Tack och hej
Igår satt jag med en tant och väntade på färdtjänsten när jag egentligen bara ville hinna med tidigast möjliga buss. Då kände jag mig lite sådär medmänsklig som man kan göra när man offrar sin egen stressighet för att en söt liten dam ska slippa ha ångest alldeles ensam. Jag fick en femma för telefonsamtalet (jag ringde och bråkade lite på dem eftersom bilen verkligen inte kom). Det var lite gulligt... Först sa jag (sådär som man har fått lära sig att man bör och gör) att det inte alls behövdes när hon frågade om hon fick betala mig för samtalet, men så petade hon i alla fall upp en femkrona ur sin bruna skinplånbok och tryckte ner den i min hand sådär som gamla människor kan göra, nästan som om de var rädda att någon skulle se myntet, och sa "kan du hålla den åt mig ett tag" sådär tantklurigt som bara tanter kan.
Men nu ska jag nog gå hem...
Den hungriga prinsessan
Jag läser en bok. Den hungriga prinsessan heter den och handlar om en kvinna som tröttnar på att bara vara snäll. Den gör mig väldigt kluven, jag både hatar och älskar den. Samtidigt. Först blev jag lite glad för att någon hade förstått hur det kan vara och sen blev jag arg och förbannad för att det är precis så det kan vara, sen fortsatte jag att vara bara arg och förbannad och inte ett dugg glad. Bara lite, eftersom någon har fattat. Egentligen vill jag sluta läsa för jag vill inte vill inte vill inte att det ska behöva vara så och samtidigt vill jag inget hellre än att läsa till slutet för jag har sett att boken har en sista sida, den måste ha ett slut och jag vill jag vill jag vill att det ska lösa sig och att allas liv ska bli bra igen. Jag vill inget hellre än att hon ska ge sin diskret men fruktansvärt hemskt vanliga vidriga man på käften en gång för alla, om det inte vore för att jag faktiskt samtidigt bara vill att hon ska stanna hos sin familj och att allting ska bli bra men hur blir allting bra? Jag vet faktiskt inte om jag kommer att läsa klart den, det är ovanligt för mig. Jag kanske slutar mitt i och lämnar tillbaks den till fikarummet på jobbet. Det är ju min sista dag idag, så jag kanske gör det... jag kanske till och med bara läser sista kapitlet precis innan jag går hem så att jag vet. Fast jag vill ju bara veta om det slutar bra... Jag har tröttnat på tragiska slut där alla dör och som lämnar efter sig en halvbedövad luddig känsla av misär och olycka. Jag vill ha lyckliga slut. Jag kanske håller på att bli gammal... blir det så då? att man bara vill ha lyckliga slut? Jag avskydde lyckliga slut förut, de var tråkiga. Nu kan jag inte tröttna på att få höra att allt kan bli bra.
Jag blir som sagt väldigt kluven av boken. Igår på tåget ville jag kasta den på någon och skrika, men jag fortsatte läsa. För att jag ville. Jag kanske kan läsa sista kapitlet och sen hoppa tillbaka och fortsätta bara om den har ett lyckligt slut... är jag så feg? Nej, egentligen inte. Inte egentligen...
Hur är läget?
Sen blir det ju fel när någon verkligen vill veta också, "Jo tack, bara bra, och du?" svarar man då utan att tänka, för det är ju rätt svar det har man ju fått lära sig. För hur skulle Sverige se ut om folk gick omkring och brydde sig om varandra? Eller tänkte på vad de sa?
Ännu värre är nästan fråge-påståendet "Allt bra?", fast det är förstås lite lättare att svara på. "Nej." Men sen måste man förstås se ut som att man skämtade, skratta lite eller lägga till någon snitsig kommentar. På det viset slipper man ljuga men man upprätthåller ändå ordningen. Vi människor är allt bra fiffiga.
En elefant balanserade...
Om jag inte har alldeles fel så blir det här mitt hundrade inlägg. Hundra inlägg av vadå? Jag vet inte riktigt... ord? Det spelar väl strängt taget ingen roll antar jag, men det händer ju att man funderar. På livet, universum och allting... Hur många elefanter kan egentligen en liten liten spindeltråd bära?
Det är för sent
Mr Man
"Kom hit så ska jag sätta på dig!"
Hembesök är en rätt vanlig företeelse hos patienter som av en eller annan anledning inte kan eller bör ta sig själva till en vårdmottagning. Att patienter kommer ner till mottagningen och är snorkiga, irriterade och rent otrevliga är tyvärr inte helt ovanligt det heller. Jag minns en gång när jag var ganska ny och började gråta för att jag var dels arg, förolämpad och upprörd, men också för att jag var rädd faktiskt. Inte så att jag var rädd någon längre tid, men jag blev skrämd när en patient med kanske inte all sin kraft men troligen en väsentlig del av den, drämde handflatan i luckan precis bredvid mitt ansikte och skrek något åt mig, vad har jag glömt. Det bidrog förstås att det inte var den första patienten som hade skrikit, bråkat och uppträtt på valfri sida gränsen mellan otrevligt och direkt hotfullt den dagen.
Det är självklart att såna saker är otrevliga, obehagliga och ibland skrämmande, trots att man då sitter på (relativt) tryggt avstånd med en lucka som visserligen inte är så snabb men ändå går att dra igen, en larmknapp och ett gäng kollegor varav i alla fall några skulle höra om man ropade. Tyvärr så finns det ju inte bara obehagliga människor här på vårdcentralen, utan även i sagda människors hem. Vad bra, då slipper man dem ju! Ja, jo... om man inte går hem till dem förstås. Inte för att man vill utan för att det är ens jobb. Och hur mycket mer obehaglig blir inte en hotfull och otrevlig människa i sitt eget hem? Jämfört med ovan nämnda situation som bara den är rejält obehaglig...
Vad gör man då när man är ensam hemma hos en patient som är envis, otrevlig och dum, som vägrar ta sin medicin och som häver ur sig massa oförskämdheter som till exempel "kom hit så ska jag sätta på dig!"? och när man av sina kollegor får höra att det inte är något att bry sig om? att det bara är att inte ta åt sig, att strunta i det. I rättvisans namn ska väl sägas att det inte är alla som säger så, och även de som gör det har nog också gått undan och gråtit eller kommit hem och aldrig velat gå tillbaka mer någon gång när de var unga och färska och inte fullt så härdade (på gott och ont). Men ska man verkligen gå med på vad som helst bara för att "deras hjärnor ser ut som en schweizerost"? Ska man behöva ta personliga påhopp och sextrakasserier bara för att "det är dem det är synd om"? Jag kan absolut hålla med om att det är synd om en stackare som slänger ur sig sånt där, men det betyder verkligen inte att det är ok, och de kanske är så förstörda att de inte kan rå för det, men ska man verkligen behöva stå ut med sånt och låta det passera gång på gång? Hade det varit en kollega är det nog inte många som skulle reagerat så överslätande, men det är ju samma behandling även om den kommer från en patient, och man tar skada då också.
Så småning om lär man sig nog att bli lite hårdare, lite tuffare, man blir härdad. Det är ju faktiskt dem det är synd om, de har ju hål i huvet... Man tar det inte personligt, struntar i det och gör sitt jobb bara. Man slutar drabbas av impulsen att skrika tillbaka, ge dem en rejäl örfil eller gå därifrån och sätta sig ner och gråta. Men till vilket pris?
