hellre fota än tjäna mycket pengar. Dessutom kanske det inte var sant, vad vet jag. Men jag är ju ändå ingen gubbe. Jag har nog ungefär samma möjligheter inom foto som skådespeleri (om jag skulle lyckas ta mig igenom hela startsträckan) men det känns som att jag har bättre förutsättningar att få igång någon form av fotokarriär. Varför tycker jag så illa om att använda ordet karriär när jag pratar om mig själv? Märklig man är. Fast kanske inte märkligare än andra... men jag säger det ändå. Lite konstig måste man få vara. Jag har faktiskt sålt en av mina bilder. Det är lite tufft. Tycker jag i alla fall.

Jag ska lära mig fotografera på riktigt. Frigöra lite tid, skaffa en bok, gå en kurs, slita lite mer på min repiga kanon, börja stalka fotograf Håkan Flank på jobbet... sånt som man gör när man ska lära sig något. Sen kan jag bestämma om det är det jag ska göra när jag blir stor. Om jag inte blir stor någon gång på vägen. Då får jag se vad jag blev.