Min hjärna är en kub
Jag har varit konstant hungrig sedan onsdag kväll ungefär. Märkligt det där... Jag menar, jag äter ju som jag ska tror jag. Kan man bli hungrig av att tänka mycket? Man kan ju i alla fall tappa vikt av att vara stressad. Fria associationer, min hjärna känns som en sån där kub. Rubiks. De där som man vrider på fram och tillbaks och ibland lyckas få någon sida med samma färg men då rör man till en annan istället. Ungefär så känns min hjärna. Som att någon försöker komma tillrätta med alla konstigheter genom att vrida och vända på hjärnhalvorna och alla tankar, och faktiskt har lyckats få en sida nästan klar men i och med det rörde till andra saker istället. Jag är verkligen hungrig. Och så gillar jag inte hur annonserna tenderar att anknyta till det jag skriver hela tiden.
Att sova eller inte sova, det du
Igår var första kvällen på mycket länge som jag faktiskt hade svårt att somna för att jag inte kunde sluta tänka. Detta trots att jag fortfarande var hyfsat slut efter middag hos en vän på onsdagen som slutade med att jag kom hem strax före klockan sex på torsdag morgon. Nu var det ju kanske inte så att jag låg vaken flera timmar och grubblade, men med tanke på att jag för det mesta sover som en stock en kvart efter att jag har stängt ögonen är det mesta över en halvtimme länge för mig...
Jag måste vara välsignad med en osannolik förmåga att somna. Jag kan somna var som helst. Till och med hemma i min egen säng. Mitt problem ligger väl snarare i att ta sig till sagda säng... Det är rent otroligt vad mycket saker det finns som man kan göra för att slippa gå och lägga sig. Sätta sig vid datorn eller mobilen och säga åt en vän att gå och lägga sig till exempel, det är bra för de behöver ju sova men gör inte det. Eller helt oprovocerat börja städa (ok, städning här är sällan oprovocerad... men det ser lika hemskt ut mitt på dagen när jag inte tar tag i det).
Jag har ätit frukost nu men jag är fortfarande hungrig. Frukt kanske? Ikväll blir det party. Jag fick skriva om "party" ungefär fyra gånger... Det blir problem när mer än två bokstäver ligger på rad, undrar om jag borde hitta ett bättre sätt att skriva på... Eller bara sova lite mer.
Tänk om man (jag) kunde ge sig (mig) själv samma stöd och råd som man (jag) ger andra. Bla bla jag är bra att prata med, bla bla jag säger kloka saker bla bla bla, men jag lyckas ändå inte hålla ordning på mitt eget liv. Jag ska försöka lyssna på råd som jag ger andra som om jag själv hade fått dem också. Nu kan jag ju nästan alla mina knep för att pigga upp folk och jag vet inte om jag kan köra dem på mig själv, men jag kan ju testa. Eller så kan jag bara försöka börja lita på andra människor. Det ska vara bra har jag hört. Det skulle jag nog sagt åt andra att göra.
Sekundvisare låter olika. Inte olika sekundvisare, det är ju givet, men olika sekunder. Sekundvisaren på min väggklocka har två ljud som den varvar. Ett ljud var annan sekund. Den tickar på två olika sätt. Alla mina väggklockor har varit så. Är det bara i mitt huvud eller gör klockor så? Isåfall, varför?
Jag ska nog göra verklighet av den där frukten nu. Försök att ha en trevlig dag och var inte för hård mot dig själv. Jag älskar mitt liv trots att det ibland får mig att gråta och är långt ifrån perfekt.
Jag måste vara välsignad med en osannolik förmåga att somna. Jag kan somna var som helst. Till och med hemma i min egen säng. Mitt problem ligger väl snarare i att ta sig till sagda säng... Det är rent otroligt vad mycket saker det finns som man kan göra för att slippa gå och lägga sig. Sätta sig vid datorn eller mobilen och säga åt en vän att gå och lägga sig till exempel, det är bra för de behöver ju sova men gör inte det. Eller helt oprovocerat börja städa (ok, städning här är sällan oprovocerad... men det ser lika hemskt ut mitt på dagen när jag inte tar tag i det).
Jag har ätit frukost nu men jag är fortfarande hungrig. Frukt kanske? Ikväll blir det party. Jag fick skriva om "party" ungefär fyra gånger... Det blir problem när mer än två bokstäver ligger på rad, undrar om jag borde hitta ett bättre sätt att skriva på... Eller bara sova lite mer.
Tänk om man (jag) kunde ge sig (mig) själv samma stöd och råd som man (jag) ger andra. Bla bla jag är bra att prata med, bla bla jag säger kloka saker bla bla bla, men jag lyckas ändå inte hålla ordning på mitt eget liv. Jag ska försöka lyssna på råd som jag ger andra som om jag själv hade fått dem också. Nu kan jag ju nästan alla mina knep för att pigga upp folk och jag vet inte om jag kan köra dem på mig själv, men jag kan ju testa. Eller så kan jag bara försöka börja lita på andra människor. Det ska vara bra har jag hört. Det skulle jag nog sagt åt andra att göra.
Sekundvisare låter olika. Inte olika sekundvisare, det är ju givet, men olika sekunder. Sekundvisaren på min väggklocka har två ljud som den varvar. Ett ljud var annan sekund. Den tickar på två olika sätt. Alla mina väggklockor har varit så. Är det bara i mitt huvud eller gör klockor så? Isåfall, varför?
Jag ska nog göra verklighet av den där frukten nu. Försök att ha en trevlig dag och var inte för hård mot dig själv. Jag älskar mitt liv trots att det ibland får mig att gråta och är långt ifrån perfekt.
Osäkerheten om framtiden, ibland
Ibland känns det spännande att inte veta var livet ska ta väg med en. Att inte ha någon aning om hur tillvaron kommer att se ut om ett år eller några månader. Ibland känns det spännande att bara gå upp på morgonen, fylld av förväntan på livet och den närmast förestående framtiden. Det kan kännas bra att drömma och längta efter det man inte har och det kan vara så rogivande och samtidigt alldeles hisnande att gå utan mål mitt i stressen på Stockholms gator.
Ibland fylls det tomrum som är osäkerheten med spänd förväntan, och kanske till och med glädje - man blir både upprymd och alldeles lugn. Särskilt om man tror att det finns en Gud som har den koll som jag omöjligt kan ha själv. Då kan framtiden, både den som är långt bort och den som är helt omedelbart förestående, då kan den vara precis hur spännande och häftig som helst. Trots att man inte vet ett dugg om den.
Men ibland är man bara rädd.
Ibland fylls det tomrum som är osäkerheten med spänd förväntan, och kanske till och med glädje - man blir både upprymd och alldeles lugn. Särskilt om man tror att det finns en Gud som har den koll som jag omöjligt kan ha själv. Då kan framtiden, både den som är långt bort och den som är helt omedelbart förestående, då kan den vara precis hur spännande och häftig som helst. Trots att man inte vet ett dugg om den.
Men ibland är man bara rädd.
På tal om religiösa friskolor
Det har varit ett himla liv den senaste tiden tycker jag. Om de religiösa friskolorna, eller skolor med konfessionell profil som jag har lärt mig att det heter. Ungefär. Jag tycker hur som helst att det har varit ett himla liv, som sagt. Kanske mest för att jag är med i en församling som har en viss anknytning till just en sådan friskola, det diskuteras ju mer när man själv är berörd. Jag har inte gått i skolan höll jag på att säga, men det har jag visst, jag har inte gått i någon form av religiös (grund-)skola. Jag har inte heller några barn i sagda skola eller jobbat där.
Jag har lite svårt att tycka det ena eller andra i just frågan om de religiösa friskolornas varande eller inte. Jag tror nämligen inte att det är just skolorna som är själva "problemet". Då är jag nog mer inne på det som Bosse Nyberg sa igår i en intervju i SR, om någon sorts allmän fientlighet mot religion. Jag tänker inte citera mer exakt än så för jag minns inte hur han formulerade sig. Men det var bra sagt, lyssna på den.
Hur som helst, så läste jag en kort insändare i DN i morse. Det var någon som var emot den här typen av skolor som kom med argumentet att barnen, när de har blivit vuxna ska ha möjligheten att själva fatta ett moget beslut (om vilken religion de vill tillhöra eller vad exakt skribenten nu tyckte att de i vuxen ålder skulle fatta ett moget beslut om). Just nu är det väl tur för mig att det inte är så många som läser den här bloggen för då skulle jag väl bli tvungen att gå under jorden, men jag tycker inte att det där är ett hållbart argument. Är jag då för indoktrinering och hjärntvätt? Är jag ytterligare en sån där konservativ knäppis som tycker att man ska banka in de tio budorden och alla apostlarnas namn i ungarna medan de är små och formbara och fortfarande går att sätta lite skräck i? Nej verkligen inte. En konservativ knäppis kan jag väl vara i vissa frågor, men inte i den här. När det gäller barnen har man inte råd att vara en knäppis, de är liksom för värdefulla för det.
Det jag tycker är så dumt med det här argumentet, att man inte på något sätt ska påverka barnen när de är just barn utan att de själva när de är kapabla till det ska fatta ett eget moget beslut, om vad som helst, är att det är en fin tanke som är helt ogenomförbar. Hur, mammor och pappor, hur hade ni tänkt ge era barn en neutral uppfostran? Visa mig det barn som fyller arton och sätter sig ner och väger för- och nackdelar med t.ex. olika religioner mot varandra och bestämmer sig för någon eller ingen av dem, och visa mig sedan barnets föräldrar.
Ett uppenbart fel i hela resonemanget är att människor inte är rakt igenom och obestridligt rationella. Vadå, menar hon att folk inte vet sitt eget bästa? Kanske. I vissa fall ja. (Därmed inte sagt att jag sitter inne med någon absolut sanning, jag är också människa.)
Ett annat fel är att barn är så extremt formbara och öppna för intryck och all möjlig påverkan. Det jag säger är inte att det vore synd att inte forma dem när det är så lätt, utan att vi inte på något sätt kan låta bli att forma och påverka dem.
Om vi kommer tillbaks till själva skolfrågan, så tyckte skribenten att man inte skulle ha några religiösa inslag alls i skolan för att barnen inte skulle påverkas att bilda någon särskilt uppfattning för eller emot någon religion över huvut taget utan fatta ett moget beslut i vuxen ålder. Det skolorna idag lär ut och förmedlar är att religion är påhitt och i bästa fall en uppsättning schyssta moraliska riktlinjer. Är det att inte påverka barnen? Vilken ställning tar de flesta barnen efter tolv år omgivna av den inställningen? Det fula med underliggande budskap är att man för det mesta inte ens kan konfrontera dem. När jag gick på gymnasiet så hade vi vid ett tillfälle en vikarie i svenska som nog inte var särskilt religiös. Vi läste olika skapelseberättelser och däribland bibelns, varpå hon med ett tonfall som verkade vara en blandning mellan roat och lite hånfullt frågar "det är väl ingen som tror på det här här va?" Några log, ingen sa något. Jag blev ganska arg, men sa ingenting. Jag tror inte att jorden skapades på sju dagar, det är inte det som är grejen här, men med den attityden till religion i skolan, hur många kommer ens behöva fatta ett "moget beslut i vuxen ålder"? Det är redan fattat åt dem. Religion är en saga. Tro på den om du vill. Är det neutralt?
Jag har lite svårt att tycka det ena eller andra i just frågan om de religiösa friskolornas varande eller inte. Jag tror nämligen inte att det är just skolorna som är själva "problemet". Då är jag nog mer inne på det som Bosse Nyberg sa igår i en intervju i SR, om någon sorts allmän fientlighet mot religion. Jag tänker inte citera mer exakt än så för jag minns inte hur han formulerade sig. Men det var bra sagt, lyssna på den.
Hur som helst, så läste jag en kort insändare i DN i morse. Det var någon som var emot den här typen av skolor som kom med argumentet att barnen, när de har blivit vuxna ska ha möjligheten att själva fatta ett moget beslut (om vilken religion de vill tillhöra eller vad exakt skribenten nu tyckte att de i vuxen ålder skulle fatta ett moget beslut om). Just nu är det väl tur för mig att det inte är så många som läser den här bloggen för då skulle jag väl bli tvungen att gå under jorden, men jag tycker inte att det där är ett hållbart argument. Är jag då för indoktrinering och hjärntvätt? Är jag ytterligare en sån där konservativ knäppis som tycker att man ska banka in de tio budorden och alla apostlarnas namn i ungarna medan de är små och formbara och fortfarande går att sätta lite skräck i? Nej verkligen inte. En konservativ knäppis kan jag väl vara i vissa frågor, men inte i den här. När det gäller barnen har man inte råd att vara en knäppis, de är liksom för värdefulla för det.
Det jag tycker är så dumt med det här argumentet, att man inte på något sätt ska påverka barnen när de är just barn utan att de själva när de är kapabla till det ska fatta ett eget moget beslut, om vad som helst, är att det är en fin tanke som är helt ogenomförbar. Hur, mammor och pappor, hur hade ni tänkt ge era barn en neutral uppfostran? Visa mig det barn som fyller arton och sätter sig ner och väger för- och nackdelar med t.ex. olika religioner mot varandra och bestämmer sig för någon eller ingen av dem, och visa mig sedan barnets föräldrar.
Ett uppenbart fel i hela resonemanget är att människor inte är rakt igenom och obestridligt rationella. Vadå, menar hon att folk inte vet sitt eget bästa? Kanske. I vissa fall ja. (Därmed inte sagt att jag sitter inne med någon absolut sanning, jag är också människa.)
Ett annat fel är att barn är så extremt formbara och öppna för intryck och all möjlig påverkan. Det jag säger är inte att det vore synd att inte forma dem när det är så lätt, utan att vi inte på något sätt kan låta bli att forma och påverka dem.
Om vi kommer tillbaks till själva skolfrågan, så tyckte skribenten att man inte skulle ha några religiösa inslag alls i skolan för att barnen inte skulle påverkas att bilda någon särskilt uppfattning för eller emot någon religion över huvut taget utan fatta ett moget beslut i vuxen ålder. Det skolorna idag lär ut och förmedlar är att religion är påhitt och i bästa fall en uppsättning schyssta moraliska riktlinjer. Är det att inte påverka barnen? Vilken ställning tar de flesta barnen efter tolv år omgivna av den inställningen? Det fula med underliggande budskap är att man för det mesta inte ens kan konfrontera dem. När jag gick på gymnasiet så hade vi vid ett tillfälle en vikarie i svenska som nog inte var särskilt religiös. Vi läste olika skapelseberättelser och däribland bibelns, varpå hon med ett tonfall som verkade vara en blandning mellan roat och lite hånfullt frågar "det är väl ingen som tror på det här här va?" Några log, ingen sa något. Jag blev ganska arg, men sa ingenting. Jag tror inte att jorden skapades på sju dagar, det är inte det som är grejen här, men med den attityden till religion i skolan, hur många kommer ens behöva fatta ett "moget beslut i vuxen ålder"? Det är redan fattat åt dem. Religion är en saga. Tro på den om du vill. Är det neutralt?
Spara pengar, före eller efter?
Jag har tänkt en hel del på pengar och att köpa saker den senaste tiden. Kanske inte mer än vanligt får jag väl erkänna, men ur lite andra synvinklar än enbart "vill ha". Typ. Framför allt en tanke som har slagit rot i mitt förunderliga (no reason) sinne är det här med att köpa grejer som man inte har råd med. Nu och då liksom. Är det någon idag som vill ha en svindyr plasma-TV eller en totalt övervärderad märkes-vad-som-helst till exempel, så finns det lite olika alternativ. Man kan ta ett lån (inte så smart kanske men det kan man), man kan (ofta, lite beroende på varan i fråga) köpa på avbetalning, man kan handla på kredit (smidigt det där, köpa utan att betala! eller hur var det nu?), och... ja det är väl de vanligaste alternativen idag tror jag. Man kan förstås sno grejer också, men det var nu själva köpandet och inte bara införskaffande av saker på valfritt sätt i största allmänhet som hade spökat i min hjärna. Alltså, köpa nu och betala sen. Det är ju det som allt det här går ut på. Och är det inte det som väldigt mycket idag går ut på? Man vill liksom ha, kräver nästan, omedelbar belöning/tillfredställelse.
Men om jag vill ha något så finns det ju faktiskt minst ett alternativ till, som kommer bort mer och mer känns det som. Jag kan spara och lägga undan pengar innan jag köper något. Nu verkar det som att man som regel sparar efteråt. Jag tycker i alla fall att det känns lite märkligt.
-Näe, jag kan inte lägga ut så mycket pengar, jag sparar till en ny plasma-TV...
-Jaha... menne... den du har är väl helt ok? eller?
-Va? Ja! Men alltså det är ju den jag sparar till!
Nej, eller hur? Låter inte riktigt... "normalt" får man ju inte säga, men eftersom jag bara svarar inför Gud och mig själv (kanske lagen möjligen om de skulle komma på mig...) så kan jag säga att det inte känns riktigt riktigt. Enligt mitt sätt att se på saken är det där ett felaktigt beteende. Det är vad jag tycker. Nu är jag ju inte så ung-och-dum att jag inte fattar att det finns vissa grejer som mer eller mindre kräver lån. Bra eller dåligt; så är det ju. Men till de sakerna hör inte en ny TV, en häftig väska, den senaste mobilen, ett högtalarsystem med guldtrådar, de gör bara inte det. Förut så sparade man innan man köpte något dyrt, nu sparar man efteråt. Förutom att det i mina ögon är konstigt, så är det desutom inte alla som kan hantera den typen av... kan man kalla det ansvar? Frihet? Möjlighet? Jag vill gärna hitta ett mer negativt ord men jag är för hjärntvättad för det. Förstå min poäng istället. Om jag har någon. Men det är jag relativt säker på att jag har.
Just nu är det bara två saker som gäller, äta eller sova. Det mest hälsosamma vora absolut att sova, så i normala fall skulle jag ätit. Men jag ska sova, faktiskt. God natt.
Men om jag vill ha något så finns det ju faktiskt minst ett alternativ till, som kommer bort mer och mer känns det som. Jag kan spara och lägga undan pengar innan jag köper något. Nu verkar det som att man som regel sparar efteråt. Jag tycker i alla fall att det känns lite märkligt.
-Näe, jag kan inte lägga ut så mycket pengar, jag sparar till en ny plasma-TV...
-Jaha... menne... den du har är väl helt ok? eller?
-Va? Ja! Men alltså det är ju den jag sparar till!
Nej, eller hur? Låter inte riktigt... "normalt" får man ju inte säga, men eftersom jag bara svarar inför Gud och mig själv (kanske lagen möjligen om de skulle komma på mig...) så kan jag säga att det inte känns riktigt riktigt. Enligt mitt sätt att se på saken är det där ett felaktigt beteende. Det är vad jag tycker. Nu är jag ju inte så ung-och-dum att jag inte fattar att det finns vissa grejer som mer eller mindre kräver lån. Bra eller dåligt; så är det ju. Men till de sakerna hör inte en ny TV, en häftig väska, den senaste mobilen, ett högtalarsystem med guldtrådar, de gör bara inte det. Förut så sparade man innan man köpte något dyrt, nu sparar man efteråt. Förutom att det i mina ögon är konstigt, så är det desutom inte alla som kan hantera den typen av... kan man kalla det ansvar? Frihet? Möjlighet? Jag vill gärna hitta ett mer negativt ord men jag är för hjärntvättad för det. Förstå min poäng istället. Om jag har någon. Men det är jag relativt säker på att jag har.
Just nu är det bara två saker som gäller, äta eller sova. Det mest hälsosamma vora absolut att sova, så i normala fall skulle jag ätit. Men jag ska sova, faktiskt. God natt.
SM och paranoia
Det har varit ett tag av tystnad, jag vet... men eftersom jag ändå inte skriver något vettigt så blir nog inte bloggsverige särskilt lidande. För sjutton, bloggsverige är väl precis lika överbefolkat som resten av världen. Man borde lägga ner internet. Det är lustigt hur man gör saker som man ändå inte gillar. Jag hatar/starkt ogillar facebook (jag har, och använder facebook), jag tycker att de allra flesta bloggar är onödiga och dumma (jag bloggar), jag inser idiotin i att köpa vanligt vatten på flaska (jag fullkomligt överkonsumerar flaskvatten)... och jag är nog inte helt ensam heller. För övrigt så läste jag just ut en mycket bra bok, Vandraren som visserligen spädde på min paranioa ytterligare men ändå var väldigt bra. Förutom den där paranioda biten... inte den i boken alltså, det var bra, den i mitt huvud...
Arbetet med "Svea" går frammåt och det är bra. Premiären hamnar väl runt 12/12 i år verkar det som. Mitt största hinder just nu som det ser ut är att behärska ett stycke monolog, ett par inlines och ett nattlinne. Samtidigt. We'll see about that...
Så hittade jag den här också. Kanske inte den bästa varianten av många, men jag letade inte heller så håll käften och spela. Nu ska jag gå och tvångsmatas med underhållning av samhället så att jag håller mig på mattan.
fler roliga spel på gratis-spel.net...
Arbetet med "Svea" går frammåt och det är bra. Premiären hamnar väl runt 12/12 i år verkar det som. Mitt största hinder just nu som det ser ut är att behärska ett stycke monolog, ett par inlines och ett nattlinne. Samtidigt. We'll see about that...
Så hittade jag den här också. Kanske inte den bästa varianten av många, men jag letade inte heller så håll käften och spela. Nu ska jag gå och tvångsmatas med underhållning av samhället så att jag håller mig på mattan.
fler roliga spel på gratis-spel.net...
