The Masquerade

Vägg i vägg med ett golv som rivs upp, med damm och dunkande och ljud av diverse maskiner. Det är min arbetsmiljö. Just nu i alla fall. Och så länge som de bygger om de sedan ett bra tag tomma lokalerna till förskola. Det är ok ett tag men så småning om blir det halvt rytmiska dunkandet lite påfrestande. Man tröttnar. Det hade varit roligare om jag inte var så sjukt hungrig. Det är dåligt att vara så här hungrig så här tidigt på dagen, man får vara det så länge då. Men vem klagar? Ja det skulle väl vara jag då... Men bara lite, det känns lite bättre då. Jag undrar om det verkligen är sant att det känns bättre om man klagar. Blir det inte bara så då att man fokuserar på det som klagas på, och så tänker man på det ännu mer? Fast det är klart, det finns säkert många som klagar just för att det ska kännas värre och så får man mer sympatier. Eller nåt. Man borde klaga mindre. I alla fall jag borde klaga mindre. Om jag till exempel gjorde något vettigt istället för att sitta på jobbet och tänka på hur hungrig jag är så skulle jag störas mycket mindre av att jag faktiskt är väldigt hungrig. Jag skulle till exempel kunna byta papper i babsan, betalkortsprylen som vi har - den som är så seg. Fast det är rätt snyggt med de rosa ränderna... Och dessutom går det att skriva ut minst ett kvitto till efter att de har försvunnit, det vet jag för det har jag provat. Men det som händer då är att man glömmer att pappret är nästan slut och så kommer det en miljon kortbetalningar samtidigt och så blir det onödigt stressigt eftersom man skulle spara tid eller papper eller vad det nu var. Det är väl bäst att jag tar och byter det där pappret. Fast inte lär jag bli mättare av det...